Att sätta bocken som trädgårdsmästare

Regeringen har som bekant initierat en utredning om ”Ett effektivare arbete mot främlingsfientlighet och liknande former av intolerans”[LÄNK]. Ansvarig för detta initiativ från regeringens håll är Erik Ullenhag, som fick en rivstart på sin nya post som integrationsminister med denna omtalade utredning. Läser man kommittédirektivet angående utredning så hittar man en del märkliga formuleringar. Det står bl.a. att det faktiskt inte finns någon riktig definition på begreppet “främlingsfientlighet”. Trots att begreppen som skall styra utredningen inte är definierade så sätter man alltså igång detta projekt. När sedan ansvarig utredare tillsätts, så visar det sig att den som skall sköta denna utredning är Bengt Westerberg, mannen som ser främlingsfientlighet hos varenda person som inte tvångsmässigt hyllar det mångkulturella samhället till sista byggsten. 

Finns det någon människa i detta land som saknar varje uns av förtroende för en utredning om främlingsfientlighet så är det Westerberg. Misstankarna att utredningen i själva verket är riktat mot ett riksdagsparti, nämligen SD, minskade inte med valet av Westerberg som utredare. Av en slump läste jag t.o.m. på Wikipedia om att en regeringskälla läckt till SvD att hela utredningen är just riktat mot SD [LÄNK]. Bengt Westerberg utmärkte ju sig som partiledare när han 1991 tågade ur TV-studion då han inte ville sitta i samma soffa som Ian Wachtmeister. Så mycket för tolerans för de som har en annan åsikt, Ullenhag har mycket riktigt satt bocken som trädgårdsmästare, vilket Johan Lundberg skriver i en Newsmillsartikel [LÄNK]. Så här skriver Lundberg I sin artikel på Newsmill.

Scenen är närmast legendarisk: Ny demokrati hade 1991 blivit invalt i riksdagen och i tv-uppföljningen reste sig Bengt Westerberg och gick ut ur studion, när Ian Wachtmeister och Bert Karlsson var på väg att ta plats i soffan. Samme Westerberg utsågs härom veckan till att utreda främlingsfientlighet och rasism, vilket han kommenterade med orden: "Varje ny generation måste vinnas för tolerans och demokrati".

Hur trovärdig Westerberg är som toleransens apostel får var och en själv bedöma. Jag själv anser att Westerberg representerar den typiskt svenska dubbelmoralen. Den innebär att man skriker högt om tolerans och mångfald, ändå tills man stöter på någon som anmäler en avvikande åsikt, då far man ut i grova anklagelser som saknar varje grund. Vidare I Lundbergs artikel.

Man kan undra om det inte är att sätta bocken som trädgårdsmästare, när man tillsätter en person för att utreda hur människors bör bli mer toleranta och demokratiska, som själv, åtminstone 1991, lyckades ge intoleransen mot annorlunda åsikter och mot demokratiskt valda partiledare ett ansikte. Bengt Westerbergs beteende 1991 var på intet sätt unikt.

Det förebådade "Vi gillar olika"-kampanjen 2010, där man med kavajslagsknappar visade att ens gillande av det "olika" åtminstone inte utsträcktes till ett nytt parti som svenska folket valt in i riksdagen. Ett demokratiskt val som nu alltså integrationsminister Ullenhag ser som ett incitament för att ändra på folks åsikter.
Man önskar att det orimliga i regeringen och Ullenhags initiativ skulle uppenbaras av fler demokratiskt sinnade personer i detta land. Självklart är främlingsfientlighet (uttolkad enligt ordet i sig) inget positivt eller något jag står för. Samma sak gäller intolerans i alla dess former naturligtvis. Men Ullenhags utredning påminner om den propaganda och åsiktskorrigering man ägnar sig åt i länder som Lukasjenkas Vitryssland. Ullenhag skrev tillsammans med ett flertal andra författare en artikel som publicerades i SvD, detta för att försvara sin utredning. Lundberg skriver också så här på sin egen Axessblogg [LÄNK] med anledning av artikeln i SvD [LÄNK].

Bland Ullenhags medundertecknare märks den av Muammar Gaddafi finansierade Bijzat Becirov samt Helena Benaouda, vars nära samröre med islamister är väldokumenterat. Benaouda är knuten till Södermalmsmoskén, där en sal är uppkallad efter Muslimska brödraskapets grundare och tillika nazistsympatisören Hassan al-Banna: Albannasalen. 

Samma Benaouda som i SVT-debatt förnekad någon som helst kännedom om islamisk extremism i Sverige, trots att Benaoudas dotters pojkvän tagits av polisen inte mindre än tre gånger för olika förberedelser angående terrorism. Sista gången Benaoudas dotters pojkvän togs av polisen var det i Danmark där han enligt åklagaren förberedde ett attentat mot Jyllandsposten. Benaouda får Baghdad-Bob att framstå som trovärdig. Att Ullenhag som minister skriver under en artikel tillsammans med Benaouda är bara det anmärkningsvärt. Regeringens utredning är full av frågetecken och tveksamheter. Man kan redan nu påstå att denna utredning, mist sin trovärdighet, detta innan den ens satt igång.

Den politiskt korrekta eliten utreder sig själv

Efter de senare valen i Sverige genomförs något som kallas ”medievalsundersökningar” detta har pågått sedan 1979. I korta drag så undersöker man hur media behandlat de olika partierna inför valet. Professor Kent Asp har kommit fram till en del överraskande resultat i den senare undersökningen, speciellt gäller det slutsatserna angående media och SD. Så här säger Asp i den artikel som GP publicerat.

Sverigedemokraterna fick i valet mer än tio gånger så stor uppmärksamhet som 2006 och blev det tredje mest synliga partiet i nyhetsmedierna. Var det den stora uppmärksamheten som förde in Sverigedemokraterna i riksdagen?

