Då & nu – EMU omröstningen

I dag publicerar DN-debatt en artikel med Erik Berglöf, chefsekonom för den europeiska utvecklingsbanken EBRD, där han presenterar en lösning för att lösa den europeiska ekonomiska krisen, LÄNK. Förslaget går i korthet ut på att skapa en gemensam bankunion, som bl.a. skall få explicita rättigheter att ge nödlån. Med bakgrund av dagens artikel kan det vara både nyttigt och lite lustigt med en jämförelse hur det lät från betrodda politiker och organisationer inför och efter EMU-omröstningen 2003.

Henrik Brors på DN presenterade de 10 tyngsta argumenten för att rösta JA till euron, LÄNK.

Då:
Handeln underlättas. Svenska företag får konkurrera på lika villkor på euromarknaden. 40 procent av handeln går till euroländerna, och med Danmark som också är knutet till euron blir det nära 50 procent. [...]

Risken att vår valuta drabbas av valutaoro och valutaspekulanter som inte gillar svensk välfärdspolitik försvinner när vi ingår i ett stort valutaområde.

Nu:
Dramatiska sparåtgärder leder till lägre tillväxt, lägre skatteinkomster och mer nedskärningar – allt med enorma sociala påfrestningar i de samhällen som drabbas.

Då:

Sverige får sitta med när EMU-beslut fattas. Att vara med i EU och nu ta ställning mot euron i en folkomröstning skulle tolkas som en markering från Sverige mot samarbetet i stort. [...]

Den gemensamma valutan bidrar till att väva samman medlemsländerna, vilket stärker fred och välstånd.

Nu:
Katastrofen är nära. I dag presenterar 16 europeiska nationalekonomer en plan för att rädda euron. [...]

Liksom i juli 1914 vandrar Europa lealöst mot en katastrof av ofattbara proportioner.

Då:

Växlingen försvinner. Levnadsvillkor i olika medlemsländer blir lättare att jämföra. [...]

Det blir omöjligt för Sverige att fuska sig ur strukturproblem genom valutakursförändringar.

Nu:
Under de senaste veckorna har situationen i de skuldtyngda ekonomierna i södra Europa allvarligt försämrats. Spanien är mycket nära att ställa in betalningarna och Grekland står på konkursens rand och kan tvingas lämna eurosystemet. Dramatiska sparåtgärder leder till lägre tillväxt, lägre skatteinkomster och mer nedskärningar – allt med enorma sociala påfrestningar i de samhällen som drabbas.

Då:

Finland vann på euron. [...]

Finländarna är nöjda med sin nya valuta. Finlands ekonomi liknar vår, och där har tillväxten varit högre än i Sverige sedan euron infördes.

Nu, SvD 07-25, LÄNK:
Finland skulle hellre överväga att lämna eurozonen än att betala andra länders skulder i valutaområdet.

Enligt SvD, 09-05 så ställde sig riksbanken på JA-sidan i euro-omröstningen. Så här såg Riksbankens ställningstagande ut, LÄNK.

Sedan dess har tillkommit en rad positiva erfarenheter efter eurons införande. Dessutom hänvisar man till en rad studier som visar att euron är bra för tillväxten. [...] 

Det är en stark utsaga, formulerad av elva ledamöter från fem partier, inklusive vänsterpartiets representant Kenneth Kvist. Men gubbarna kring korvkiosken på torget där ute där det riktiga folket bor, vet förstås bättre hur Riksbanken ska sköta affärerna.

Nu:
Otroligt nog visar verkligheten att Kenneth Kvist (V) var alltför EU-positiv och att "gubbarna kring korvkiosken på torget" faktiskt verkar veta bättre hur Riksbanken ska sköta sina affärer.

SvD:s ledarredaktion gick ut hårt efter omröstningen och beklagade sig över det inskränka svenska folket, detta i en artikel med rubriken " Nej, Europa väntar inte på Sverige". Lite längre ned i artikeln står det " Nejsidan är att gratulera", LÄNK.

