Fadimes tal till riksdagen

I kväll talades det om att resa en staty av Fadime Sahindal i Uppsala. Jag tittade efter Fadimes hemsida på nätet, hittade den inte.

Av någon outgrundlig anledning har socialdemokraterna tagit bort Fadimes hemsida där hennes tal till riksdagen var publicerat. Jag har hennes tal på hårddisken och lägger ut det här, bra att ha.

Tal till riksdagen av Fadime

Den 2001-11-20 höll Fadime ett tal i riksdagen vid seminariet "Integration på vems villkor?". Seminariet var arrangerat av nätverket Våld mot kvinnor, och Fadime talade om integration i det svenska samhället. Nedan återges hela hennes tal:

Hej, mitt namn är Fadime och jag är 25 år gammal. Jag har blivit inbjuden hit i dag för att berätta om mina erfarenheter av hur det kan vara att leva som utländsk tjej i Sverige, med dess lagar, seder och kultur. Hur svårt det är att balansera mellan familjens krav och förväntningar och det svenska samhället som står för helt andra värden och synsätt.

Jag har tänkt att dela med mig av mina upplevelser och hoppas att ni genom dem får förståelse och kunskap om hur utsatta invandrartjejer kan vara. Det är inte min avsikt att peka ut någon syndabock utan jag vill hjälpa er att förstå hur och varför konflikter som dessa kan uppstå, både ur min egen synvinkel och min familjs.

Men jag vill börja med att poängtera att kvinnoförtryck inte endast drabbar flickor från Mellanöstern utan att detta förekommer även bland många andra familjer, från andra delar av världen.

Jag föddes i en liten by nära staden Elbistan i den kurdiska delen av Turkiet. Mina föräldrar ägde mark och försörjde sig på lantbruk och djurskötsel, vilket vi i familjen arbetade gemensamt med, sida vid sida. Vi var en enda stor och lycklig familj med klara roller och uppgifter. Visserligen hade vi inget materiellt överflöd men vi hade en varm gemenskap.

När jag var sju år gammal flyttade vi till Sverige, av ekonomiska skäl. Till en början var allt frid och fröjd men ju äldre jag blev, desto mer förbud började mina föräldrar sätta upp. De första tecknen jag märkte var att jag inte längre fick leka med mina svenska kamrater, eller delta i aktiviteter utanför skolan. Jag skulle gå direkt hem och hjälpa min mor med hushållsbestyren och uppfostras till en fin flicka.

Mina föräldrars syn på skolan var att det var bra om jag kunde lära mig att läsa och skriva för att bli deras länk ut i det svenska samhället eftersom de själva var analfabeter. Men några högre studier än så ansåg de inte att jag behövde. Man behöver ingen utbildning för att ta hand om man och barn.

När jag kom upp i tonåren ville mina föräldrar att jag skulle åka ner till Turkiet och gifta mig med någon av mina kusiner, precis som mina äldre systrar hade gjort. Jag vägrade att finna mig i detta. Jag kände mig alldeles för ung och omogen för ett sådant stort beslut. Dessutom ville jag själv få bestämma vilken man jag skulle dela mitt liv med.

Det synsätt som mina föräldrar hade var att familjen och släkten skulle stå i centrum, varför jag måste tänka på familjens bästa framför mitt eget välbefinnande. Det är bättre att en person lider än att en hel familj och släkt lider. Men till skillnad från mina föräldrar så levde jag i och var en del av det svenska samhället. Jag gick dagligen i svensk skola, åt svensk mat, hade svenska kompisar och tittade på svensk teve.

Självklart var jag påverkad av de synsätt och värderingar som rådde här. Jag började därför tänja mer och mer på gränserna. Jag fortsatte att träffa mina svenska kamrater, fika på kaféer och komma hem senare än den utsatta tiden.

Jag hade ju mina egna drömmar och mål här i livet. Jag ville sätta upp mina egna villkor för mitt liv, göra mina egna misstag och lära mig av dem. Och jag ville stå på mina egna två ben och ta ansvar för mina egna handlingar. Inte låta någon annan bestämma över hur jag skulle tycka, tänka och handla. För mig var det dessutom oerhört viktigt att få utbilda och utveckla mig som person. För er är detta säkert inget konstigt, eftersom det är en del av det svenska levnadssättet, men för min familj var det något oerhört skrämmande.

Deras uppfattning om svenskar och det svenska levnadssättet var att de var lösaktiga och att de varken hade kultur, moral eller etiska värderingar. Det enda de gjorde var att dricka, gå ut och dansa och ha fria sexvanor. Dessutom ansåg de att svenskar inte hade någon som helst respekt för familjelivet eftersom de skilde sig till höger och vänster.