För det första så var uppmärksamheten 2006 nästan obefintlig, så tio gånger så mycket uppmärksamhet är inte så oerhört mycket uppmärksamhet som man kan tro. För det andra så handlar det om vilken sorts uppmärksamhet ett parti får. Tidningarna och främst TV4 påpekade med emfas på hur dåligt SD var och hur infantil politik partiet förde. Uppmärksamheten var så ensidig och partisk så den kan anses direkt odemokratisk. I en demokrati värd namnet tar inte media ställning på det mycket grova och förenklade sätt som gjordes i Sverige inför valet 2010. Allt detta undviker Asp att konstatera. Vidare säger han så här i artikeln.

Men samtidigt som Sverigedemokraterna var mer synligt än Folkpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, och Jimmie Åkesson exponerades mer än Maud Olofsson och Göran Hägglund, fick partiet i samtliga nyhetsmedier den utan jämförelse klart mest ogynnsamma behandlingen. I medierna var exponeringen nästan alltid negativ eller starkt kritisk. Mest negativ var bilden i kvällspressen, där också uppmärksamheten var störst.

Här kan Asp ändå inte undgå att konstatera det fullständigt uppenbara, att media behandlade SD på ett helt annat sätt än de övriga partierna. Vi skall se att han ändå inte drar de rätta slutsatserna av detta. Vidare i artikeln står det så här.

Mot bakgrund av hur de andra partierna behandlades i valet, och hur partier utanför riksdagen behandlats i tidigare valrörelser (Miljöpartiet 1988, och Ny demokrati 1991), kommer jag till bedömningen att Sverigedemokraterna i 2010 års medievalrörelse fick oskäligt stor uppmärksamhet. Däremot framstår rapporteringen inte som oskälig när det gällde partiets möjligheter att få komma till tals i sakfrågor.

Det är här hela resonemanget rasar ihop för Asp. När fick SD ”komma till tals i sakfrågor”? Jag tillhör ju själv partiet och läste i princip allt om partiet inför valet, jag kan inte komma ihåg att SD en enda gång ”fick komma till tals i sakfrågor.” I stället var det rena smutskastningskampanjer som dominerade nyhetsflödet. 

All den uppmärksamhet Asp talar om var initierad av att varenda opinionsmätning pekade på att SD skulle komma in i riksdagen och uppmärksamheten bestod i saker som Aftonbladets ”Vi gillar olika” samt Expressens SD-valsedel som låg nedtrampad i gatsmutsen. Till slut står det så här i artikeln.

Det finns alltså ingen grund – om vi ser till rapporteringen i sin helhet – för Sverigedemokraterna att betrakta sig som misshandlade av nyhetsmedierna i valet 2010. Men det finns heller ingen grund för påståendet att Sverigedemokraterna gynnades av medierna – att det var mediernas stora uppmärksamhet som låg bakom att partiet kom in i Sveriges riksdag.

Jo, det finns grund för att vi betraktar oss som misshandlade av medierna inför valet 2010. Asp glömmer plötsligt bort vilken typ av medierapportering det handlade om. Det var rena mobbningsfasoner med lögner och smutskastning hela sista delen av valrörelsen. Det var artiklar som att man skulle sätta SD i karantän LÄNK, till att det kommer bli finansiell oro om SD träder in i riksdagen efter valet, LÄNK. Kan någon tänka sig samma skriverier om något annat parti? Kan ni tänka er en artikel där man föreslår att sätta S i karantän eller att det blir ett ekonomiskt ras om KD kommer in i Riksdagen? Frågan om ifall SD gynnades av media är en fråga på förskolenivå och inget en professor behöver lägga pannan i djupa veck över.

I tidskriften Expo refererar man till Asps slutsatser utan att dra några egna slutsatser. Det är ju som bekant inte Expos starka sida, att dra slutsatser. Det är ytterst komprometterande för Asp att Expo köper det han säger i sin helhet. Om man tror att Expo är objektiv är det stor chans att man också tror att jorden är platt och att Elvis fortfarande lever, LÄNK.

Daniel Swedin som kallar sig medievetare twittrar glatt att nu har det konstaterats att det inte var media som låg bakom SD:s riksdagsinträde, LÄNK. Smart kille den där Swedin. Några djupare analyser är ju inte att vänta, speciellt inte kritiska sådana.

Vi har tyvärr en övertro på alla som bär på en akademisk titel. Vi tror att forskare och professorer är opartiska och enbart drivs av deras yrkesheder. Experimentet som Millgram gjorde angående vår blinda tilltro till personer vilka bär en vit fladdrande rock talar sitt tydliga språk. Millgrams experiment visade att många människor är beredda att ge sina medmänniskor dödliga elektriska stötar bara det är en auktoritet som ger ordern är skrämmande och ständigt lika aktuell, LÄNK.

Länk GP

Statsvetarna

Det har brutit ut en smärre nätdebatt efter att statsvetare Jenny Madestam gått ut och sagt att hon blivit orättvist kritiserad, ja t.o.m. kränkt. Jag har inga direkta åsikter om just Madestam, men däremot en del andra statsvetare, som tydligt gått över gränsen för det passande. Så här skriver Madestam i en artikel på SVT-Debatt, LÄNK.

Den här typen av kränkningar kommer naturligtvis få till följd att färre och färre känner sig manade att delta i och bidra till den offentliga debatten. Priset blir för högt. Något att tänka på för dessa ”riktiga” förståsigpåare är dessutom att den typen av resonemang som de vill höra i tv-rutan kanske inte alltid är det som ”allmänheten” är intresserad av?!

