Att sätta bocken som trädgårdsmästare

Regeringen har som bekant initierat en utredning om ”Ett effektivare arbete mot främlingsfientlighet och liknande former av intolerans”[LÄNK]. Ansvarig för detta initiativ från regeringens håll är Erik Ullenhag, som fick en rivstart på sin nya post som integrationsminister med denna omtalade utredning. Läser man kommittédirektivet angående utredning så hittar man en del märkliga formuleringar. Det står bl.a. att det faktiskt inte finns någon riktig definition på begreppet “främlingsfientlighet”. Trots att begreppen som skall styra utredningen inte är definierade så sätter man alltså igång detta projekt. När sedan ansvarig utredare tillsätts, så visar det sig att den som skall sköta denna utredning är Bengt Westerberg, mannen som ser främlingsfientlighet hos varenda person som inte tvångsmässigt hyllar det mångkulturella samhället till sista byggsten. 

Finns det någon människa i detta land som saknar varje uns av förtroende för en utredning om främlingsfientlighet så är det Westerberg. Misstankarna att utredningen i själva verket är riktat mot ett riksdagsparti, nämligen SD, minskade inte med valet av Westerberg som utredare. Av en slump läste jag t.o.m. på Wikipedia om att en regeringskälla läckt till SvD att hela utredningen är just riktat mot SD [LÄNK]. Bengt Westerberg utmärkte ju sig som partiledare när han 1991 tågade ur TV-studion då han inte ville sitta i samma soffa som Ian Wachtmeister. Så mycket för tolerans för de som har en annan åsikt, Ullenhag har mycket riktigt satt bocken som trädgårdsmästare, vilket Johan Lundberg skriver i en Newsmillsartikel [LÄNK]. Så här skriver Lundberg I sin artikel på Newsmill.

Scenen är närmast legendarisk: Ny demokrati hade 1991 blivit invalt i riksdagen och i tv-uppföljningen reste sig Bengt Westerberg och gick ut ur studion, när Ian Wachtmeister och Bert Karlsson var på väg att ta plats i soffan. Samme Westerberg utsågs härom veckan till att utreda främlingsfientlighet och rasism, vilket han kommenterade med orden: "Varje ny generation måste vinnas för tolerans och demokrati".

Hur trovärdig Westerberg är som toleransens apostel får var och en själv bedöma. Jag själv anser att Westerberg representerar den typiskt svenska dubbelmoralen. Den innebär att man skriker högt om tolerans och mångfald, ändå tills man stöter på någon som anmäler en avvikande åsikt, då far man ut i grova anklagelser som saknar varje grund. Vidare I Lundbergs artikel.

Man kan undra om det inte är att sätta bocken som trädgårdsmästare, när man tillsätter en person för att utreda hur människors bör bli mer toleranta och demokratiska, som själv, åtminstone 1991, lyckades ge intoleransen mot annorlunda åsikter och mot demokratiskt valda partiledare ett ansikte. Bengt Westerbergs beteende 1991 var på intet sätt unikt.

Det förebådade "Vi gillar olika"-kampanjen 2010, där man med kavajslagsknappar visade att ens gillande av det "olika" åtminstone inte utsträcktes till ett nytt parti som svenska folket valt in i riksdagen. Ett demokratiskt val som nu alltså integrationsminister Ullenhag ser som ett incitament för att ändra på folks åsikter.
Man önskar att det orimliga i regeringen och Ullenhags initiativ skulle uppenbaras av fler demokratiskt sinnade personer i detta land. Självklart är främlingsfientlighet (uttolkad enligt ordet i sig) inget positivt eller något jag står för. Samma sak gäller intolerans i alla dess former naturligtvis. Men Ullenhags utredning påminner om den propaganda och åsiktskorrigering man ägnar sig åt i länder som Lukasjenkas Vitryssland. Ullenhag skrev tillsammans med ett flertal andra författare en artikel som publicerades i SvD, detta för att försvara sin utredning. Lundberg skriver också så här på sin egen Axessblogg [LÄNK] med anledning av artikeln i SvD [LÄNK].