Dessa uppfattningar hade de skapat sig utifrån sina egna förutfattade meningar. De kände ju inte några svenskar och de ville inte heller umgås med dem. Till en början balanserade jag mellan de kurdiska traditionerna och kraven som fanns på mig ute i det svenska samhället. Jag var enormt kluven och enormt förvirrad och jag var tvungen att leva ett dubbelliv, allt för att tillfredsställa båda kulturernas förväntningar på mig som ung kvinna.

Men så en dag hände det som inte fick hända: jag träffade en svensk man. Han hette Patrik, och Patrik och jag förälskade oss i varandra. Till en början var jag livrädd för vad detta skulle innebära för mig och jag förklarade för honom vilka förutsättningar som måste gälla. Mina föräldrar fick inte under några som helst omständigheter veta något om oss.

Trots riskerna valde vi att inleda ett förhållande, även om det innebar att vi endast kunde träffas inom fyra väggar och ständigt leva med skräcken att bli upptäckta. Efter ett års förhållande var vi trötta på att jämt träffas inomhus och smyga med vår kärlek och började bli alltmer oförsiktiga.

Vi började stegvis visa oss ute tillsammans på ställen där vi kunde vara någorlunda säkra på att inte träffa på någon i familjen eller släkten. En dag ledde vår oförsiktighet till att vi upptäcktes av min far, som självklart exploderade av ilska och började slå på mig och Patrik.

Hans reaktion var för mig fullt förståelig. Som far och familjeöverhuvud är det hans uppgift att vaka över familjens heder. Han ska värna om och skydda kvinnliga släktingars sexuella uppförande och se till att döttrarnas oskuld är bevarad fram till giftermålet. Om den nyblivne maken till hans döttrar får veta att hon inte är oskuld på bröllopsnatten kan han direkt kräva skilsmässa.

Än i dag överlämnas det blodfläckade lakanet till brudens svärmor så att hon kan visa sin omgivning att de har fått en ärbar och ren kvinna. Eftersom familjen förstod att vi var ett par kunde de snabbt dra slutsatsen att jag inte längre hade kvar min oskuld.

För dem innebar detta att jag aldrig skulle kunna... att de aldrig skulle kunna gifta bort sin dotter på det sedvanliga sättet, med en kurdisk man. Vilket enligt dem var meningen med livet för mig. Jag hade dragit skam över familjen och hotade deras ställning gentemot deras omgivning. Jag hade gjort något oförlåtligt, något som aldrig tidigare hade gjorts i min släkt.

Det skakade om deras värld och skrämde livet ur dem. I deras ögon hade jag alltså förvandlats från en fin kurdisk flicka till en uppkäftig hora som trodde att hon var något bara för att hon levde i Sverige. De var tvungna att bevisa för sin omgivning att de kunde hantera problemet, för att bevara sin heder. Ett beteende som mitt måste straffas och skulden skulle betalas i blod.

Ensam och övergiven av familjen blev jag tvungen att snabbt lämna Uppsala för jag visste att om de fick tag på mig skulle de ta livet av mig. Jag flyttade upp till Sundsvall. Mina föräldrar spårade upp mig ganska snabbt och fick reda på var jag befann mig.

Männen i släkten började ringa och hota mig per telefon. De talade om för mig att jag aldrig skulle komma undan med det här. Min lillebror fick till uppgift att ta livet av mig. Varför just han blev utvald var naturligt, han var omyndig och riskerade inte att dra på sig något högre straff. Dessutom var det hans uppgift, som ende son i familjen, att se till att hans systrar höll sig inom kulturens ramar.

Hoten blev allt allvarligare ju längre tiden gick, och ju mer jag stod på mig och vägrade underkasta mig, desto värre blev det. Till slut stod jag inte ut längre utan beslöt mig för att vända mig till polisen för att få skydd och informera dem om min situation så att de skulle vara insatta i fall något skulle hända mig.

Till min stora förskräckelse tog polisen mig inte på allvar, för dem var min berättelse som en påhittad saga. Deras enda råd till mig var att jag skulle vända mig till min familj och tala om för dem att de minsann inte fick hota mig, att de skulle respektera de svenska lagarna och sederna. Polisen förstod sålunda inte allvaret i min situation och deras oförstånd blev till ett, enligt mig, respektlöst och kränkande beteende.

Vad förväntar du dig utav oss? Vi har inte råd att tillhandahålla dig en vakt som bevakar dig dygnet runt, blev polisens svar till mig. Med tungt hjärta gick jag från polisstationen utan att ha fått någon som helst hjälp. Jag var helt enkelt tvungen att hjälpa mig själv bäst jag kunde.