Hela Madestams reaktion baseras på något PM Nilsson sade på Facebook. Nu har jag som sagt inget att anföra mot just Madestam, men väl andra statsvetare som i sin professionella roll som statsvetare fullständigt missbrukat sin position. Inför valrörelsen skrev Bo Rothstein så här, LÄNK.

Man ger SD en aura av seriositet som det inte förtjänar - och som partiet dessutom tycks vinna politiska poäng på. Med denna strategi kommer SD att i många väljares ögon att framstå som "ett parti bland andra", vars argument förtjänar att tas på allvar.

Bo Rothstein bedömer som statsvetare att ett av de politiska partierna inte förtjänar att tas på allvar. Än de övriga partierna då, som t.ex. MP, C, och V? De förtjänar alltså att tagas på allvar. Sådant här skall en statsvetare i sin yrkesroll helt enkelt inte syssla med, det hör absolut inte hemma i en demokrati. 

Bo Rothstein

En annan statsvetare, Magnus Hagevik tar ut svängarna rejält i en SvD-artikel. Så här skriver han bl.a. LÄNK.

Ett resultat i den nu presenterade studien är att xenofobisk religionskritik har en stor plats i den svenska befolkningen. Även annan religionskritik är associerad med främlingsfientliga åsikter hos det svenska folket. Detta är något att beakta i debatten om religion, speciellt när religion kritiseras.

För det första är ”fobi” ett psykiatriskt uttryck som skall användas av psykiatriker, inte statsvetare. För det andra så undrar man om Hagevik vill förbjuda all kritik av religioner. Han vill helt tydligt dra paralleller mellan det han kallar xenofobi och religionskritik. Detta är också en mycket tveksam ”forskning” av en statsvetare. Begreppet xenofobi är också ett mycket tveksamt begrepp och alla som är kritiska till vår immigrationspolitik får slentrianmässigt denna stämpel tryckt i pannan. Att statsvetare skall elda på ren åsiktsförföljelse i sin professionella roll är under all kritik. 

Spottstock

Så här har professor Emeritus i statsvetenskap, Olof Ruin sagt på DN debatt (i en numera borttagen artikel).

En tredje konsekvens av dagens politiska läge är att nya partier kan komma in i riksdagen vid sidan om de partier som nu bildar dessa två block. Ett sådant nytt parti skulle få roll av vågmästare. I aktuella opinionsmätningar utgör sverigedemokraterna ett parti som närmar sig 4 procent. Partiets ordförande har nyligen också uttryckt tillfredsställelse över det läge som uppstått. Han tror att uppkomsten av två block kan gynna det egna partiet. Jag är rädd för att han kan få rätt. Att sverigedemokraterna skulle få en chans att spela vågmästare i riksdagen och kanske därtill medvetet eller omedvetet också kunna påverka de andra partiernas politik är den allvarligaste konsekvensen av den uppdelning i två block som nu håller på att ske.

Det är svårt att föreställa sig någon lösning på dagens parlamentariska läge med dess risker för förlamning i politiken, minskat deltagande i partiarbete och en icke-önskad roll för sverigedemokraterna.

En professor emeritus i statsvetenskap tar inför ett val klar politisk ställning mot ett demokratiskt parti (och numera riksdagspart). Detta hör inte hemma i en demokrati och inte på ett universitet heller, absolut inte av en emeritus i statsvetenskap. Detta är fullständig intellektuell ruin.

Tyvärr Madestam, dina kollegor har redan eroderat förtroendet för det skrå av statsvetare vi har i vårt land. Statsvetarna kommer med rena personliga åsikter och tyckande som vilken lastbilschaufför som helst. Vissa statsvetare gillar inte SD (vilket är fullt tillåtet) och då kastar de genast av sig sin professionella roll och antar en politikerroll, eller som Rothstein rollen av en halvfull lastbilschaufför som diskuterar politik med gubbarna på någon avlägsen byggbod. Mitt betyg blir ”icke godkänt” för dessa herrar.

Alf Svensson om demokratibegreppet

Förre KD-ordföranden Alf Svensson har på SvD opinion låtet publicera sig med en intressant artikel som handlar om demokrati i samband med de resningar som skett i arabvärlden senaste tiden. Frågan är komplex och Svensson rör sig egentligen på flera plan samtidigt, så det är svårt och komplicerat att kommentera samt att i förekommande fall, bemöta honom.

Det Svensson menar är att demokrati innebär mer än fria val och att det finns innebörder i demokratibegreppet som också måste tillgodoses. Svensson tar exemplet att Muslimska Brödraskapet vinner ett korrekt val i Egypten och beslutar att utrota staten Israel. Svensson menar att detta beslut strider mot demokratiska principer. Självklart är det ett mycket dåligt och vansinnigt beslut om Egyptens regering skulle taga ett sådant beslut. Däremot strider inte beslutet direkt mot demokratiska principer, men det är ett lika dåligt beslut i alla fall. Svensson verkar utgå ifrån att alla demokratiska beslut är bra och att alla odemokratiska beslut är dåliga. Naturligtvis tas en del mycket dåliga beslut på fullt legitima och demokratiska vägar, Svensson tänker helt enkelt fel här. Bara för att ett beslut är katastrofalt dåligt betyder det inte per se att det behöver odemokratiskt. Så här skriver Svensson i sin artikel.

Kurslitteratur för universitet och högskolor – i statskunskap – är synnerligen viktig, men jag är förstås övertygad om att skolan, allt från förskolan, har som sin allra viktigaste uppgift att inpränta respekten för alla människors lika värde. Det är den grundläggande förutsättningen för att hålla rasism och främlingsfientlighet borta. Den grundläggande förutsättningen för demokrati. Fria val räcker inte som kriterium för vad vi ska karakterisera som demokrati.