Nejsidans gratulationer var mer välmotiverade än SvD:s redaktion någonsin kunde föreställa sig, har det visat sig. På något sätt får man ändå intrycket att redaktionen inte var helt hjärtlig i sina gratulationer september 2003.  Europa väntar inte på Sverige nej, i sin raska resa mot... vi citerar dagens artikel här:

Liksom i juli 1914 vandrar Europa lealöst mot en katastrof av ofattbara proportioner.

Det var väl aldrig så att SvD:s ledarredaktion ville ha med Sverige på denna hisnande rollercoaster-resa mot en "katastrof av ofattbara proportioner"?

Själv minns jag bäst Jens Spendrups eviga tjat i TV om att de som inte ville följa med på denna resa som euron nu visat sig vara, betecknades som "dysterkvistar" och trista bakåtsträvare. Ibland kan det vara bra att försiktighetsprincipen får råda. Vi som är lite mer eftertänksamma får stå ut med alla anklagelser om att vara "bakåtsträvare". Alla beslut som rör vår framtid är inte lyckade. Historien visar att regeringar och monarker tagit massvis med katastrofala beslut genom historien. Alla som varit emot dessa beslut har sannolikt kallats något liknande det som Spendrup kallade motståndarna till euron. Folkvalda politikers uppgift är inte att ivrigt och populistiskt hoppa på alla trender och nya förslag från olika intressegrupper. Uppgiften är i stället att noga överväga vad som gynnar landet och dess folk.

Tack public service

Så fick jag då in min replik på Bjurwalds artikel. Jag förde en diskussion med SVT-Debatt och de menade väl att de helst villa ha partiledarens underskrift eller något skriver av honom, alternativt att ett hel hoper SD-folk skrev under artikeln. Det är ju så att en partiledare sällan replikerar på en debattsite. Att samla in en hög med underskrifter låter väl sig göras, men det är tveksamt hur bra det egentligen är. Ju fler namnunderskrifter under artiklarna på DN-debatt, ju mer misstänksam blir jag, ofta är det ren lobbyverksamhet när artiklarna har en lång rad underskrifter. Jag vill minnas att i boken "Medietränad" varnade de för artiklar med allför många underskrifter. Men visst, vi kan nog också lämna in artiklarna med många underskrifter. 

Jag förde som sagt en diskussion med SVT-Debatt, något som inte går att göra med t.ex. TV4, DN eller SvD. Det är skillnaden mellan public service och privata aktörer. Privata aktörer som TV4 kan helt enkelt räcka långfingret åt dig när du säger att du vill ha replikrätt, vilket de också gör. Både DN och SvD har räckt långfingret när det varit befogat med replikrätt. Just därför är jag för public service, de håller helt klart en högre moralisk nivå. Sedan vet inte jag om de överhuvudtaget hade tänk publicera en replik från början, och jag lär väl aldrig få veta det heller.

Länk SVT-debatt min replik

Som Camus sade, en fri press kan vara dålig eller god

Flera artiklar har publicerats i svensk press som tar upp den bristande pressfriheten inom EU. Länder som Italien, Rumänien och Frankrike nämns som exempel där pressfriheten går bakåt. Kritiken gäller i huvudsak att regeringar eller det politiska etablissemanget styr pressen och journalisterna på olika sätt. En artikel i SvD publiceras i dag på samma tema, där menar man också att EU skall stå som ett gott exempel och ett föredöme för övriga världen vad gäller pressfrihet. 

 Tittar vi på vårt eget land så uppfyller vårt land alla pressfrihetsregler vi kan tänka oss. Vi har således formellt en fri press, som står fritt från det politiska etablissemanget. Ändå så är vår egen, relativt fria press, i mycket hög grad ändå inget annat än en megafon för vårt politiska etablissemang. Visst kan pressen vara kritisk mot vänsterblocket eller Alliansen i vissa frågor, visst kan pressen avslöja fifflande politiker, med stor emfas dessutom. Men vår press ifrågasätter i princip aldrig de paradigmer som vårt politiska etablissemang gemensamt står för. När gick pressen emot den positiva bilden av EU eller mångkulturen? När gjorde någon enda tidning eller TV-kanal det? I riktigt viktiga och tunga frågor har vår press och övrig media samma uppfattning, och den skiljer sig inte från den uppfattning vårt politiska etablissemang har.