Bland Ullenhags medundertecknare märks den av Muammar Gaddafi finansierade Bijzat Becirov samt Helena Benaouda, vars nära samröre med islamister är väldokumenterat. Benaouda är knuten till Södermalmsmoskén, där en sal är uppkallad efter Muslimska brödraskapets grundare och tillika nazistsympatisören Hassan al-Banna: Albannasalen. 

Samma Benaouda som i SVT-debatt förnekad någon som helst kännedom om islamisk extremism i Sverige, trots att Benaoudas dotters pojkvän tagits av polisen inte mindre än tre gånger för olika förberedelser angående terrorism. Sista gången Benaoudas dotters pojkvän togs av polisen var det i Danmark där han enligt åklagaren förberedde ett attentat mot Jyllandsposten. Benaouda får Baghdad-Bob att framstå som trovärdig. Att Ullenhag som minister skriver under en artikel tillsammans med Benaouda är bara det anmärkningsvärt. Regeringens utredning är full av frågetecken och tveksamheter. Man kan redan nu påstå att denna utredning, mist sin trovärdighet, detta innan den ens satt igång.

Seriös journalistik?

När jag under torsdagen var på riksdagskansliet så dök Lena Sundström en annan journalist upp. Tydligen skulle en intervju äga rum med TV4. När jag gick ett ärende i korridoren så stod den manlige journalisten och Sundström vid kaffeautomaten och tog för sig. Plötsligt ropar mannen i Sundströms sällskap ”jag tar svart kaffe, black is beauty, BLACK IS BEAUTY, HÖ; HÖ HÖ!”. Tydligen måste mannen ha adresserat sitt gormande åt mig, eftersom jag just då var den enda personen i korridoren förutom de två journalisterna.

Tja, själv har jag aldrig haft något emot färgen svart, även om min favoritfärg är en annan. Jag har lite svårt för färgerna rosa och skärt, annars är alla andra färger ok för mig. Jag har lite svårt att förstå gormandet faktiskt, dessutom är beteendet inte riktigt vad man väntar sig av seriösa journalister (om de nu tycker att de är detta).

Efter intervjun så twittrade Lena Sundström detta.

Jag tycker inte heller detta twittrande verkar så visare seriöst av en journalist, direkt efter en intervju. Dessutom så hörde jag mig för lite och det verkar vara med tveksamhet som denna intervju gjordes. Det skall bli spännande att läsa vad de två seriösa journalisterna fick fram av intervjun.    

På tal om seriös journalistik så bjuder SvD på detta i en artikel om alliansens uppgörelse med MP om de illegala immigranterna. Ledarredaktionen på SvD konstaterar helt riktigt att människor som inte har rätt att vistas här har får rätt till både skola och vård. Det hela är ologiskt och bryter mot självklara principer. Vad skall vi ha lagar och regler till om lagarna verkar på tvärs mot varandra. En lag säger att en person inte har rätt att befinna sig i vårt land, en annan lag säger att samma person har rätt till vård och skola. Detta är mycket märkligt och Reinfeldt har säkert sjunkigt rejält i anseende efter denna uppgörelse, också hos många moderater som inte är alltför ”nya”.

Det är med bedrövelse och sorg jag ser att Alliansen tillsammans med MP eroderar hela vårt rättssystem och tar beslut som på sikt kommer att få mycket negativa följder för vårt land. Reinfeldt verkade efter uppgörelsen mest nöjd med att ha klämt till och stängt dörren för SD. En statsminister skall inte agera på detta sätt, det är ovärdigt och skadligt för landet, oavsett vad han tycker om ett annat parti.  