Här blandar Svensson in ”respekten för alla människors lika värde” i demokratibegreppet. Men vad betyder detta, rent konkret? Jag har egentligen ingen aning, för mig är det en fin devis av politiker som innerst inne förmodligen anser sig själva lite förmer än mannen på gatan. Annars kan man ju lätt få för sig att denna devis enligt Svensson själv inte gäller t.ex. Muslimska Brödraskapet. Det finns en stor fara med att lägga in storheter som ”respekt” och ”människor lika värde” i demokratibegreppet. Detta eftersom en politiker gärna plockar in de värden som just han vurmar för i dessa begrepp. Det hela brukar enligt logiska slutledningsprinciper mynna ut i att ”jag är demokrat, du som tycker annorlunda är det inte.” Vi förstår direkt att detta synsätt inte är så demokratiskt.  

Sedan plockar Svensson in rasism och främlingsfientlighet i sitt resonemang. Det är mycket olyckligt eftersom just dessa begrepp sammanblandas frekvent med kritik av immigrationspolitiken. Det kan inte heller sägas strida mot demokratiska principer om någon människa är allmänt fientlig till främlingar, det måste i så fall hänföras till personliga tillkortakommanden. Däremot strider det mot alla demokratiska principer att inte få uttala sig om en regeringens politik, detta gäller på finansområdet såväl som på immigrationsområdet. Därefter skriver Svensson så här.

Om en nation söker medlemskap i EU och i sin lagstiftning har dödsstraff eller om en nation i en folkomröstning får majoritet för dödsstraff så hör en sådan nation inte hemma i EU. Eftersom EU hyser åsikt att dödsstraff och demokrati är oförenligt.

Vi skulle kunna skriva en lång artikel bara om uttalandet att ”EU är emot dödsstraff”. Det är ett slarvigt uttalande som saknar empirisk grund till dess att hela EU får folkomrösta i frågan. Själv är jag emot dödsstraff men jag är allergisk mot de svepande egna tolkningar som Svensson ägnar sig åt. Jag är emot dödsstraff, men jag anser självklart inte att dödsstraff och demokrati är oförenliga, det anser man säkert inte i USA heller. Här ser man en oerhörd svaghet i Svenssons tänkande, alla demokratiska beslut måste på något outgrundligt sätt vara bra, och tvärtom. Verkligheten ser tyvärr inte ut så.  Till sist formulerar Svensson återigen sin definition på demokrati.

Om demokrati utgår från något annat än att varje människa har ett och samma värde, ett okränkbart värde, så finns det all anledning att vara mer än ifrågasättande. Men detta är verkligen inte liktydigt med att allt mänskligt beteende ska försvaras eller förklaras acceptabelt.

Ja, demokrati utgår från ett annat värde. Demokrati utgår från att varje människa har en röst och en chans att påverka styret av det egna landet och kommunen. Demokrati utgår från att vi alla har yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Varför är Svensson så rädd för dessa demokratiska fundamenta? Ett ”okränkbart värde” vad skulle det mynna ut i rent konkret? Människor i vårt land känner sig kränka hela tiden medan människor som lever i rena hårda diktaturer aldrig känner denna känsla. Vad menas med ett ”okränkbart värde”? Att inte ha dödsstraff? Det låter fint men är ett luddigt begrepp som inte förpliktar till så mycket. Dessutom kan politiker plocka in lite av vad de själva vill i dessa lite mer fluffiga begrepp, det är livsfarligt.

Låt oss hålla demokratibegreppet rent och ofördärvat. Låt oss inte föra in fluffiga storheter som kan tolkas lite hur man själv vill och som med fördel kan användas mot meningsmotståndare. Då förvandlas hela demokratibegreppet till något odemokratiskt. Låt oss också konstatera att bra eller dåliga beslut inte behöver ha något direkt samband med om de är demokratiskt fattade eller inte. Historien innehåller en mängd demokratiskt fattade beslut som varit direkta tragedier i sin förlängning.

Länk SvD

Nej till Turkiet som EU-medlem

Carl Bildt skriver i en SvD-artikel om EU och de utmaningar som väntar organisationen. Som den nyliberal han är så ser han EU från sitt perspektiv och globaliseringen lyser som en vägledande stjärna framför ögonen på Bildt. Mycket handlar om ekonomi självklart, men också om det Bildt kallar en gemensam utrikespolitik. Jag själv som medborgare i Sverige vill inte ha en gemensam utrikespolitik med vitt skilda nationer i Europa. Frågan är varför vi skall ha detta. Vi kan självklart få en starkare röst med hela EU i ryggen, men om själva politiken blir urvattnad p.g.a. långtgående kompromisser får det i alla fall ingen effekt.

Den brännande frågan är ändå medlemskap för Turkiet i EU. Vi har inlemmat många Europeiska nationer i EU:s organisation på senare år, med varierande resultat får man säga. Så här argumenterar Bildt i sin artikel.

Just nu handlar mycket om Turkiet. Förhandlingarna om Cypern står och väger. På sina håll har primitivt hetsande mot muslimer stärkt ett också politiskt ifrågasättande av Turkiet som framtida medlem.

Turkiet är ifrågasatt utan ”primitivt hetsande mot muslimer”, men den senaste tidens händelser har ju inte ökat Turkiets aktier naturligtvis.  Turkiet ligger inte ens i Europa, förutom en pytteliten del. Demokratin är ytterst diskutabel i Turkiet. Vi tar vad jag vet, fortfarande emot politiska flyktingar från Irakiska Kurdistan. Att låta en nation bli EU-medlem som vi tar emot politiska flyktingar ifrån är fullständigt uteslutet. Bildt bryr sig förmodligen inte om sådana detaljer. Vidare i artikel står det.