Som en sista utväg vände jag mig till massmedia för att få hjälp, och detta kom att bli mitt effektivaste skydd. Min tanke var att skapa debatt kring problematiken och därigenom se till att strålkastarna var riktade mot min familj. På så sätt försökte jag få dem att backa undan. Och mitt fall fick stor uppmärksamhet eftersom det var under samma period som ett flertal andra fall av hedersgärningar blev omskrivna.

Fallet Sara i Umeå var det mest omtalade. Hon var, liksom jag, en tjej från Mellanöstern. Hon ströps av sina kusiner för att hon ville leva sitt eget liv. Av samma anledning blev också en tjej från Stockholm knivskuren av sina släktingar. Jag valde att uppriktigt berätta om de förhållanden utländska tjejer var tvungna att leva under här i Sverige. Jag blev en röst och ett ansikte för de tjejer som levde under förtryck och som riskerade att bli utstötta eller dödade om de inte underkastade sig sina familjers vilja och levnadssätt.

Vid ett nytt försök att få polisens uppmärksamhet hade jag turen att komma i kontakt med en polis som hade erfarenhet av att arbeta med utländska kvinnor som var hotade och misshandlade av sina män. Han förstod direkt allvaret i min situation och informerade mig om mina rättigheter som utsatt. Men tyvärr kunde inte polisen erbjuda mig någon mer handfast hjälp än larmpaket och skyddade personliga uppgifter, eftersom det inte hade gått längre än till olaga hot.

Jag tog emot larmpaketet men tackade nej till att byta namn och gömma mig. Vad var mitt brott? Varför skulle jag gömma mig? Mediekarusellen ökade sedan lavinartat. Jag blev fullkomligt bombarderad av journalister från en stor mängd av Sveriges tidningar och radio. Jag medverkade bland annat i en dokumentär som Folkhälsoinstitutet gjorde i utbildningssyfte, och i teveprogrammet Striptease.

Min anmälan mot min far och min bror ledde slutligen till rättegång. Min far fälldes för olaga hot och min bror för olaga hot och misshandel. Direkt efter rättegången åkte jag med krossat hjärta tillbaka till Sundsvall. Tanken på att jag aldrig skulle få ha en relation med min familj smärtade mig. Och jag saknade min mor något så oerhört. Jag önskade inget högre än att få vara i hennes famn igen, men jag visste att det var en omöjlighet. Eftersom hennes uppgift som mor var att uppfostra mig till en lydig och fin flicka och detta hade misslyckats så fick hon skulden för det.

Hon kunde inte heller ställa sig på min sida eftersom situationen för henne då skulle förvärras ytterligare. Hon anklagade sig själv. I dag bor jag och pluggar i Östersund. Jag studerar till socionom så att jag kan fortsätta mitt arbete med att hjälpa flickor som har problem som jag har gått igenom, som jag själv har haft. Och i dag känner jag mig stark och stabil men det har tagit väldigt lång tid att komma dit där jag är i dag.

Jag har fått ge upp hela min bakgrund och börja om från början med att bygga upp mig själv, min identitet. Jag har lyckats skapa mig en plattform på vilken jag står med mina två egna ben. Jag har kämpat så mycket för att komma dit och har betalat ett väldigt högt pris. Min trygghet finner jag hos mina nya vänner som har blivit min nya familj. Trots att jag fått betala ett så högt pris så ångrar jag inte att jag tog mitt beslut att ta min frihet och gå.

Självklart är jag mycket ledsen över det som har hänt och det som jag har förlorat, men jag varken är eller tänker bli bitter över det som har hänt, för i så fall känns det som att allting skulle ha skett till ingen nytta. Min familj har förlorat sin heder och en dotter och jag har förlorat alla mina nära och kära.

Med facit i handen så tror jag att det inte hade behövt gå så långt som det har gjort i mitt fall. Hade mina föräldrar fått stöd och hjälp från en nationell organisation, exempelvis Kurdiska föreningen, så hade det inte behövt bli så här.

Hade samhället tagit sitt ansvar och hjälpt mina föräldrar att bli mer delaktiga i det svenska samhället så hade detta kanske kunnat undvikas. Det som har hänt mig är inget som man kan göra någonting åt men jag tror att det är viktigt att man lär sig någonting av det och gör någonting i framtiden, så att såna här fall inte upprepas.

