Det är inget misstag att införa studieavgifter för högre studier

På DN-debatt träder två representanter för högskolevärden fram och deklarerar i en artikel att regeringen gjorde ett fundamentalt misstag när de införde studieavgifter för tredjelandsstudenter (länder utanför EU och Schweiz). Författarna Börje Ekholm, ordförande KTH, vd Investor samt Carl Bennet, ordförande Göteborgs universitet, konstaterar att antalet utomeuropeiska gäststudenter minskat med 90 procent sedan studieavgifter införts. En konsekvens av detta är enligt författarna att en del utbildningar riskerar att läggas ned.

Det Bennet och Ekholm glömmer (eller väljer att inte nämna) är att avgiften införts för att många av gäststudenterna haft bristande förkunskaper och att stora resurser för hela antagningssystemet tagits i anspråk för dessa gäststudenter. Riksrevisionen konstaterat i sin rapport RiR 2008:22 att lärosätena själva har misslyckats med att beräkna kostnaderna för tredjelandsstudenter (eller kanske inte ens ansträngt sig). Det är dock troligt att mycket stora resurser lagts på denna grupp, detta samtidigt som det konstaterats att den lärarledda undervisningen i många program är för låg och hämmar kvaliteten på undervisningen.

Det de olika lärosätena tjänat på gäststudenterna har skattebetalarna betalat. Även övriga studenter har betalat med mindre lärarledd undervisningstid, detta p.g.a. att mindre resurser har satsats på varje studerande. Dessutom är det så att det stora inflödet av studenter från tredjeland är en ganska ny företeelse. Den stora tillströmningen av studenter har skett efter 2003 enligt budgetpropositionen 2012 område 16 sid. 125. Om nu hela utbildningar riskerar att läggas ned som Ekholm och Bennet påstår, måste det innebära att vi byggt upp hela utbildningsprogram för att tillgodose gäststudenter från tredjeland med avgiftsfria studier.

Författarna tar också upp aspekten att färre tredjelandstudenter skulle utarma kompetensen för svenska företag. Det är självklart allvarligt om vår inhemska kompetens blir lägre, men frågan är om de svenska företagen har fått ett markant tillskott av kompetens efter 2003 när den stora tillströmningen av tredjelandstudenter uppenbarade sig. Det har vi i sådana fall inte hört något om varken från näringslivet eller någon annan aktör. Ekholm och Bennet framför farhågor att vi kall kunna locka tredjelandstudenter utan att vår utbildning är gratis, också med tanke på den skriande brist på studentbostäder vi har i landet. Nu lär inte denna brist på studentbostäder bli bättre av att vi tar emot en mängd utomeuropeiska studenter. Seriösa och ambitiösa studenter måste få plats i de stipendieprogram som regeringen tillhandahåller, alternativt får de betala studieavgifterna för sin utbildning, precis som i de flesta andra länder. Vi lär knappast locka spjutspetskompetens genom just avgiftsfria studier, det torde vara andra faktorer som lockar denna grupp, som t.ex. möjlighet att erhålla en studentlägenhet.

Det har funnit fler allvarliga problem som inte Ekholm och Bennet tar upp i sin artikel. Riksrevisionen meddelar i sin rapport (RiR 2008:22) att antagningsmyndigheterna har haft stora problem med att sortera bort mängder med ogiltiga och t.o.m. förfalskade ansökningshandlingar. Enligt Riksrevisionen har så mycket som 40 procent av alla ansökningar varit grovt felaktiga eller förfalskade. Det är också resurskrävande att omsätta utländska utbildningars värde till motsvarande svenska. Dessutom konstaterar Riksrevisionen i samma rapport att det föreligger en bristande interaktion mellan svenska och tredjelandsstudenter, då språksvårigheter sätter hinder i vägen. Den utländska ”influens” både regeringen och författarna hänvisar till har i verkligheten visat sig betydligt blygsammare än vad som kalkylerades från början av regeringen. Det är mot den bakgrunden vi skall se regeringens handlande när den avskaffade de fria studierna och införde stipendier.