Vad har vi för nytta av en fri press när hela denna medieapparat frivilligt beter sig som om den vore styrd på samma sätt som en betydligt ofriare press? I dagens artikel i SvD står det så här.

En bred koalition av partigrupper i Europaparlamentet liberaler, gröna, socialister, och vänstern lade i oktober 2009 fram ett förslag till resolution som kritiserar att yttrandefriheten är satt på undantag i en av EU:s medlemsstater.  

I vårt land så tycker liberaler, MP (som vi får förmoda är de gröna) socialister (det är förmodligen socialdemokrater som menas, de är inte socialister men ingen har koll på detta i dag) och vänster exakt samma sak i tunga viktiga frågor. Ofta tjafsar dessa partier om någon skattesats eller liknande, i övrigt trängs de i den imaginära s.k. mitten. En fri press måste ibland kunna ta folkets parti mot det politiska etablissemanget.  

Överfört till Svenska förhållanden så talar alltså dessa ”breda” partigrupper i egen sak. Men visst har vi pressfrihet i vårt land. Det är bara det att de stora mediekoncerner i vårt land som har stora upplagor inte utnyttjar denna stora frihet till att anmäla avvikande ställningstagande i viktiga frågor, men väl i mindre viktiga frågor. Vi vet dessutom vad som händer om någon enskild journalist skulle ta sig fräckheten att gå emot strömmen, då kan han se sig om i månen efter ett fast arbete eller fortsatt vikariat. SvD glömde en fråga (apropå rubriken), skall det inte kosta något om pressfriheten inte utnyttjas på rätt sätt utan missbrukas?

Länk SvD

Länk Journalisten.se

Rädslan hos elitens försvarare

På Newsmill, SVT-debatt, DN och andra nyhetsplatser visar nu elitens försvarare upp sin rädsla efter valet där Sannfinländarna gjorde ett succéval och blev andra största parti. Skribenter som Carl B Hamilton, Alexander Bengtsson (Expo) och Daniel Phool (Expo) påpekar med emfas att Sverigedemokraterna skall minsann inte tro att de kan göra samma succé som Sannfinländarna. Därefter har man pekat på alla skillnader som minsann finns mellan partierna.

Hela denna debatt har ett löjets skimmer kring sig. Ingen från SD har gått ut och sagt att vi minsann skall kopiera Sannfinländarnas framgång, vi har knappt hunnit reagera alls. Självklart skall vi göra ett så bra val som möjligt vid nästa val, som ju är 3,5 år bort. Lika självklart kommer vi gå framåt vid nästa val. Däremot har mig veterligen ingen från partiet gått ut och sagt att nu skall vi minsann kopiera Sannfinländarnas braksuccé. Debattörerna från Expo har helt enkelt reagerat med ryggraden och med en uppenbar rädsla.

Timo Soini

Samma sak gäller de påstådda skillnaderna mellan partierna, inbillade och verkliga. VI har aldrig pekat på vare sig några likheter eller skillnader. Varför börjar Hamilton och Expo ivrigt påpeka att det rör sig om så olika partier som bara är möjligt? Självklart måste det ligga en hund begraven någonstans här, det visar den iver och snabbhet både vissa politiker och Expo reagerat med. Så här skriver Phool i sin DN-artikel. LÄNK.

Högerpopulismen betraktas alltid som något nytt, något främmande. En smitta som dragit in över landet. Nu ser vi det hända igen.
Det finns många förklaringar till att den folklige Timo Soini lyckats så väl. Men i försöket att förstå landets politiska vindkantring är det en sak som glöms bort.

Sannfinländarna är inget nytt parti. Framför allt är den finska populismen inget nytt fenomen.  