Jag har valt att berätta min historia här för er i dag i förhoppning om att det kan hjälpa andra invandrartjejer, så att inte fler behöver gå igenom det jag har fått göra. Om alla drar sitt strå till stacken behöver sånt här inte upprepas. Oavsett vilken kulturell bakgrund man har bör det vara en självklarhet för varje ung kvinna att både få ha sin familj och det liv man önskar sig.

Men tyvärr är det ingen självklarhet för många tjejer. Och jag hoppas att ni inte vänder dem ryggen, att ni inte blundar för dem.

Tack för att ni lyssnade.

Fadime Sahindal

Vem är mest Wallraff?

I Journalisten.se står det att en Sverigedemokrat har gett sig ut för att vara journalist fast han enbart var en SD-politiker. Politikerna var ute för att göra ett reportage, men inte för Kristianstadsbladet som han tydligen angett, utan för SD-Kuriren. Redan under intervjun har dock politikern lagt korten på bordet enligt Journalisten.

Man kan såklart lägga moraliska perspektiv på detta (om det nu är rätt återgivet i Journalisten) men så minns vi plötsligt Caliberredaktionens omtalade ”Wallraffande” där journalister gjorde det rakt motsatta (och mycket grövre får vi säga). Tre journalister gav sig ut och föreställde Sverigedemokrater, allt emedan de i hemlighet spelade in allt som sades i förtrolighet, även samtal av mer privat natur kom med på banden. Därefter spelades valda delar (mycket valda) upp på riksradion.

I ena fallet framställdes journalister som spelade Sverigedemokrater som några kopior av Günter Wallraff, som hjältar. I det andra fallet när en politiker inte riktigt lade alla korten på bordet så blev reaktionen inte alls upphöjande. Vad är egentligen skillnaden? Sett ur ett strikt moraliskt perspektiv, vilka gjorde sig skyldig till den värsta försyndelsen? Jag vet ju vad jag tycker i alla fall. Caliberredaktionen har satt ribban, krokodiltårarna framkallar mest hånleenden efter Caliberredaktionens ”Wallraffande”.

Länk Journalisten

Har jurister dåligt minne

En dotter har anklagats för falska anklagelser mot främst sin far men även mot sin mor. Dottern anklagade plötsligt sin far för sexuella övergrepp, fadern dömdes först till 5 års fängelse. Därefter fortsatte dottern lyckligtvis med sina anklagelser så hela härvan av lögner uppdagades. Så här står det i DN.

Nu är alltså Hanna åtalad för falsk angivelse, som kan ge upp till två års fängelse. Hannas ungdom talar för att straffet blir betydligt mildare. DN har frågat jurister och åklagare om liknande fall, men ingen kan påminna sig att en dotter har åtalats för liknande anklagelser mot sin far.

Jasså inga jurister kan påminna sig att en dotter har kommit med liknande anklagelser mot sin pappa. Låt mig då som ickejurist påminna om fallet Bo Larsson, en pappa från södra Sverige som anklagades för ännu värre övergrepp och som dessutom var oändligt mycket mer fantastiska än dessa anklagelser. I fallet Bo Larsson var det dessutom en präktig rättsskandal p.g.a. att inga av de inblandade juristerna skötte sina jobb ordentligt, det kanske är därför jurister har så svårt att minnas händelsen.

Länk DN

Länk DN Bo Larsson 

Frågor från elever på Tumba gymnasium

Elever från Tumba gymnasium ställde frågor till mig i ett skolarbete de gjorde för något år sedan (2008). Jag försökte svara på frågorna så gott jag kunde, även om det var knepigt i vissa fall. Jag är ju t.ex. ingen expert på EU frågor, ingen människa eller politiker jan behärska alla områden. Jag tycker dock att frågorna och svaren är allmängiltiga och ger en bra inblick vad jag står för, därför publicerar jag hela E-postintervjun här.

1.   Varför valde du att bli sverigedemokrat?

Jag var besviken på de etablerade riksdagspartierna. Det var alltid några frågor jag sympatiserade med i varje parti, men väldigt viktiga frågor så kunde jag inte sympatisera med dessa etablerade partier. Dessutom gick dessa partier ihop i viktiga frågor så vi väljare kunde inte göra vår röst hörd i dessa frågor, de satte helt enkelt demokratin ur spel. Det gällde frågor som pensionen, flyktingpolitiken, kriminalpolitiken och EU.

2.   Har Sverigedemokraterna några särskilda värderingar som du tycker är särskilt bra för samhället, eller bara i allmänhet?

Ja, det är främst Äldrepolitiken, flyktingpolitiken och Eu politiken och kriminalpolitiken.