Länk SvD

Riksdagsdebatten om terrorism (26 januari)

Med anledning av terrordådet på Drottninggatan så lade Sverigedemokraterna ett förslag om en riksdagsdebatt angående islamisk terrorism i riksdagen. Jimmie Åkesson öppnade med ett tal där han poängterade allvaret med dådet på Drottninggatan, ”hade dådet lyckats så skulle följden ha blivit katastrofal”. Åkesson tog också upp det faktum att sprängdådet innan jul inte var en isolerad händelse utan har sin grund i en radikalisering av islamiska grupper i vårt land och att denna extremism är global. I sitt första tal önskade och hoppades Åkesson att övriga ledamöter skulle kunna debattera denna fråga på ett öppet och fördomsfritt sätt.
Fortsättningsvis tog Åkesson upp det uppenbara faktum att jämförelser mellan olika former av extremism, som t.ex. den separatistiska, inte utan vidare kan jämföras och ges samma dignitet i vårt land. Åkesson tycktes bland vissa andra ledamöter ha viss framgång i sina upprepade påpekanden att den sociala bakgrundens betydelse för islamsk terrorism är starkt begränsad.

Beatrice Ask tal var av det mer svävande slaget. Ask målade upp en bild av vårt fria och öppna samhälle, och gärningsmannen på Drottninggatan som en motståndare till vårt öppna samhälle. En inte så kontroversiell ståndpunkt som de flesta av oss kan skriva under på.

Sven Erik Österberg som representerar socialdemokraterna markerade relativt kraftigt mot den islamiska terrorismen i början av sitt anförande. Österberg lovade att han och hans parti skall verka för ökad kontroll av muslimska friskolor och den undervisning som bedrivs där. Därefter tog även Österberg upp all övrig terrorism som ju påbjudet var i denna debatt.

Maria Ferm talade mest om att inte skuldbelägga grupper för enskildas handlingar. Därefter pratade Ferm om att det inte handlar om ideologi utan om socialt utanförskap. Det är ett ställningstagande som enligt erfarenheter och forskning helt enkelt inte stämmer. De unga män som utförde de fruktansvärda attentaten i Londons tunnelbana kom allesammans från en relativt välmående medelklass, bara för att nämna ett exempel. Att ideologi inte skulle ha med islamsk terrorism att göra förefaller också ytterst osannolikt.

I sitt avslutande tal kom Ferm med det fullständigt absurda påståendet att förekomsten av partier som SD kan öka det politiska våldet från extrema islamiska grupper. Sensmoralen är alltså att det parti som påvisar ett allvarligt hot mot vårt land, bär skulden till detta hot och att det kan öka i framtiden. Att det politiska Sverige redan prövat Ferms ”låtgå” linje med icke önskvärt resultat borde vara bevis nog för att Ferms linje inte håller i verkligheten.

Johan Pehrsson från Centerpartiet började sitt tal med att propagera för en förstärkning av handlingsplanen mot terrorism. Därefter tog Pehrsson upp farhågan att vi inte skall glömma övrig terrorism. Det är en farhåga som borde vara stillad med råge efter denna debattstund. Precis alla ledamöter förutom Åkesson ägnade huvuddelen av sina tal åt annan extremism än den islamiska. I andra omgången av ledamöternas tal ägnades större tid åt just den islamska extremismen.

Vänsterpartiets Lena Olsson talade mest om högerextremism, trots att debatten denna dag skulle handla om islamsk extremism. Olsson tog t.o.m. upp mordet på John Hroon, som visserligen utfördes av rasister, men Hroons banemän var knappast politiskt orienterade överhuvudtaget. Som avslutning tyckte Olsson att Åkessons polemik mest liknade en entonig gitarr med endast en sträng. Som lyssnare tyckte man att denna åsikt kom från helt fel person. Olsson själv malde nämligen ideligen på om socialt utanförskap och högerextremism.

Länk DN Åkesson
 
Länk DN Ohlsson
 
Länk SvD

Vem är populist?

Anders Borg har, inte så fruktansvärt förvånande, förhållit sig kritisk till Jimmie Åkessons presentation av SD:s 99-punktsprogram. Skulle Borg hyllat en politisk motståndares program skulle jag nog bli rätt förvånad. Det som är lite märkligt är att media, använder Borg som någons slags auktoritet. Borg kan väl i.o.f.s. vara en finanspolitisk auktoritet, men media kan inte hur som helst använda detta för att föra fram sin agenda. Man kunde nästan tro att Borg är anställd på DN som ekonomisk expert på det sätt man använder Borg mot SD:s valmanifest.  Så här står det i artikeln på DN.