Så, nu är Phool expert på finsk politik också. Det är trevligt att Phool för en gångs skull skriver om något annat än Sverigedemokraterna, annars handlar 95 procent av Expos produktion om SD. Hur kan Sannfinländarna betraktas som ett ”högerpopulistiskt” parti? Det lilla jag hört om partiet skvallrar om en tydlig vänsterprofil. Människorna som röstat på partiet kommer från underklassen. Partiet anser att Finland är för fattigt att skänka pengar till EU, de skall i stället gå till de fattiga i Finland. Hur kan detta bli ”höger”? Och så detta med ”populism” allt som inte gillas av den politiska och mediala eliten men som verkligenhetens folk gillar är populism. Carl B Hamilton skriver en något mer sansad artikel, men även han svävar ut en del i sin artikel. Så här skriver han. LÄNK.

SD är också emot överstatligt, gränsöverskridande, rättspolitiskt samarbete (polis, åklagare, lagstiftning) för att hindra gränsöverskridande brottslighet (knark, trafficking, bedrägerier, terrorism, osv.). SD menar att gränsöverskridande brottsbekämpning ska ske på andra sätt än genom överstatligt samarbete - helt oklart dock vilka andra sätt. I valet mellan att bekämpa gränsöverskridande brottslighet och överstatlighet är det alltså för SD viktigare att bekämpa överstatlighet än brottslighet.

Självklart skall Europas länder samarbeta i frågor som rör internationell brottslighet, gärna mer än vad som sker i dag. Ett visst samarbete skedde förmodligen redan innan vi blev medlemmar i EU. Norge är t.ex. inte medlemmar i EU, skulle inte Norge kunna samarbeta vad gäller internationell brottslighet? Gör de inte detta redan i dag? Vad gäller brottslighet är det dessutom SD som tagit detta på mest allvar av våra nuvarande riksdagspartier. Den mest lögnaktiga artikeln presterar Alexander Bengtsson på Newsmill, var annars? Så här skriver han.LÄNK.

SD växte fram, som de flesta borde 
känna till vid det här laget, ur den rasistiska kampanjorganisationen
 Bevara Sverige svenskt och inte ur någon högerpopulistisk miljö. Åkessons parti levde i sin barndom i symbios med vit makt-rörelsen.
 Ett liknande samröre finns inte idag, även om avslöjanden om
 sverigedemokrater som länkar till öppet rasistiska sajter på nätet och
 andra kopplingar till vit makt-rörelsen har blivit lite av partiets
företrädares nya signum ute i landet.

Detta är lögn ett av Bengtsson. Några personer från BSS blev sedermera medlemmar i SD, vilket naturligtvis inte innebär att SD har sina rötter i BSS. Skulle detta resonemang appliceras på andra partier skulle flera Allianspartier ha sina rötter i nazismen (vilket de alltså inte har). Att diverse skinnskallar dök upp på demonstrationer gör inte att SD levde i ”symbios” med dem. Till slut så införde partiledare Jansson förbud mot de kläder skinnskallarna bar för att bli av med dem. Lögn två av Bengtsson låter så här.

För det andra har Sannfinländarna en betydligt bredare politisk 
plattform än SD. Partiets EU-kritik känns betydligt mer välmotiverad 
och mindre slentrianmässig än enfrågepartiet Sverigedemokraternas 
halvmesyr till EU-motstånd. Medan Sverigedemokraternas EU-motstånd 
hela tiden återvänder till partiets skräck för att Turkiet ska bli
medlemmar i EU, så har Sannfinländarna valt en mer omfattande EU-kritik 
som en av partiets hörnstenar. I Finland finns ingen 
EU-kritisk röst på vänsterkanten vilket ger Soinis parti ensamrätt på 
missnöjet med EU och EMU bland de finska väljarna. I Sverige finns 
betydligt fler EU-kritiska röster. Än så länge.

Jasså Sannfinländarnas EU-kritik känns mer välmotiverad än SD:s. Här har vi ett verkligt expertutlåtande utan egna vinklingar och bedömningar. Var Bengtsson finns den kritik mot EU du talar om, var? Förutom inom SD. Lögn nummer tre kommer här.

För det tredje har Sannfinländarna något som måhända sverigedemokrater 
på gräsrotsnivå drömmer om, men som partiet med nuvarande ledning 
aldrig kommer att kunna skaffa sig. Sannfinländarna har en
antietablissemangsretorik där partiet, likt Sveriges vänsterparti nu 
försöker göra, enar förorterna och landsbygden mot den politiska
 eliten i storstaden. Givetvis med helt andra ambitioner än den svenska
 vänsterns.



