Att sätta bocken som trädgårdsmästare

Regeringen har som bekant initierat en utredning om ”Ett effektivare arbete mot främlingsfientlighet och liknande former av intolerans”[LÄNK]. Ansvarig för detta initiativ från regeringens håll är Erik Ullenhag, som fick en rivstart på sin nya post som integrationsminister med denna omtalade utredning. Läser man kommittédirektivet angående utredning så hittar man en del märkliga formuleringar. Det står bl.a. att det faktiskt inte finns någon riktig definition på begreppet “främlingsfientlighet”. Trots att begreppen som skall styra utredningen inte är definierade så sätter man alltså igång detta projekt. När sedan ansvarig utredare tillsätts, så visar det sig att den som skall sköta denna utredning är Bengt Westerberg, mannen som ser främlingsfientlighet hos varenda person som inte tvångsmässigt hyllar det mångkulturella samhället till sista byggsten. 

Finns det någon människa i detta land som saknar varje uns av förtroende för en utredning om främlingsfientlighet så är det Westerberg. Misstankarna att utredningen i själva verket är riktat mot ett riksdagsparti, nämligen SD, minskade inte med valet av Westerberg som utredare. Av en slump läste jag t.o.m. på Wikipedia om att en regeringskälla läckt till SvD att hela utredningen är just riktat mot SD [LÄNK]. Bengt Westerberg utmärkte ju sig som partiledare när han 1991 tågade ur TV-studion då han inte ville sitta i samma soffa som Ian Wachtmeister. Så mycket för tolerans för de som har en annan åsikt, Ullenhag har mycket riktigt satt bocken som trädgårdsmästare, vilket Johan Lundberg skriver i en Newsmillsartikel [LÄNK]. Så här skriver Lundberg I sin artikel på Newsmill.

Scenen är närmast legendarisk: Ny demokrati hade 1991 blivit invalt i riksdagen och i tv-uppföljningen reste sig Bengt Westerberg och gick ut ur studion, när Ian Wachtmeister och Bert Karlsson var på väg att ta plats i soffan. Samme Westerberg utsågs härom veckan till att utreda främlingsfientlighet och rasism, vilket han kommenterade med orden: "Varje ny generation måste vinnas för tolerans och demokrati".

Hur trovärdig Westerberg är som toleransens apostel får var och en själv bedöma. Jag själv anser att Westerberg representerar den typiskt svenska dubbelmoralen. Den innebär att man skriker högt om tolerans och mångfald, ändå tills man stöter på någon som anmäler en avvikande åsikt, då far man ut i grova anklagelser som saknar varje grund. Vidare I Lundbergs artikel.

Man kan undra om det inte är att sätta bocken som trädgårdsmästare, när man tillsätter en person för att utreda hur människors bör bli mer toleranta och demokratiska, som själv, åtminstone 1991, lyckades ge intoleransen mot annorlunda åsikter och mot demokratiskt valda partiledare ett ansikte. Bengt Westerbergs beteende 1991 var på intet sätt unikt.

Det förebådade "Vi gillar olika"-kampanjen 2010, där man med kavajslagsknappar visade att ens gillande av det "olika" åtminstone inte utsträcktes till ett nytt parti som svenska folket valt in i riksdagen. Ett demokratiskt val som nu alltså integrationsminister Ullenhag ser som ett incitament för att ändra på folks åsikter.
Man önskar att det orimliga i regeringen och Ullenhags initiativ skulle uppenbaras av fler demokratiskt sinnade personer i detta land. Självklart är främlingsfientlighet (uttolkad enligt ordet i sig) inget positivt eller något jag står för. Samma sak gäller intolerans i alla dess former naturligtvis. Men Ullenhags utredning påminner om den propaganda och åsiktskorrigering man ägnar sig åt i länder som Lukasjenkas Vitryssland. Ullenhag skrev tillsammans med ett flertal andra författare en artikel som publicerades i SvD, detta för att försvara sin utredning. Lundberg skriver också så här på sin egen Axessblogg [LÄNK] med anledning av artikeln i SvD [LÄNK].

Bland Ullenhags medundertecknare märks den av Muammar Gaddafi finansierade Bijzat Becirov samt Helena Benaouda, vars nära samröre med islamister är väldokumenterat. Benaouda är knuten till Södermalmsmoskén, där en sal är uppkallad efter Muslimska brödraskapets grundare och tillika nazistsympatisören Hassan al-Banna: Albannasalen. 

Samma Benaouda som i SVT-debatt förnekad någon som helst kännedom om islamisk extremism i Sverige, trots att Benaoudas dotters pojkvän tagits av polisen inte mindre än tre gånger för olika förberedelser angående terrorism. Sista gången Benaoudas dotters pojkvän togs av polisen var det i Danmark där han enligt åklagaren förberedde ett attentat mot Jyllandsposten. Benaouda får Baghdad-Bob att framstå som trovärdig. Att Ullenhag som minister skriver under en artikel tillsammans med Benaouda är bara det anmärkningsvärt. Regeringens utredning är full av frågetecken och tveksamheter. Man kan redan nu påstå att denna utredning, mist sin trovärdighet, detta innan den ens satt igång.

