Så kom Fatwan mot Salman Rushdie och politisk islam erbjöd frustrerade unga män en röst, även i Europa. Berlinmuren föll och vänstern bytte klass mot etnicitet och Islam.
Mångkultur övergick från att vara en beskrivning av den verklighet som hade formats i Europa och Sverige till att bli en -ism: Mångkulturalism som normerande politik trädde in i våra liv. En ekonomisk kris i slutet på 80-talet skapade en hög arbetslöshet och Sveriges självbild som en ledande nation fick sig en stöt. Ny Demokrati pekade ut invandraren som orsak och mina föräldrar och alla andra som hade lämnat land och familj för att delta i uppbyggandet av Sverige, blev kollektivt definierade som invandrare. Statistik om invandrares boende, kulturkonsumtion, kriminalitet, arbetslöshet, utbildningsgrad, språkkunskaper, barnafödande och mycket annat kartlades noggrant.
Det är helt riktigt att vänstern bytte klass mot etnicitet, de övergav de som de tidigare riktat sina omsorger mot och övergick till att omhulda det mångkulturella samhället. Detta är en historisk förvandling av en politisk rörelse och ett förräderi som de inte öppet vill erkänna. På 80-talet så fanns det inte längre behov av arbetskraft utifrån. Strukturrationaliseringar och annat hade gjort att behovet av arbetskraft minskat. Under den senaste högkonjunkturen så var 290,000 arbetslösa enligt SCB. När inte högskoleutbildade svenskar får jobb så är det mycket svårt om man inte ens kan det svenska språket. Det är ju inte invandrarna själva som skall pekas ut naturligtvis. Strömmarna av människor följer bara de signaler och regler som våra politiker stipulerar. Det är våra politiker som tagit en rad katastrofalt dåliga beslut. Vidare skriver Demirbag så här i sin artikel.
Sedan slutet på 80-talet har Sverige allt mer delats upp efter olika kulturella och etniska grupperingar. Nyanlända anhöriginvandrare kom att förpassas till långtidsarbetslöshet och de som hade åkt ut från arbetsmarknaden under krisen på 90-talet fick små chanser att komma tillbaka till något arbete. Inte bara svenska politiker ville bygga en framtid på kulturella och etniska olikheter. Kravet på religiösa friskolor blev en verklighet och islamiska företrädare har framfört behovet av konfessionella vårdcentraler. Det svenska samhället är, trots alla goda intentioner och åtgärder, mer segregerat än någonsin. De som kommer till Sverige i dag möter ett helt annat land än det jag och min familj mötte en vårdag 1976.
Ett val hägrar.
Allt detta har sin grund i en oansvarig och släpphänt immigrationspolitik. Det finns helt enkelt inte arbete åt alla längre, vi har i princip lagt ned vår industri där nya medborgare kunde få jobb fordom. Segregationen är också en följd av att för många kommit hit på alldeles för kort tid, samt att vi inte ställt helt naturliga krav på våra nya samhällsmedborgare. Ja Sverige är ett annat land nu än 1976, till stora delar ett sämre land. Våra politiker har i sin outgrundliga visdom tagit beslut som gjort vårt land sämre och otryggare. Till sist skriver Demirbag så här.
Sverigedemokrater anspelar på drömmen om ett Sverige som vi och hela världen minns med beundran. I tider präglade av oro, konflikter och politiska kortsiktiga utspel är fältet öppet för dem som erbjuder tydliga alternativ. SD erbjuder en vision till skillnad från de etablerade partierna. Men SD:s vision anspelar på en bild där det inte finns plats för alla oss som flydde eller frivilligt lämnade våra hemländer för en dröm om ett bättre liv i ett Sverige som vi var med och byggde upp.
Sverigedemokrater inser att våra politiker styr skutan Sverige i fel riktning, något som t.o.m. Demirbag erkänner. Det gamla Sverige kommer aldrig tillbaka som Sahlin så riktigt påpekat (hon myser vid tanken) men i en demokrati måste man få ha åsikter om i vilken riktning utvecklingen skall ske. Jag tycker att nuvarande riktning för vårt samhälles utveckling är dålig, jag vill helt enkelt ha en annan riktning. I SD:s vision finns det plats för Demirbag och hennes familj, men det finns inte plats för hela världens befolkning, tyvärr, det går inte.
Det måste helt enkelt gå att skapa sig en framtid i andra länder än Sverige, även i länder som nu kallas ”utvecklingsländer”. Dessa oroliga och underutvecklade nationer behöver sina medborgare, speciellt unga sådana som själva drömmer om en bättre framtid. Föreställning att Sverige är det enda land där man kan skapa sig en dräglig tillvaro är snudd på rasistisk. Vi skall i första hand hjälpa och stödja människor på plats i deras hemländer, ty dessa länder med sina befolkningar är också värda framåtskridande.
Länk DN