Varje enskilt lärosätes anslag beräknas på antalet studenter. Detta innebär att lärosätena kan ha ett egenintresse av ett så stort antal studenter som möjligt. Samhällets och skattebetalarnas intresse sammanfaller dock inte alltid med de enskilda lärosätenas intresse. Just så är det i detta fall. I slutänden är det svenska skattebetalare som betalar för att den egna nationens ungdomsgeneration skall få en hög kvalité på sin utbildning, till gagn för både den egna nationen och den enskilde studenten.

Länk DN-Debatt

Är det värt att bevara? - vad är svensk kultur?

Värmen i kupén var olidlig, tre vuxna personer i en liten sovkupé producerar alltför mycket värme sommartid. Jag stod följaktligen inte ut i hettan utan klädde snabbt på mig i mörkret och rafsade ihop min lätta packning, därefter ställde jag mig i korridoren. För att svalka mig drog jag ner SJ:s klassiska fönster och lät fartvinden blåsa bort all överskottsvärme som jag under natten samlat på mig.    

När jag tittade ut hade det första bleka gryningsljuset gjort det förbirusande landskapet knappt skönjbart. I det knappa morgonljuset såg jag det så typiska svenska skoglandskapet, mörka ruvande barrskogar som format vårt något depressiva nordiska kynne. Ensligt belägna gårdar låg insprängda i det dominerande skogslandskapet, några hus var välskötta i enlighet med svenskt ordningssinne, andra var märka av ålder och förstrött underhåll. Här och där bröts skogslandskapet upp av ängar där nyvakna kor låg i klungor runt spridda träd. Ljuset var mycket dåligt men det såg ut som om korna redan börjat idissla innan de ens rest sig upp och börjat beta. Morgondiset låg i tydligt urskiljbara sjok över ängarna och gav hela landskapet ett trolskt utseende. Att våra förfäder trodde på tomtar och troll var inte svårt att förstå denna tidiga morgon. Hade jag inte varit en produkt av den förnuftiga svenska skolan skulle även jag hemfallit åt tron på trolldom. 

Understundom rusade tåget förbi en by med sin typiska huvudgata och omgivande lika typiska villor i tegel eller trä. Utan tvivel skulle man denna morgon kunna peka ut dessa byar som typiskt svenska utan minsta tvekan. Det är något med atmosfären, arkitekturen och stämningen som inte lämnar någon tvekan alls. Exakt vad det är som gör dessa byar så typiskt svenska är mycket svårt att sätta fingret på. Kanske är det säkraste tecknet på dessa byars nationalitet de närmast surrealistiska trädkojorna i utkanten på byarna. Svenska barn i hela landet bygger sina mer eller mindre kaotiska trädkojor där de kan hitta några lämpliga träd och på lagom avstånd från mamma och pappa. En riktig trädkoja skall byggas med stulet material, hemlig för vuxenvärden. När jag stod där i SJ:s tågvagn filosoferade jag om dagens barn fortfarande vet hur man bygger en riktig trädkoja. Jag filosoferade också över hur man förklarar för en inbiten mångkulturalist att trädkojor är något typiskt svenskt, ja kanske det svenskaste som finns. Jag bryr mig härvidlag inte om vad som eventuellt byggs annorstädes i form av kojor.

Vi susade inte bara förbi byar, utan även mindre städer förgyllde denna tidiga morgonbetraktelse. Små förmodligen något bigotta städer med sin typiska lilla stadskärna, omgiven av några lamellhus enbart ditkastade för att påminna om miljonprogrammets dagar. Längre ut från städernas centrum kommer som på beställningen radhusen och villorna där småstadens banktjänstemän och kommunpolitiker bor. Jo vi ser alla dessa figurer framför oss och vi har genast bilden av dessa människor klar för oss. Lika klart ser vi bilden av småstadens lokala fyllo och original. Lite senare på förmiddagen vet vi att vi kan hitta dessa figurer på en parkbänk i parken utanför det lilla kommunalhuset halsandes en folköl. Så välbekant, så typiskt, ja så typiskt svenskt!

