Total ruin för statsvetenskapen

Jag har med alltmer påtaglig förvåning läst artiklar av skribenter med titeln ”statsvetare” som villigt låter sig publiceras i våra morgontidningar. Det är i sig inget fel att statsvetare publicerar sig angående dagens politik, tvärtom skulle det mycket väl kunna vara en samhällelig välgärning. Dock kräver man ju ett visst mått av såväl opartiskhet som vetenskaplig stringens av en person som publicerar sig i kraft av sin titel.

Riksdagen omröstning

Olof Ruin är inte bara statsvetare, han titel innehåller dessutom ett ”professor emeritus”. Vilket ungefär betyder att han är pensionerad professor, men fortfarande till viss del verksam. Ruin publicerar på DN-debatt (denna megafon för det politiska etablissemanget) en artikel där han nyktert konstaterar att Alliansen driver en politik och beter sig som om de vore i riksdagsmajoritet, vilket de faktiskt inte är. Vi Sverigedemokrater har dessutom med ohöljd förvåning sett med vilken irritation, eller snarare ren ilska, regeringen tar varje nederlag i riksdagen.

Så här lång kan vi alla se att Ruin har en klar poäng, detta utan att ens inneha en professorstitel. Sedan kommer det då, den obligatoriska knytnäven åt SD. Så här skriver Ruin i sin artikel.

Sverigedemokraterna framstår förhoppningsvis som en omöjlig förhandlingspart.  

För det första så tar Ruin här partipolitisk ställning, detta i kraft av sin titel statsvetare. Bara detta är att gå utanför gränsen på vad som kan anses riktigt och rätt i en demokrati. Det är de övriga partierna som skall avgöra om SD är en förhandlingspart eller inte. Hade statsvetare i Ryssland på detta sätt tagit ställning för regeringen eller det dominerande blocket i Duman (vilket de kanske gör, vi vet bara inte om det) så rådet det ingen tvekan om att vi i vårt land skrikigt ”diktaturfasoner”. Vad exakt är det som gör detta mer demokratiskt i vårt land?

För det andra kan vi ju fråga Ylva Johansson om SD som förhandlingspart. Vidare i artikeln skriver Ruin så här.

Carl Bildt, som i början av 1990-talet ledde en borgerlig fyrpartiregering i minoritet, förhandlade visserligen med Ny Demokrati, den tidens populistiska parti i svensk politik. Men det var ett mera allmänt tossigt parti än Sverigedemokraterna som har en bakgrund och åsikter som är direkt otäcka. Inom det politikområde som utgör partiets profil, alltså invandringspolitik, har regeringen uttryckligen vänt det ryggen och glädjande nog gjort upp med Miljöpartiet.

Det här är ju direkt sanslöst! I vilken egenskap uttalar sig Ruin här, som Moderat eller som Miljöpartist. Det är absolut inte som statsvetare. En professor i statsvetenskap kan till att börja med att definiera begreppet ”populist”. I hela övriga världen är det ett positivt ord, t.o.m. i svenska Wikipedia låter det rätt positivt, LÄNK.
Vilken bakgrund är ”direkt otäck” menar Ruin? En professor i statsvetenskap måste ha kunskap om alla de nazister som främst vissa allianspartier härbärgerat, är inte det otäckt? En professor i statskunskap måste ha kunskap om att det gamla Sverigepartiet i princip var ett enmansparti och att BSS var en samlingsorganisation med alla möjliga märkliga individer. Ingen I SD vet längre något om denna organisation eller vilken politik som fördes. Ruin och andra vet mer om denna historia än dagens Sverigedemokrater som mer ägnar sig åt nutida politik. Nästan alla partier har en ”otäck historia”. Det är möjligt att MP klarar sig vid en granskning. Vänsterpartiets historia med kopplingar till totalitära regimer behöver väl inte ytterligare kommenteras, man får bara hoppas att vår professor emeritus känner till den.

Ruin

Inom ett politiskt område glädjer sig vår professor åt att MP gjort upp med Alliansen, nämligen immigrationsfrågan. Ruin i sin egenskap av professor tar alltså här t.o.m. ställning i en enskild politisk fråga. Då skall vi komma ihåg att uppgörelsen som Alliansen gjorde med MP fick kritik av många debattörer och andra politiska aktörer i Alliansleden, LÄNK SvD, LÄNK SvD Gür. Trots detta tar en statsvetare i egenskap av just statsvetare klart ställning för en politisk sakfråga. En sakfråga där Sverige dessutom står ganska ensamt internationellt sett.

Statsvetenskapen i Sverige har ansträngt sig för att förstöra sitt eget rykte. All objektivitet och opartiskhet lyser med sin frånvaro i många statsvetares artiklar. Värst av dem alla verkar dessutom en professor emeritus vara, det är mycket anmärkningsvärt.

Länk DN