Fri rörlighet av vaddå?

I en DN-artikel kritiserar ledarredaktionen Danmarks beslut att skärpa gränskontrollerna. Redaktionen målar upp en bild med kontroller försedd med ny teknik som kontrollerar allt och alla som träder över gränsen till Danmark. Förmodligen är beskrivningen avsedd att ingjuta fasa hos läsaren. Tyvärr redaktionen, beskrivningen av seriösa gränskontroller ingjuter snarast trygghet. Naturligtvis har redaktionen farhågor att Danmarks initiativ kan sprida sig och erodera den hyllade fria rörligheten. Så här skriver redaktionen.

Kommer det att leda till färre brott? Kanske. Men inte ens den danska polisen eller polisbyrån Europol hävdar att organiserad brottslighet bekämpas vid gränsstationerna. Det som krävs är bättre polissamarbete. 

Självklart krävs det polissamarbete i Europa, en fråga som hela unionen haft lång tid på sig att utveckla. Detta hindrar inte att en ökad kontroll vid gränserna hindrar kriminaliteten från att både sprida sig ohämmat, samt att försvåra ligornas agerande. Vi har också en omfattande smuggling av allt från människor, sexslavar till narkotika och vapen. Det krävs ingen större tankeövning för att inse fördelarna med kontroller för försvåra denna verksamhet.

Vi har en brottslighet i dag som vi inte ens kunde föreställa oss för 25 år sedan. Kriminella ligor gör upp mitt i våra städer och skjuter vilt omkring sig. Vi läser dagligen om uppgörelser och mord. Senast i dag har faktiskt DN själv en sådan artikel, LÄNK. Vi måste helt enkelt inse att slopandet av gränskontrollerna inom EU inte fungerat. Vidare i artikeln.

Men den fria rörligheten är en av det europeiska samarbetets verkligt stora framgångar. När regelverket är otydligt leder det till att medlemsländerna tar lagen i egna händer.

För att förhindra ett fortsatt sönderfall och försvara människors rätt att röra sig fritt över gränserna behövs tydligare och mer gemensamma regler som gäller i hela EU.

Även DN tjatar om denna fria rörlighet. Fria rörlighet av vaddå? Jag reste runt i Europa innan vi blev medlemmar i EU. Allt jag behövde göra var att visa upp mitt pass, en handling som tog kanske 30 sekunder i anspråk. Både studenter och arbetskraft kommer fortfarande kunna resa vart de vill. Det enda de behöver göra är att visa upp sina papper, en handling som tar några minuter i anspråk. Mot det skall läggas all den trafik av narkotika, vapen och kriminella människor som passerar över våra gränser.

Ta bara en sådan petitess i sammanhanget som dvärgbandmask. Människor smugglar in hundar som sprider dvärgbandmask. Får denna parasit fäste i vårt land så innebär det sannolikt att vi inte längre kan plocka bär och svamp i våra skogar. Både media och vår regering offrar alltså en sådan sak som bär och svamplockning i våra skogar, detta för den fina visionen om ett gränslöst Europa. Vi skall inte glömma bort att dvärgbandmasken dessutom är en dödlig sjukdom för människor, men en sådan petitess väger lätt så snart det är frågan om öppna gränser.

Länk DN

Årets Pride och KD

Kristdemokraterna i Stockholm län och stad med Caroline Szyber i spetsen går i dag ut på Newsmill (där politikerna och Jan Söderström har fritt tillträde) och förklarar varför de tänker deltaga alternativt öka sitt engagemang i årets Pridefestival, denna gycklarnas marknad. Detta i ett läge ner precis alla partier utom SD och fram tills nu, KD, tävlar om att synas i denna färgglada årliga festival. Vi har sett en frigjord Sahlin och en tillfälligt leende Olofsson promenera med människor som deras livvakter i vanliga fall skulle hålla på mer en än armlängds avstånd. Så här skriver Szyber på Newsmill.

Såväl KDU:s Kriskommission som partiets framtidsgrupp kom fram till att det behövs en ordentlig uppgörelse med fördomarna mot partiet, så att trösklarna för att rösta kristdemokratiskt sänks. Det finns fortfarande en bild av partiet som bakåtsträvande och som ett parti med omoderna idéer. 

Nu är det så att KD har förlorat väljare i samma takt de ”gjort upp med fördomarna” som de kallar det. Ju mer slimmat och liberalt partiet blivit, ju svårare har det varit för väljarna att hitta en anledning att rösta på partiet. Alla partier slåss om de lattedrickande väljarna boende på Södermalm med något konstnärligt eller publicistiskt yrke som tror sig inte ha några fördomar alls. Nu skall KD satsa ännu hårdare på dessa hårt uppvaktade väljare, som ändå aldrig kommer att rösta på KD. Vilket genidrag! Tja, ni besvikna KD-väljare, ni vet väl vilket parti ni är välkomna att rösta på nu? Jag trodde väl det, så egentligen skulle jag vara väldigt nöjd. Dock så kan jag inte att sluta att förvånas över den mänskliga dumheten, speciellt den som tror sig vara så smart att den helt uppenbart lurar sig själv. Vidare i artikel.