Det dominerande intrycket av det landskap som rusar förbi tågfönstret denna arla morgon är stora mörka skogar, små gårdar, ibland ensligt belägna. Det är ängar med betande kor eller bräkande får, det är byar som kanske kan kallas stad med lite god vilja. Det är klassiska småstäder där tonåringarna drömmer sig bort, helst till Stockholm och det häftiga livet, långt bort från tjatande föräldrar. Alla svenska tonåringar i alla småstäder drömmer om att tjäna egna pengar, bo i egen lägenhet och att sköta sig själva, men det är kanske mer typiskt västerländskt än typiskt svenskt. Vi är ett glest befolkat land och det har format oss på gott och ont. Vi kräver personligt utrymme och distans till våra medmänniskor, så jävla typiskt svenskt! Eller hur? En berest studiekamrat sade en gång till mig att svenskar är som Marianne-karameller, hårda utanpå och mjuka inuti, amerikanarna var som körsbär, mjuka utanpå och stenhårda inuti. Kanske har hon rätt. Kanske satte hon fingret på en annan nationalkaraktär, som de stora avstånden och de stora skogarna format. Jag överlåter till läsarna att bedöma detta. Vi lever nära naturen och för inte länge sedan levde vi också av naturen, det har också format oss. Vi känner för djur och natur. Inget, absolut inget upprör svenskar så mycket som sadistiskt djurplågeri. När människor från främmande kulturer t.ex. av rent nöje sätter eld på en liten kanin väcks nordmännens raseri även hos annars så timida grannar. Vid dessa tillfällen skönjer man en kraft och ett ursinne som osökt för tankarna till berättelser från järnåldern. Borta är plötsligt den påsmetade politiska korrektheten.

Vad är typiskt svenskt? Frågar retoriskt den Bommersvik-skolade politikerbroilern som av Expo lärt sig hur man argumenterar mot de trista bakåtsträvarna. Många gånger känner den tillfrågade svaret i kroppen, han vet svaret, men kan inte formulera det verbalt. Frustrationen när den unga mångkulturalisten får ett litet djävulskt segervisst småleende i mungipan gör det ännu omöjligare att formulera ett vettigt svar som inte låter töntigt. Att svaret är så svårt att formulera kanske beror på att det är så mycket och så självklart som är typiskt svensk. När jag tittar ut genom tågfönstret är ju allt så typiskt svenskt, hur förklarar jag de i några korta koncisa ord?

En del debattörer hävdar att Sverige skulle bli ett bättre land om vi blev lika tätbefolkade som Italien och Nederländerna [Heimersson Diskutabelt 89]. Om vi på konstlad väg skulle öka vår folkmängd så dramatiskt så skulle det Sverige vi känner i dag definitivt försvinna. Landskapet skulle förändras till oigenkännlighet. De tysta skogarna skulle vara ett minne blott och enbart förekomma i dikter av Dan Andersson. Småstäderna skulle förvandlas till kopior av Stockholm och huvudstaden skulle förvandlas till en kopia av New York, förmodligen en dålig kopia. Med förändringen av vårt landskap skulle också komma en förändring av vår nationalkaraktär och vårt sätt att leva. Hela samhället skulle i grunden förvandlas till något annat, riktigt hur det skulle se ut kan vi inte veta på förhand.

Andra debattörer hävdar att det bästa är om vi på allvar genomförde den mångkulturella visionen. De ser framför sig en livlig marknad där olika kulturer bjuder ut exotiska maträtter och konsthantverk från jorden alla hörn. Alla kulturer samsas och berikar varandra. Livliga diskussioner förs mellan representanter från olika kulturer, alltid med samma glada tonläge och intresse för vad motparten kan ha att säga. I denna vision är det aldrig problem med de grundläggande värderingar som inte ens de mest inbitna liberaler egentligen vill ge avkall på. Det är heller aldrig problem med den svenska skolan (och dess värderingar) som alla kulturer med ett brett leende tagit till sitt hjärta. Ingen reflekterar heller över att vi redan nu har fler maträtter att välja mellan än vad vi kan hålla reda på eller att alla varor, också de som vi betraktar som svenska, redan nu tillverkas över hela jordklotet, främst i låglöneländer. I den fina mångkulturella visionen går heller ingen arbetslös och framdriver sina dagar apatiskt sittande på en parkbänk i någon enklav byggd i grå betong.