På sikt tror jag att EU kommer att behöva­ Turkiet minst lika mycket som Turkiet behöver EU. Och det är viktigt för unionens globala roll att vi visar att vi menar allvar med att vår samarbetstanke inte reser religiösa murar. I vårt Europa ryms inte bara katoliker, ortodoxa och lutheranska kristna, utan lika självklart också judar och muslimer av olika bekännelser liksom de som föredrar att söka sina värderingar oberoende av någon religion.

Vi reser självklart inga religiösa murar bara för att vi inte tar in en nation i EU, Bild blandar ihop korten rejält här. Vi kan lika gärna överföra samma resonemang på Libyen, Tunisien eller Marocko. Tar vi inte in dessa nationer i EU reser vi religiösa murar. Vi jämför vad Bildt lite längre ned i sin artikel skriver om de forna öststaterna.

Tyvärr finns det skäl att tala om tendenser till en demokratisk reträtt i de östligare delarna av vårt Europa. Tragisk i sin tydlighet är utvecklingen i Vitryssland, och det är av yttersta vikt för vår trovärdighet som fackelbärare för friheten att vi är tydliga och kraftfulla i vår reaktion när det gäller utvecklingen I vårt östra grannskap.

Lukasjenko:s styre i Vitryssland är i det närmaste diktatoriskt. Väst skulle egentligen kritisera Lukasjenko (Lukasjenka på vitryska) ännu mer än vad som nu är fallet. Men Bildt talar om ”de östligare delarna av Europa”. Vi undrar då om Turkiet är mer demokratisk än ”de östligare delarna av Europa”? I annat fall undrar vi varför Bildt vill lyfta fram Turkiet som en framtida EU-medlem, och inte med ett ord nämner de demokratiska problem som finns där (bl.a.), samtidigt som han nämner andra stater som demokratiska problem.

Vi i SD säger bestämt nej till Turkiet som EU medlem, vi säger nej till en utvidgning överhuvudtaget, det börjar bli dyrt nu. Alternativt ser vi helst att Sverige går ur EU, om nu Turkiet skall bli EU-medlem. Frågan inställer sig om vi skall ta hand om våra egna gamla, sjuka och hemlösa, eller skicka pengarna till EU:s budget som snart kan liknas vid ett svart hål.

Länk SvD

Vem skall sätta gränserna för samhällsdebatten?

Göran Rosenberg går i en DN-kolumn ut och kritiserar den del av samhällsdebatten som huvudsakligen förs på nätet av ickejournalister. Rosenberg kritiserar att argument framförs utan att avsändaren tar ansvar för sina argument och Rosenberg ser en utveckling där de ”enkla svaren” får allt större plats. Så här skriver Rosenberg om debattklimatet i Danmark och om SD:s omtalade valfilm.

I Danmark kan snart sagt vad som helst sägas om invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet utan att det väcker uppseende. En valfilm där niqabklädda kvinnor rånar en äldre svensk dam på pensionen och välfärden är förmodligen vardagsmat i Danmark. Debattkulturen i Danmark skiljer sig kort sagt från debattkulturen i Sverige. Eller har i varje fall gjort det.

På tal om debattkultur så gör Rosenberg själv tämligen omgående ett övertramp. Valfilmen var provocerande utformad, inte tal om annat. Men den handlade inte om rån, utan om att vi i slutänden har en pengapåse, ju mer pengar till ett område, ju mindre till ett annat. Vidare skiver Rosenberg så här i sin artikel.

Sverige har minst lika mycket formell yttrandefrihet som Danmark, i vissa stycken kanske mer, men de informella överenskommelserna och gränserna för vad som kan och bör sägas offentligt är vad som formar kulturen.

Men nu är stora delar av befolkningen inte överrens med Rosenberg och den övriga mediala eliten om de ”informella överrenskommelserna”. Det är precis den överrenskommelse som Rosenberg talar om som många upplevt som inskränkande och destruktiv för vårt land. Naturligtvis skall inte personangrepp eller hets mot folkgrupp uppmuntras (eller ens tillåtas vid grova övertramp) men rent politiska områden som immigrationspolitiken eller EU kan aldrig någonsin censureras i en demokrati. Som exempel på enkla (för att enligt Rosenberg inte säga idiotiska) svar tar författaren upp detta.

Exempelvis svaret att invandrarna i allmänhet och muslimerna i synnerhet är orsaken till de europeiska välfärdsstaternas problem. Det är inte bara ett enkelt svar utan ett destruktivt svar som inte löser problemen utan förvärrar dem.

Det är Rosenberg själv som hemfaller åt grova förenklingar och rena felaktigheter. Vilka har påstått invandrarna är orsaken till alla problem i vårt samhälle? Kritiken för lite mer seriösa debattörer gäller immigrationspolitiken som ju bestäms av svenska helyllepolitiker (låt vara politiskt korrekta). Varför kan inte Rosenberg själv diskutera immigrationspolitiken om han nu vill ha en seriös debatt? Eller är det bekvämare att föra debatten med förenklade och rent felaktiga argument? Till sist tar vi med detta av Rosenberg angående debattkulturen.

Misstänksamhet och bitterhet är den gränslösa debattkulturens allt vanligare drivkraft, påståenden utan gensvar dess främsta samtalsform. Möjligheten för vem som helst att anonymt skriva vad som helst under exempelvis den här kolumnen på Dagens Nyheters webbsida kan möjligen ses som ett framsteg för yttrandefriheten, men för debattkulturen tror jag det är förödande.