Sannfinländarna är helt klart ett antietablissemangsparti ja, och Expo är en stiftelse för etablissemanget. Nu är SD också ett etablissemangsparti, utan tvekan. Det är de etablerade medierna och politikerna som inte gillar SD. Vårt politiska etablissemang samarbetar gärna med V. Minsta farhåga att samarbete skulle förkomma med SD så kommer mobilerna fram och det twittras hejvilt, vad är det ett tecken på? Var hämtar SD sina röster, eller snarare, var hämtar SD INTE sina röstar? Just det, där etablissemanget bor. Det är i förorten SD har sitt stöd, där problemen syns och där människor är innerligt trötta på den politiska korrektheten, samma korrekthet som etablissemanget vårdar så ömt.

Den politiskt korrekta eliten utreder sig själv

Efter de senare valen i Sverige genomförs något som kallas ”medievalsundersökningar” detta har pågått sedan 1979. I korta drag så undersöker man hur media behandlat de olika partierna inför valet. Professor Kent Asp har kommit fram till en del överraskande resultat i den senare undersökningen, speciellt gäller det slutsatserna angående media och SD. Så här säger Asp i den artikel som GP publicerat.

Sverigedemokraterna fick i valet mer än tio gånger så stor uppmärksamhet som 2006 och blev det tredje mest synliga partiet i nyhetsmedierna. Var det den stora uppmärksamheten som förde in Sverigedemokraterna i riksdagen?

För det första så var uppmärksamheten 2006 nästan obefintlig, så tio gånger så mycket uppmärksamhet är inte så oerhört mycket uppmärksamhet som man kan tro. För det andra så handlar det om vilken sorts uppmärksamhet ett parti får. Tidningarna och främst TV4 påpekade med emfas på hur dåligt SD var och hur infantil politik partiet förde. Uppmärksamheten var så ensidig och partisk så den kan anses direkt odemokratisk. I en demokrati värd namnet tar inte media ställning på det mycket grova och förenklade sätt som gjordes i Sverige inför valet 2010. Allt detta undviker Asp att konstatera. Vidare säger han så här i artikeln.

Men samtidigt som Sverigedemokraterna var mer synligt än Folkpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, och Jimmie Åkesson exponerades mer än Maud Olofsson och Göran Hägglund, fick partiet i samtliga nyhetsmedier den utan jämförelse klart mest ogynnsamma behandlingen. I medierna var exponeringen nästan alltid negativ eller starkt kritisk. Mest negativ var bilden i kvällspressen, där också uppmärksamheten var störst.

Här kan Asp ändå inte undgå att konstatera det fullständigt uppenbara, att media behandlade SD på ett helt annat sätt än de övriga partierna. Vi skall se att han ändå inte drar de rätta slutsatserna av detta. Vidare i artikeln står det så här.

Mot bakgrund av hur de andra partierna behandlades i valet, och hur partier utanför riksdagen behandlats i tidigare valrörelser (Miljöpartiet 1988, och Ny demokrati 1991), kommer jag till bedömningen att Sverigedemokraterna i 2010 års medievalrörelse fick oskäligt stor uppmärksamhet. Däremot framstår rapporteringen inte som oskälig när det gällde partiets möjligheter att få komma till tals i sakfrågor.

Det är här hela resonemanget rasar ihop för Asp. När fick SD ”komma till tals i sakfrågor”? Jag tillhör ju själv partiet och läste i princip allt om partiet inför valet, jag kan inte komma ihåg att SD en enda gång ”fick komma till tals i sakfrågor.” I stället var det rena smutskastningskampanjer som dominerade nyhetsflödet. 

All den uppmärksamhet Asp talar om var initierad av att varenda opinionsmätning pekade på att SD skulle komma in i riksdagen och uppmärksamheten bestod i saker som Aftonbladets ”Vi gillar olika” samt Expressens SD-valsedel som låg nedtrampad i gatsmutsen. Till slut står det så här i artikeln.