Bland de dyraste nya förslagen är slopad arbetsgivaravgift för lärlingsjobb, som partiet tror ska ge 75.000 unga jobb, och starta eget-bidrag i upp till ett år.

Det är självklart omöjligt att exakt bedöma hur många nya jobb en reform kommer att ge. Jag har dock väldigt svårt att se hur det skulle bli dyrare för samhället om arbetslösa ungdomar, som lär gå på bidrag får ett jobb utan arbetsgivaravgift. Så länge dessa ungdomar går arbetslösa får ju samhället inte in någon arbetsgivaravgift i alla fall. Det finns kanske en del ungdomar som redan nu har lärlingsjobb och där företaget betalar in en arbetsgivaravgift. Nu är ju ändå lärlingsjobb ingen utbredd svensk företeelse i dessa dagar, så den summa samhället förlorar borde inte vara överväldigande. Vidare står det så här i artikeln.

För finansministern är SD ett parti som präglas av populism och ansvarslöshet i ekonomiska frågor. Kommer partiet in i riksdagen kan det skapa ekonomisk oro, enligt Anders Borg.

Ja, och för oss som vänt de nuvarande riksdagspartierna ryggen så har både den nuvarande regeringen och den förra fört en fullständigt vansinnigt oansvarig immigrations och kriminalpolitik, bara för att nämna ett par exempel.  Hur ansvarigt är det att fullständigt rusta ned vårt försvar? En ekonomisk oro är vida bättre än en samhällelig oro, eller skall vi säga, samhälleligt moras. Högsta ekonomiska stabilitet uppnår vi nog om vi inför diktatur, jag rekommenderar inte det i alla fall. 


På tal om populism så var väl inte det "skattesänkarrally" som både Alliansen och de rödgröna ägnade sig åt nyligen populism, eller? Förslagen för att locka tveksamma väljare haglar över besvärade medborgare, ändå har man mage att anklaga andra för populism. 


Enligt Wikipedia så är definitionen på populism följande: [politisk rörelse som vädjar till "folket" och angriper en politisk eller social elit.] I denna tolkning av begreppet så stämmer det att SD är populistisk. SD är en folklig rörelse som vänder sig mot en självgod, allt mer odemokratisk, politisk och social elit.

Länk DN

Länk Wiki

Våra politiker kväver verklig debatt

I en artikel beskriver DN (från TT) hur våra riksdagspolitiker alltmer kväver verklig debatt genom att dels inte ställa upp i debatter, dels ställa hårda krav på eventuella debatter. Så här står det i artikeln.

Ibland tvingas redaktionerna avstå från debatter på grund av kraven, men ibland accepterar man dem. Enligt journalisten Ann Tiberg på Nyhetsmorgon har den politiska styrningen generellt ökat både från regeringens och oppositionens sida.
- Effekten är att debatter har blivit mer sällsynta. Det får negativa konsekvenser både när det gäller människors intresse för politik och vilken information de får, säger hon i undersökningen.

Det många människor vill se är hårda debatter, det är just detta som kan väcka intresset och engagemang för politik hos ”verklighetens folk”. Det är också under hårda debatter som fakta och uppseendeväckande förhållanden kan komma fram på ett oplanerat sätt. Debatter mellan politiker är själva grundstenen för en levande demokrati. Utan hårda debatter hålls inte vår demokrati levande och vital. Det är alltså just detta, de hårda debatterna, som våra politiker drar sig för. Till slut så står det så här i artikeln.

I de enskilda enkätsvaren pekas vissa ministrar ut:
- Fredrik Reinfeldt vill inte möta någon, liksom Maud Olofsson, uppger en journalist.

Detta är verkligen ingen positiv utmärkelse för dessa ministrar. Att inte vilja möta politiska motståndare i debatter skvallrar om rädsla och kanske ett förakt för sina politiska motståndare. Väljarna måste väga in viljan att debattera när de betygsätter sina politiker.

Länk DN