Attityden i samhället till hbt-personer har förändrats avsevärt mot en mer öppen och tolerant inställning bara de senaste tio åren. Antalet människor som känner eller på annat sätt kommer i kontakt med hbt-personer blir allt större.

Jasså antalet personer som kommer i kontakt med hbt-personer ökar? Det är i sig ett märkligt påstående, men vad har det med att ställa upp i Pridefestivalen som mer förknippas med promiskuitet bland den bredare befolkningen? När de politiska partierna tävlar om att synas i en parad och där de enskilda politikerna helt uppenbart deltar för att bli fotograferade med någon typ av hbt-person så andas det billig populism och politisk korrekthet.

Finns det en enda väljare som tänker ” aha, nu när KD deltar i Pride så tänker jag minsann inte längre rösta på V utan lägga min röst på KD”? Nä, förmodligen inte. Finns det någon person som skulle överge FP eller C för att KD delta i Pride? Det är ju inte så att inte FP eller C kommer att vara frånvarande heller på denna illustra festival. Varför, exakt varför skulle dessa väljare överge FP eller C? Det finns inget svar och det är faktiskt troligare att några väljare överger nämnda parti om KD inte deltar i spektaklet. En slutsats som Annelie Enochson dragit. Hon uttrycker en illa dold frustration i en artikel publicerad i SvD. Att en sådan missämja inom ett parti publiceras i vår media är ovanligt och i sig märkligt.  

Länk SvD

Länk Newsmill

Som Camus sade, en fri press kan vara dålig eller god

Flera artiklar har publicerats i svensk press som tar upp den bristande pressfriheten inom EU. Länder som Italien, Rumänien och Frankrike nämns som exempel där pressfriheten går bakåt. Kritiken gäller i huvudsak att regeringar eller det politiska etablissemanget styr pressen och journalisterna på olika sätt. En artikel i SvD publiceras i dag på samma tema, där menar man också att EU skall stå som ett gott exempel och ett föredöme för övriga världen vad gäller pressfrihet. 

 Tittar vi på vårt eget land så uppfyller vårt land alla pressfrihetsregler vi kan tänka oss. Vi har således formellt en fri press, som står fritt från det politiska etablissemanget. Ändå så är vår egen, relativt fria press, i mycket hög grad ändå inget annat än en megafon för vårt politiska etablissemang. Visst kan pressen vara kritisk mot vänsterblocket eller Alliansen i vissa frågor, visst kan pressen avslöja fifflande politiker, med stor emfas dessutom. Men vår press ifrågasätter i princip aldrig de paradigmer som vårt politiska etablissemang gemensamt står för. När gick pressen emot den positiva bilden av EU eller mångkulturen? När gjorde någon enda tidning eller TV-kanal det? I riktigt viktiga och tunga frågor har vår press och övrig media samma uppfattning, och den skiljer sig inte från den uppfattning vårt politiska etablissemang har.

Vad har vi för nytta av en fri press när hela denna medieapparat frivilligt beter sig som om den vore styrd på samma sätt som en betydligt ofriare press? I dagens artikel i SvD står det så här.

En bred koalition av partigrupper i Europaparlamentet liberaler, gröna, socialister, och vänstern lade i oktober 2009 fram ett förslag till resolution som kritiserar att yttrandefriheten är satt på undantag i en av EU:s medlemsstater.  

I vårt land så tycker liberaler, MP (som vi får förmoda är de gröna) socialister (det är förmodligen socialdemokrater som menas, de är inte socialister men ingen har koll på detta i dag) och vänster exakt samma sak i tunga viktiga frågor. Ofta tjafsar dessa partier om någon skattesats eller liknande, i övrigt trängs de i den imaginära s.k. mitten. En fri press måste ibland kunna ta folkets parti mot det politiska etablissemanget.  

Överfört till Svenska förhållanden så talar alltså dessa ”breda” partigrupper i egen sak. Men visst har vi pressfrihet i vårt land. Det är bara det att de stora mediekoncerner i vårt land som har stora upplagor inte utnyttjar denna stora frihet till att anmäla avvikande ställningstagande i viktiga frågor, men väl i mindre viktiga frågor. Vi vet dessutom vad som händer om någon enskild journalist skulle ta sig fräckheten att gå emot strömmen, då kan han se sig om i månen efter ett fast arbete eller fortsatt vikariat. SvD glömde en fråga (apropå rubriken), skall det inte kosta något om pressfriheten inte utnyttjas på rätt sätt utan missbrukas?

Länk SvD

Länk Journalisten.se