I den mångkulturella visionen skulle vi förändra hela vårt samhälle, inte bara till utseendet. Vi skulle förändra sättet vi umgås på och sättet vi fostrar våra barn. Vi skulle förändra lagar och levnadsregler. Den stora frågan är, vill vi bevara vårt samhälle och utveckla det utifrån sina naturliga förutsättningar? Är det värt att bevara? Är det mäktiga skogslandskapet genuint och historiskt betingat eller är det bara depression? Varje medborgare får söka sitt svar på dessa frågor, det är ju trots allt det demokrati och åsiktsfrihet handlar om.

Bevara strandskyddet

I en artikel på SvD opinion går tre personer med varierande bakgrund ut och propagerar för en uppluckring av strandskyddet. En av undertecknarna är t.o.m. en f.d. domare i miljööverdomstolen. Det är lätt att förstå enskilda kommunalpampars vilja att göra sin avfolkningskommun attraktivare genom att luckra upp strandskyddet. Det är lika lätt att förstå vilken typ av fastigheter som skulle utnyttja denna uppluckrade strandskyddslag, nämligen sommarstugefastigheter. I princip skulle alltså ett uppluckrande av strandskyddslagen inte i verkligheten hjälpa dessa avfolkningskommuner speciellt mycket. Att erodera vår strandskyddslag enbart för att lokalbefolkningen skall riva sin nuvarande fastighet för att bygga en ny vid vattnet verkar inte heller klokt på lång sikt. I framtiden kan det just vara naturvärdena som gör dessa avfolkningskommuner attraktiva. Att då förstöra dessa värden är vansinne. Så här skriver författarna till artikeln.

Föreställ dig att du som beslutsfattare står vid ett stenigt strandparti vid Glesträsksjön där inga turister synts till på hundra år och blickar ut över ett oändligt sjölandskap. Du ska pröva en av årets få ansökningar om att få bygga i kommunen och svarat blir nej därför att det inte finns något ”särskilt skäl”, det vill säga därför att ingen har byggt där förut. En sådan lagstiftning tappar i respekt och leder till motsättningar mellan landsbygd och centralmakt.

Det finns i princip inga orörda områden där "inga turister synt till på hundra år". Bebygger man däremot stränderna lär det inte komma några turister på de nästa hundra åren. Frågan är också vem som kommit in med ansökan om att bebygga stranden. Är det en 08:a som vill ha en liten sommarstuga där?  Är det en människa som redan är bofast i kommunen? Skall en beviljad ansökan för byggandet vara kommunen till verklig nytta skall det helst vara en inflyttande storstadsbo (i alla fall en som kommer utanför kommunen) som tänkt sig att börja ett nytt liv i kommunen med arbete, skola och allt annat som hör ett modernt liv till.

Enligt den argumentation som författarna själv använder så kan ju hela strandlinjen bebyggas när de väl beviljat en ansökan. Det innebär i förlängningen att strandskyddet upphävs. Om det är som jag befarar, att de flesta ansökningar gäller sommarstugor för t.ex. folket kring Stureplan, så är inte jag beredd att upphäva strandskyddet för detta. Så här argumenterar författarna för sin sak. Jag svarar direkt efter författarnas argument.

Vad skulle då hända om strandskyddet ändrades till att innefatta en mer nyanserad prövning där lokala aspekter vägs in och där kravet på i förväg utpekade LIS-områden togs bort? Skulle kommunerna och överprövande domstolar bortse från allmänhetens behov av fria stränder?  

Ja det tror jag att de skulle göra i många fall. Vi vet hur oerhört känsliga vissa kommunalpolitiker är för starka särintressen, och fagra löften.

Skulle de misslyckas med att göra kloka prövningar som är anpassade till lokala förutsättningar?

Ja, de skulle de sannolikt. Inte p.g.a. bristande intellektuell kapacitet utan p.g.a. att de ger efter för påtryckningar och fagra löften, kanske t.o.m. rena mutor.

Skulle byggnadsaktiviteten öka så att Sveriges finaste stränder blir fullbyggda?

Ja, på sikt tror jag absolut det. Vi ser gång på gång att är det för mycket pengar med i bilden så bortser man från vilka andra värden som helst. I Botkyrka kommun så tvekar man inte att skövla Hågelbyområdet för löften om säsongsarbeten och lite rush i kommunen.