Vilken tur att jag inte skriver anonymt. Det finns ett missnöje i samhället med den förda politiken, ja t.o.m. en bitterhet att det politiska och mediala etablissemanget inte lyssnar på ”verklighetens folk”. I stället för att lyssna förfasar man sig över enskilda övertramp (vilka jag inte vill försvara) och debattkulturen i allmänhet. Ofta när journalister skall visa hur grov debatten är så plockar de ut några kommentarer bland hundratals sådana, varav många är både intelligent skrivna och kvicka. Även ”gammelmedia” gör sina övertramp och den debattkultur som t.ex. journalisten Jan Söderqvist står för är inte bättre än den som vi hittar bland bloggarnas kommentarer.

Allvarligast är ändå att etablerad media misslyckats med det Rosenberg kallar ”informell överenskommelse” om vad som passar sig att debattera och inte. Rosenberg och hans journalistkollegor kan inte ges ansvaret för vad gränserna skall gå för det demokratiska samtalet, lika lite som den kinesiska regeringen i längden skall sätta gränserna för vad folk skall få samtala om i Kina.

Länk DN

Länk Journalisten.se

Den svenska kultureliten gör det igen

Vi är rätt många sverigedemokrater som vet att vi inte har kultursverige bakom oss, tvärtom. Är det någon grupp i samhället som visat att de verkligen är våra politiska motståndare så är det vår ganska självgoda kulturelit. Som ett kvitto på det har SvD:s Tobias Brandel skrivit en artikel där han fångat upp stämningarna hos det kulturella etablissemanget. Så här står det i artikeln.

Ser du några problem med att ni protesterar mot ett parti som är valt i ett demokratiskt val?

–Självklart ser jag problem med det. De har valts in, men det är något man skäms över. Det är skamligt att delar av svenska folket röstat på dem, när man vet hur mycket människor från olika kulturer fört in i Sverige.

Jag själv skäms över vår kulturelit, som till största delen förmodligen tillhör flumvänstern. Vi har ett kulturellt etablissemang som tagit politisk ställning och ofta med statliga pengar driver sin politiska inriktning i sin yrkesverksamhet. Jag som skäms över denna elit, får vara med och försörja dem med min skattsedel. Representanter för denna elit har knappast läst SD:s politiska program eller vet vad detta program innehåller. De tror att de vet vad SD står för i.o.m. att de läst Aftonbladet. Inte heller tror jag dessa falska profeter är några historiska experter, även här kommer deras kunskapsbank från Aftonbladet. Vidare står det så här i artikeln.

Att SD inte är ett parti som alla andra tycks emellertid de flesta kulturinstitutioner överens om. Riksteatern har startat ett internt arbete för att komma fram till hur de ska förhålla sig till SD som riksdagsparti.

–Sverigedemokraterna har blivit demokratiskt valda, det måste vi som organisation acceptera. Det vi måste bestämma är hur dialogen med dem ska se ut. Vår värdegrund är allas lika värde och SD delar inte den värdegrunden, säger Riksteaterns verksamhetschef Mia Larsson.

Mia Larsson måste acceptera att SD är demokratiska valda, trots att det inte är ett parti som alla andra. Det är inte ett parti som alla andra för att de har en avvikande politiska agenda, vilket faktiskt var meningen med vår parlamentariska demokrati. Att alla partier tycker likadant i viktiga frågor är egentligen det avvikande.

Samtidigt som Larsson säger att hennes värdegrund är allas lika värde, så säger hon i nästa andetag att det gäller tyvärr inte de som är SD-medlemmar. Man kommer osökt att tänka på George Orwells "Animal farm" där grisarna var de mest jämlika djuren. Vad gäller allas lika värde så ansluter sig SD även till den principen, vilket naturligtvis inte innebär att alla har rätt till asyl. Blandar man ihop dessa begrepp skall man kanske inte delta i den samhälleliga politiska diskussionen överhuvudtaget. Det kan vara ett litet tips till Mia Larsson på Riksteatern.

Länk SvD

Valrörelsen smutsigare än väntat

I morgon är det val, då får alla vi som arbetat med valet ett kvitto på vad vi uträttat. Det kan bli både glädje och bottenlös sorg för oss som är sverigedemokrater, jag kan inte se något mellanläge faktiskt.

En artikel i DN tar upp hur pressen vinklat nyheter och reportage om de olika partierna och partiledarna (LÄNK). SD är inte med i denna sammanställning, och tur är väl det. Kent Asp, professor i journalistik kommer fram till att Sahlin blivit negativt skildrad i våra stora tidningar, det är dock ingenting mot vad SD blivit utsatt för. En formlig flod av smutskastningsartiklar har haglat över läsarna sista tiden. Journalisterna och redaktionerna verkar ha kastat all yrkesheder över bord, borta är alla fina deviser om opartiskhet och att skildra "makten". Våra stora tidningsdrakar har brutit mot all journalistisk yrkeskodex just för att skydda makten. Den allra mildaste slutsatsen är att vi bör reformera våra journalisthögskolor i grunden.

Andra exempel är att valstugor välts över ända, medlemmar från SD har misshandlats, SD:s hemsidor har hackats flera gånger och ligger nere just nu (18 september 13.17). Inte nog med detta, vårt mediala och politiska etablissemang har värvat stackars idrottsstjärnor för att påverka valutgången (LÄNK). Så här lyder stjärnornas uttalande.

Vi har många gånger representerat Sverige, stått upp för nationalsången och sett den svenska flaggan hissas för att hylla vårt land.
Idrott handlar om förbrödring, att kämpa för varje seger men att alltid respektera varandra och aldrig någonsin se ner på någon på grund av dess hudfärg, dess ursprung, dess namn. Rasism och idrott hör inte ihop, idrott handlar om att alla ska kunna tävla på lika villkor och att ingen diskrimineras. Detsamma ska gälla i övriga samhället.
Därför vill vi med detta upprop vända oss direkt till dig som stöttat oss och stått upp för oss.
Vi ber dig, för Sveriges skull, rösta inte på ett främlingsfientligt parti i valet på söndag så att de kommer in i Sveriges riksdag.
Stå upp för de värden som idrotten, och vårt land står för, det som gör oss alla stolta, för allas lika värde. Stå upp mot rasism och mot främlingsfientlighet.