Det finns alltså ingen grund – om vi ser till rapporteringen i sin helhet – för Sverigedemokraterna att betrakta sig som misshandlade av nyhetsmedierna i valet 2010. Men det finns heller ingen grund för påståendet att Sverigedemokraterna gynnades av medierna – att det var mediernas stora uppmärksamhet som låg bakom att partiet kom in i Sveriges riksdag.

Jo, det finns grund för att vi betraktar oss som misshandlade av medierna inför valet 2010. Asp glömmer plötsligt bort vilken typ av medierapportering det handlade om. Det var rena mobbningsfasoner med lögner och smutskastning hela sista delen av valrörelsen. Det var artiklar som att man skulle sätta SD i karantän LÄNK, till att det kommer bli finansiell oro om SD träder in i riksdagen efter valet, LÄNK. Kan någon tänka sig samma skriverier om något annat parti? Kan ni tänka er en artikel där man föreslår att sätta S i karantän eller att det blir ett ekonomiskt ras om KD kommer in i Riksdagen? Frågan om ifall SD gynnades av media är en fråga på förskolenivå och inget en professor behöver lägga pannan i djupa veck över.

I tidskriften Expo refererar man till Asps slutsatser utan att dra några egna slutsatser. Det är ju som bekant inte Expos starka sida, att dra slutsatser. Det är ytterst komprometterande för Asp att Expo köper det han säger i sin helhet. Om man tror att Expo är objektiv är det stor chans att man också tror att jorden är platt och att Elvis fortfarande lever, LÄNK.

Daniel Swedin som kallar sig medievetare twittrar glatt att nu har det konstaterats att det inte var media som låg bakom SD:s riksdagsinträde, LÄNK. Smart kille den där Swedin. Några djupare analyser är ju inte att vänta, speciellt inte kritiska sådana.

Vi har tyvärr en övertro på alla som bär på en akademisk titel. Vi tror att forskare och professorer är opartiska och enbart drivs av deras yrkesheder. Experimentet som Millgram gjorde angående vår blinda tilltro till personer vilka bär en vit fladdrande rock talar sitt tydliga språk. Millgrams experiment visade att många människor är beredda att ge sina medmänniskor dödliga elektriska stötar bara det är en auktoritet som ger ordern är skrämmande och ständigt lika aktuell, LÄNK.

Länk GP

Vem skall sätta gränserna för samhällsdebatten?

Göran Rosenberg går i en DN-kolumn ut och kritiserar den del av samhällsdebatten som huvudsakligen förs på nätet av ickejournalister. Rosenberg kritiserar att argument framförs utan att avsändaren tar ansvar för sina argument och Rosenberg ser en utveckling där de ”enkla svaren” får allt större plats. Så här skriver Rosenberg om debattklimatet i Danmark och om SD:s omtalade valfilm.

I Danmark kan snart sagt vad som helst sägas om invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet utan att det väcker uppseende. En valfilm där niqabklädda kvinnor rånar en äldre svensk dam på pensionen och välfärden är förmodligen vardagsmat i Danmark. Debattkulturen i Danmark skiljer sig kort sagt från debattkulturen i Sverige. Eller har i varje fall gjort det.

På tal om debattkultur så gör Rosenberg själv tämligen omgående ett övertramp. Valfilmen var provocerande utformad, inte tal om annat. Men den handlade inte om rån, utan om att vi i slutänden har en pengapåse, ju mer pengar till ett område, ju mindre till ett annat. Vidare skiver Rosenberg så här i sin artikel.

Sverige har minst lika mycket formell yttrandefrihet som Danmark, i vissa stycken kanske mer, men de informella överenskommelserna och gränserna för vad som kan och bör sägas offentligt är vad som formar kulturen.

Men nu är stora delar av befolkningen inte överrens med Rosenberg och den övriga mediala eliten om de ”informella överrenskommelserna”. Det är precis den överrenskommelse som Rosenberg talar om som många upplevt som inskränkande och destruktiv för vårt land. Naturligtvis skall inte personangrepp eller hets mot folkgrupp uppmuntras (eller ens tillåtas vid grova övertramp) men rent politiska områden som immigrationspolitiken eller EU kan aldrig någonsin censureras i en demokrati. Som exempel på enkla (för att enligt Rosenberg inte säga idiotiska) svar tar författaren upp detta.