Skulle byggandet hota sådana växt- och djurarter som för sin överlevnad är beroende av strandmiljöer?

En normal svensk kommunalpamp vet inte ens om att det finns speciella växt och djurarter som är beroende av strandmiljöer. 

Strandskyddet infördes i en tid när det bodde färre människor i vårt land än det gör i dag. Ändå valde dåtidens politiker att införa det. Strandskyddet infördes för att bevara naturvärden till kommande generationer. Det infördes för att allmänheten skulle ha tillgång till naturen, för att kunna uppleva vårt land och för att kunna koppla av efter hårt arbete. Det är lätt att inse hur mycket stränder vi har i vårt land, vilket författarna påpekar. Men det handlar inte om dagens människor och dagens situation, det handlar om morgondagens människor. Vår förmåga att tänka långsiktigt verkar hela tiden försämras av någon underlig anledning. Det handlar också om att för framtida generationer bevara karaktären av vårt land.   

Nordöstrand

Låt mig berätta en sann anekdot. När jag var ung båtluffade jag i Stockholms skärgård, med tält och sovsäck. Det var en underbar tid på många underbara öar. Tack alla ni kloka människor som tidigare slagit vakt om allemansrätten och andra förståndiga lagar. Inför sista natten tog jag dagens sista båt ut till Husarö. Där var hela ön bebyggd med små bungalows, så att man hela tiden var inom synhåll från någon liten uthyrningsbod. Enligt allemansrätten får man då inte slå läger. Jag traskade runt i timmar för att hitta en plätt där man inte kunde skönja ett enda litet tak. Tyvärr hade de boende på ön varit så smarta så att det faktiskt inte fanns någon plats där allemansrätten gällde för uppsättande av tält.

Till slut var jag tvungen att ändå slå upp mitt tält. Jag bar på en 30 kilos ryggsäck och hade min hund i släptåg (t.o.m. han började knäa). När jag så slagit upp mitt tält kl 23 på kvällen så kom en gormade skrikande man stormandes fram mot mig. Han vevade med armarna och skrek "du är inom synhåll från min bungalow (en liten bit av taket syntes) försvinn din jävla 08:a!". Det var bara att packa ihop tältet och promenera vidare, tills morgonbåten kom.

Så efter det blev min slutsats att när privata intressen ställs mot allmänhetens intresse så förlorar allmänhetens alla dagar på året, om inte lagar gör att allmänhetens intresse skyddas. Jag kan fortfarande se bilden av den skrikande högröda mannen framför mig, det är bilden av särintressena. Jag kan fortfarande se bilden av min dödströtta hund som jag med milt våld fick tvinga vidare. Jag är säker på att vi måste ha starka lagar som skyddar allmänhetens intressen, den skrikande ilskne mannen från Husarö övertygade mig.        

Länk SvD

Ylva Johansson bidrag till jämställdheten

Att Ylva Johansson i dag går ut i en debattartikel och kritiserar sin nyvalde partiledare Juholt bryter nog mot alla konventioner, jag har aldrig varit med om det förr. Förmodligen är Johanssons utspel ett tecken på den kris socialdemokratin befinner sig i. Socialdemokratin har lämnat sina gamla värderingar och sina ursprungliga väljargrupper. Från att ha varit ett parti för arbetare och lägre tjänstemän så har (S) utvecklats till något allmänflummigt parti med otydliga konturer där floskler och retorik tagit över från att utgå från en politisk agenda. Ylva Johanssons artikel är ytterligare ett bevis på detta. Så här skriver Johansson i sin artikel.

Många viktiga frågor står på dagordningen för socialdemokratin: jobben, rättvisan, välfärden. Men något saknas: jämställdhetsperspektivet.

Precis, Juholt har inte hela tiden käbblat om den bristande jämlikheten i världens kanske mest jämlika land. Juholt har dragit den riktiga slutsatsen att detta inte ger så värst många röster vid de allmänna val vi har. Däremot har ingen riksdagsledamot gjort mer för att vi skulle få ett mer ojämlikt samhälle än Johansson.