Nu är det så att SD inte ser ned på någon p.g.a. hudfärg eller ursprung, vi tycker däremot att Sveriges immigrationspolitik är katastrofal. Vi i SD vill ha samma immigrationspolitik som t.ex. Danmark, Finland och Island. Om nu dessa länders immigrationspolitik är så fasansfullt rasistisk borde ni inte tävla mot dessa länder i framtiden. Det högtravande talet om att "tävla på lika villkor" är direkt frånstötande. Alla politiska partier skall tydligen få tävla på lika villkor förutom SD. Dessa stjärnor visar just med sitt uttalande att de inte ställer upp på att våra politiska partier skall få "tävla på lika villkor" i det kommande valet.

Lyckligtvis är det mest avdankade ishockeyspelare samt Carolina Klüft som skrivit under brevet. Klüfts glansdagar har väl också passerat bäst före datum.

Även när SD kommit in i riksdagen kommer denna valrörelse att lämna en bitter eftersmak. Masken är en gång för alla bortriven och människors lägsta sidor har blottats hos det politiska och mediala etablissemanget. Denna valrörelse har inneburit mycket glädje, men den har också varit en sorgens tid när bristerna i vår demokrati har blottats med en skärpa som skärt genom själ och hjärta.

Länk DN

Länk Stjärnornas brev

Demirbag-Sten om vårt nya Sverige

Dilsa Demirbag-Sten har skrivit en artikel på DN där hon träffar rätt ibland, men tyvärr missar hon helt orsakerna till de problem hon så träffsäkert beskriver. Vi kan ta ett exempel, Demirbag påstår att Sverige är mer segregerat än någonsin. Det stämmer att vårt land är mer segregerat än någonsin, men det beror självklart inte på någon fatwa mot Salman Rushdie. Sverige är mer segregerat för att vi under lång tid haft en oansvarig immigrationspolitik. De människor som kommer bosätter sig i enklaviserade förorter, där de inte lär sig vårt språk eller kommer in på arbetsmarknaden. Helst skulle jag vilja kopiera in allt Demirbag skriver och kommentera det, men det blir alldeles för lång (förutom att man inte får kopiera in en hel text), så jag har valt några stycken, här är ett.

Så kom Fatwan mot Salman Rushdie och politisk islam erbjöd frustrerade unga män en röst, även i Europa. Berlinmuren föll och vänstern bytte klass mot etnicitet och Islam.
Mångkultur övergick från att vara en beskrivning av den verklighet som hade formats i Europa och Sverige till att bli en -ism: Mångkulturalism som normerande politik trädde in i våra liv. En ekonomisk kris i slutet på 80-talet skapade en hög arbetslöshet och Sveriges självbild som en ledande nation fick sig en stöt. Ny Demokrati pekade ut invandraren som orsak och mina föräldrar och alla andra som hade lämnat land och familj för att delta i uppbyggandet av Sverige, blev kollektivt definierade som invandrare. Statistik om invandrares boende, kulturkonsumtion, kriminalitet, arbetslöshet, utbildningsgrad, språkkunskaper, barnafödande och mycket annat kartlades noggrant.

Det är helt riktigt att vänstern bytte klass mot etnicitet, de övergav de som de tidigare riktat sina omsorger mot och övergick till att omhulda det mångkulturella samhället. Detta är en historisk förvandling av en politisk rörelse och ett förräderi som de inte öppet vill erkänna. På 80-talet så fanns det inte längre behov av arbetskraft utifrån. Strukturrationaliseringar och annat hade gjort att behovet av arbetskraft minskat. Under den senaste högkonjunkturen så var 290,000 arbetslösa enligt SCB. När inte högskoleutbildade svenskar får jobb så är det mycket svårt om man inte ens kan det svenska språket. Det är ju inte invandrarna själva som skall pekas ut naturligtvis. Strömmarna av människor följer bara de signaler och regler som våra politiker stipulerar. Det är våra politiker som tagit en rad katastrofalt dåliga beslut. Vidare skriver Demirbag så här i sin artikel.

Sedan slutet på 80-talet har Sverige allt mer delats upp efter olika kulturella och etniska grupperingar. Nyanlända anhöriginvandrare kom att förpassas till långtidsarbetslöshet och de som hade åkt ut från arbetsmarknaden under krisen på 90-talet fick små chanser att komma tillbaka till något arbete. Inte bara svenska politiker ville bygga en framtid på kulturella och etniska olikheter. Kravet på religiösa friskolor blev en verklighet och islamiska företrädare har framfört behovet av konfessionella vårdcentraler. Det svenska samhället är, trots alla goda intentioner och åtgärder, mer segregerat än någonsin. De som kommer till Sverige i dag möter ett helt annat land än det jag och min familj mötte en vårdag 1976.
Ett val hägrar. 

Allt detta har sin grund i en oansvarig och släpphänt immigrationspolitik. Det finns helt enkelt inte arbete åt alla längre, vi har i princip lagt ned vår industri där nya medborgare kunde få jobb fordom. Segregationen är också en följd av att för många kommit hit på alldeles för kort tid, samt att vi inte ställt helt naturliga krav på våra nya samhällsmedborgare. Ja Sverige är ett annat land nu än 1976, till stora delar ett sämre land. Våra politiker har i sin outgrundliga visdom tagit beslut som gjort vårt land sämre och otryggare. Till sist skriver Demirbag så här.