Exempelvis svaret att invandrarna i allmänhet och muslimerna i synnerhet är orsaken till de europeiska välfärdsstaternas problem. Det är inte bara ett enkelt svar utan ett destruktivt svar som inte löser problemen utan förvärrar dem.

Det är Rosenberg själv som hemfaller åt grova förenklingar och rena felaktigheter. Vilka har påstått invandrarna är orsaken till alla problem i vårt samhälle? Kritiken för lite mer seriösa debattörer gäller immigrationspolitiken som ju bestäms av svenska helyllepolitiker (låt vara politiskt korrekta). Varför kan inte Rosenberg själv diskutera immigrationspolitiken om han nu vill ha en seriös debatt? Eller är det bekvämare att föra debatten med förenklade och rent felaktiga argument? Till sist tar vi med detta av Rosenberg angående debattkulturen.

Misstänksamhet och bitterhet är den gränslösa debattkulturens allt vanligare drivkraft, påståenden utan gensvar dess främsta samtalsform. Möjligheten för vem som helst att anonymt skriva vad som helst under exempelvis den här kolumnen på Dagens Nyheters webbsida kan möjligen ses som ett framsteg för yttrandefriheten, men för debattkulturen tror jag det är förödande.

Vilken tur att jag inte skriver anonymt. Det finns ett missnöje i samhället med den förda politiken, ja t.o.m. en bitterhet att det politiska och mediala etablissemanget inte lyssnar på ”verklighetens folk”. I stället för att lyssna förfasar man sig över enskilda övertramp (vilka jag inte vill försvara) och debattkulturen i allmänhet. Ofta när journalister skall visa hur grov debatten är så plockar de ut några kommentarer bland hundratals sådana, varav många är både intelligent skrivna och kvicka. Även ”gammelmedia” gör sina övertramp och den debattkultur som t.ex. journalisten Jan Söderqvist står för är inte bättre än den som vi hittar bland bloggarnas kommentarer.

Allvarligast är ändå att etablerad media misslyckats med det Rosenberg kallar ”informell överenskommelse” om vad som passar sig att debattera och inte. Rosenberg och hans journalistkollegor kan inte ges ansvaret för vad gränserna skall gå för det demokratiska samtalet, lika lite som den kinesiska regeringen i längden skall sätta gränserna för vad folk skall få samtala om i Kina.

Länk DN

Länk Journalisten.se

Vem är mest Wallraff?

I Journalisten.se står det att en Sverigedemokrat har gett sig ut för att vara journalist fast han enbart var en SD-politiker. Politikerna var ute för att göra ett reportage, men inte för Kristianstadsbladet som han tydligen angett, utan för SD-Kuriren. Redan under intervjun har dock politikern lagt korten på bordet enligt Journalisten.

Man kan såklart lägga moraliska perspektiv på detta (om det nu är rätt återgivet i Journalisten) men så minns vi plötsligt Caliberredaktionens omtalade ”Wallraffande” där journalister gjorde det rakt motsatta (och mycket grövre får vi säga). Tre journalister gav sig ut och föreställde Sverigedemokrater, allt emedan de i hemlighet spelade in allt som sades i förtrolighet, även samtal av mer privat natur kom med på banden. Därefter spelades valda delar (mycket valda) upp på riksradion.

I ena fallet framställdes journalister som spelade Sverigedemokrater som några kopior av Günter Wallraff, som hjältar. I det andra fallet när en politiker inte riktigt lade alla korten på bordet så blev reaktionen inte alls upphöjande. Vad är egentligen skillnaden? Sett ur ett strikt moraliskt perspektiv, vilka gjorde sig skyldig till den värsta försyndelsen? Jag vet ju vad jag tycker i alla fall. Caliberredaktionen har satt ribban, krokodiltårarna framkallar mest hånleenden efter Caliberredaktionens ”Wallraffande”.

Länk Journalisten