Jag läser just nu om skolans kommunalisering, ingen reform i modern tid har ensamt haft en mer differentierande effekt på vårt samhälle och dess befolkning än just denna. Forskare efter forskare kommer fram till samma resultat, kommunaliseringen tillsammans med övriga skolreformer har gjort att skillnaderna mellan elevers resultat och start i livet ökat markant. När frågan avgjordes i riksdagen spelade Johansson en avgörande roll för att denna oerhört starkt kritiserade reform röstades igenom. Det var Johansson, som då tillhörde Vänsterpartiet, som blev tungan på vågen för V:s ställningstagande och att förslaget skulle gå igenom i riksdagen.

Johansson bryr sig dock föga om den skillnad i unga människor start i livet denna reform orsakat. I stället ställer hon krav på sin nyvalde partiledare att han, likt sin företrädare, skall rabbla fraser om hur synd det är om den svenska kvinnan, som förvisso lever i världens mest jämställda nation. Vi tar ett exempel på Johanssons argumentation.

En kvinna i Sverige tjänar i genomsnitt 18.600 kr i månaden på sitt arbete. En man tjänar i genomsnitt 26.400 kr (siffrorna är från 2009). Det skiljer alltså 7.800 kr varje månad mellan hans och hennes lön. Det är mycket pengar. På ett år blir det 93.600 kr. Det är långt mer än hela årskostnaden för maten för en tvåbarnsfamilj. På tio år blir skillnaden nästan en miljon kr. Vilka insatser vill du göra för att höja kvinnors löner?  

Dessa inkomstskillnader beror ju på att män och kvinnor väljer olika yrken och karriärer. En ingenjör tjänar mer än en lärare. Kvinnor blir lärare och män ingenjörer (varför det är så kan vi diskutera, det är inte bra i alla fall). Dessutom har Ylva Johannson själv bidragit till att lärarnas löneutveckling försämrats ytterligare genom att hon själv drev igenom kommunaliseringen av skolan. Ylva Johansson har alltså själv bidragit till att inkomster mellan kvinnor och män ökat drastiskt. Skillnaden mellan män och kvinnor som har samma yrke och tjänstgöringsår är försvinnande liten.

Socialdemokratin består av minst två falanger. En falang representerar Sahlin och tydligen Johansson. Denna falang sätter floskler och retorik om jämställdhet, HBT-frågor och andra mer eller mindre flummiga frågor på dagordningen. Som väl är kommer en sådan politik aldrig mer att leda till någon regeringsmakt. Den falang Juholt representerar har åtminstone något mer konkreta frågor på sin dagordning. Men mer än något annat så visar Johanssons artikel på den kris Socialdemokratin fortfarande befinner sig i.

Länk DN

Tack public service

Så fick jag då in min replik på Bjurwalds artikel. Jag förde en diskussion med SVT-Debatt och de menade väl att de helst villa ha partiledarens underskrift eller något skriver av honom, alternativt att ett hel hoper SD-folk skrev under artikeln. Det är ju så att en partiledare sällan replikerar på en debattsite. Att samla in en hög med underskrifter låter väl sig göras, men det är tveksamt hur bra det egentligen är. Ju fler namnunderskrifter under artiklarna på DN-debatt, ju mer misstänksam blir jag, ofta är det ren lobbyverksamhet när artiklarna har en lång rad underskrifter. Jag vill minnas att i boken "Medietränad" varnade de för artiklar med allför många underskrifter. Men visst, vi kan nog också lämna in artiklarna med många underskrifter. 

Jag förde som sagt en diskussion med SVT-Debatt, något som inte går att göra med t.ex. TV4, DN eller SvD. Det är skillnaden mellan public service och privata aktörer. Privata aktörer som TV4 kan helt enkelt räcka långfingret åt dig när du säger att du vill ha replikrätt, vilket de också gör. Både DN och SvD har räckt långfingret när det varit befogat med replikrätt. Just därför är jag för public service, de håller helt klart en högre moralisk nivå. Sedan vet inte jag om de överhuvudtaget hade tänk publicera en replik från början, och jag lär väl aldrig få veta det heller.

Länk SVT-debatt min replik