Sverigedemokrater anspelar på drömmen om ett Sverige som vi och hela världen minns med beundran. I tider präglade av oro, konflikter och politiska kortsiktiga utspel är fältet öppet för dem som erbjuder tydliga alternativ. SD erbjuder en vision till skillnad från de etablerade partierna. Men SD:s vision anspelar på en bild där det inte finns plats för alla oss som flydde eller frivilligt lämnade våra hemländer för en dröm om ett bättre liv i ett Sverige som vi var med och byggde upp.

Sverigedemokrater inser att våra politiker styr skutan Sverige i fel riktning, något som t.o.m. Demirbag erkänner. Det gamla Sverige kommer aldrig tillbaka som Sahlin så riktigt påpekat (hon myser vid tanken) men i en demokrati måste man få ha åsikter om i vilken riktning utvecklingen skall ske. Jag tycker att nuvarande riktning för vårt samhälles utveckling är dålig, jag vill helt enkelt ha en annan riktning. I SD:s vision finns det plats för Demirbag och hennes familj, men det finns inte plats för hela världens befolkning, tyvärr, det går inte.

Det måste helt enkelt gå att skapa sig en framtid i andra länder än Sverige, även i länder som nu kallas ”utvecklingsländer”. Dessa oroliga och underutvecklade nationer behöver sina medborgare, speciellt unga sådana som själva drömmer om en bättre framtid. Föreställning att Sverige är det enda land där man kan skapa sig en dräglig tillvaro är snudd på rasistisk. Vi skall i första hand hjälpa och stödja människor på plats i deras hemländer, ty dessa länder med sina befolkningar är också värda framåtskridande.

Länk DN

Nu visar jägarna sitt rätta ansikte

Den omtalade vargjakten i vintras förutsättningar var att vargstammen skulle föryngras och att nya vargar skulle planteras in. Regeringen ansåg och trodde att man hade jägarna och dess förbund med sig på detta projekt, det var själva förutsättningen för vargjakten. Nu förstår vi att jägarna aldrig varit ense med regeringen om inplanteringen av nya vargar, om vi nu inte förstod det redan tidigare. Så här skriver Andreas Carlgren i SvD om den problematiska utplanteringen.

Om inte inflyttningen av nya vargar till Sverige fungerar kommer vargjakten att dras in. Miljöminister Andreas Carlgren skärper tonen mot jägare som inte vill acceptera vargflytt.

Det är tydligt att jägarnas organisationer inte vill gå med på någon inplantering av nya vargar, jägarorganisationernas agenda från första början har varit att utrota vargen i vårt land. Så här står det vidare i artikeln.

Myndigheterna ska samråda med bland annat jägarorganisationerna om hur inflyttningen här ska gå till. Men Jägarnas riksförbund har uttalat att man inte är med på inplantering av varg.

Trots att Jägarnas riksförbund inte går med på inplantering av varg, så drev de igenom vargjakten. Det är kanske inte så konstigt, jägarförbunden driver en lobbyverksamhet som storföretagen kan vara avundsjuka på. Jägarförbunden har t.o.m. skytteverksamhet i riksdagens källare för riksdagsledamöter, dessa ledamöter kan dessutom ta jägarexamen gratis. Detta strider mot alla demokratiska principer och måste betraktas som en stor skandal. Att inte Miljöpartiet reagerat mot detta är ett stort svek mot deras väljare och politik. Så här säger Carlgren i artikeln.

Miljöministern uppmanar även naturvårdare att besinna sig:
–Jag har svårt att förstå att naturvårdssidan valt att driva debatten så högljutt. De vet att det behövs nya vargar och de vet att svårt att skapa acceptans för det. Det vore bra om de medverkar till en dialog med jägare och landsbygdsbefolkning.

Det är inte alls svårt att förstå ”naturvårdssidans” högljudda debattläge. Aggressivare lobbygrupp än jägarkåren är det omöjligt att hitta. Ofta dras konflikten mellan landsbygd och stad upp. Stockholmare är extra illa omtyckta av jägarkåren och beskrivs som förtryckta. Sanningen är att många på landsbygden står på storstadsbornas sida när det gäller vargen. Det är kanske dags att koppla ”Robin Hood” bidragen till vargarnas vara i vårt land.

Länk SvD


Länk SVT lobbyverksamhet

De nya eliterna – Exit Folkhemssverige

"De nya eliterna, både den politiska och kulturella, förankrar sin identitet i en rad metaforer relaterade till öppenhet, transnationalitet, mångkulturalism och globalisering. Allt detta kopplas samman med en alltmer förvirrad uppfattning om demokrati. De nya demokraterna är eliter, som gör anspråk på att vara demokrater i alla avseenden. Demokrati blir på det sättet inte längre en beskrivning av en politisk process utan ett attribut till individer. Globaliserande eliter är snabba att attackera sina meningsmotståndare som odemokratiska. Ett sådant handlingssätt är inte ett led i en demokratisk debatt utan en fråga om uteslutning – en modern form av häxjakt. Ett beklämmande alternativ både till analys och nödvändiga försök att hantera problemen i dagens verklighet."

Jonathan Friedman

Ordet "demokrati" har nästan förlorat sin innebörd, de eliter som Friedman talar om har lagt innebörden i ordet som att "håller du med mig är du demokrat, annars är du odemokratisk". Alltså, för att vara en äkta sann demokrat måste man rösta på de sju riksdagspartierna. Den politiska nomenklaturan försöker att ömsom locka ömsom skrämma all verklig opposition mot den förda politiken. Detta sker när riksdagspartierna för de två blocken alltmer närmar sig varandra, detta gör att urholkningen av ordet "demokrati" blir ännu mer manifest. Det verkar som den politiska nomenklaturan säger till oss att "Rösta på oss och vår politik, vi som sitter här i toppen och slåss om makten, visserligen har vi i många frågor samma program, men det är vad du kan rösta på."