3.   Vad skulle du säga är Sverigedemokraternas viktigaste fråga?

Jag kanske förvånar en del Sverigedemokrater också med mitt svar, men den viktigaste frågan är nog trots allt demokratifrågan. Vi måste vitalisera vår demokrati med yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Vi måste bryta de tabun vi har och den politiska korrekthet som präglar det samhälliga politiska Sverige i dag.

4.   Nu när den svenska ekonomin har gått in i en lågkonjunktur, vad skulle vara eran lösningen för att få ekonomin på fötter igen?

Vet ej, tyvärr. Nog samma dilemma för alla partier. Moderaten och finansministern Anders Borg, sade att direktörernas bonus har spelat in i hur våldsam krisen blev. Det blev en liten chock för mig att höra det. Jag skulle vilja att mitt parti tog upp den tråden. Men vet inte om de hunnit än.

5.   Varför säger ni nej till EU?

Oppppss…stor fråga, och inte min specialfråga. EU kommer definitivt att urholka vår inhemska demokrati, fler beslut kommer att tagas i Bryssel, färre i vårt land. Det stiftas en massa lagar och regler som inte är bra eller vettiga får vårt land, om ens något land, vi kan inte värja oss från sådana ibland rent korkade beslut. Det är också mycket det politiska och ekonomiska etablissemangets EU vi ser. Det är också de grupperna som tydligast stöder EU. I mångt och mycket förlorar Sverige på andra nya medlemsstaters bekostnad, inom EU, vår avgift är en 30 miljarder, vi får tillbaka en del, men det vi får tillbaka är inte alltid på områden vi vill. Jag själv blir allt mer kritisk till EU.

6.   Vad skulle vara ert första agerande för att minska på den ökande brottsligheten?

Ändrad skolpolitik, kriminalpolitik och en annan paradigm i samhället, lyfta upp etik och moral. På skolpolitiken finns det oerhört mycket att göra, även för mitt parti. Jag jobbar inom skolan och senast i dag diskuterade vi en elev som vi VET kommer att hamna i trubbel, myndigheter och samhälle gör nada. Det är bedrövligt och det är inte snällt varken mot eleven och mot det övriga samhället. Jag tror och hoppas att mitt parti kommer att föra fram kraftiga förslag inom skoldans område framöver. Jag är själv villig att ställa upp och arbeta för ett skolpolitiskt program. Min fasta tro, som arbetar inom skolan, är att valfrihet kanske inte är den allra viktigaste frågan i en skola som brottas med oerhörda problem just nu. För övrigt kan ni läsa om vårt skolpolitiska program här: http://www.sverigedemokraterna.net/asikt_id.php?action=fullnews&id=239

7.   På Sverigedemokraternas hemsida står det att ni är det ända partiet som kan sänka skatterna, hur skulle ni gå till väga för att lyckas med det?

Det står väl att det är det enda parti som kan sänka skatterna med bibehållen välfärd? Ja det finns ju en del svarta hål som pengarna rinner rakt igenom statskassan. En vansinnig flyktingpolitik t.ex. och en del andra saker som kan te sig lite märkliga. Bidrag till forskning angående trumpetens genus är inget jag vill lägga skattepengar på t.ex.

8.   Ni får ofta höra att ni är ett racistiskt parti, vad tycker du om det?

Jag vill först säga att ingen har kallat mig det personligen. Ingen som känner mig skulle någonsin få för sig att kalla mig något sådant. Att partiet kallas för sådana epitet tycker jag är fruktansvärt orättvist. Det finns inget i programmet eller politiken som är rasistiskt. De enda vi i princip klagar på är helyllesvenska politiker, som tar knasiga beslut. Immigranter ärföljer ju bara de signaler och regler våra svenska politiker sätter upp. Sd vill i princip ha samma politik som våra nordiska grannländer på aktuella områden. Inte kallas hela Finland för rasistisk? Ändå skulle Sd:s politik vara generösare än Finlands flyktingpolitik. Vi vill ha samma politik som t.ex. Danmark och Island, hur kan man då kalla oss för rasistiska? Flyktingpolitiken har förövrigt inget med rasism, ras eller religion att göra, det är ett politikerområde som de andra områdena. Varje nation bestämmer över sin politik, så har det alltid varit.

9.   Finns det överhuvudtaget något som kan stämma med det påståendet? 

Det kan såklart finnas enstaka medlemmar med rasistiska tendenser. Det är dock medlemmar utan inflytande och som håller till i utkanterna av partiet. Vi minns ju ”valstugereportaget” som Janne Josefsson gjorde. Han upptäckte en del moderater med rasistiska tendenser. I en valstuga från Sd kan du inte hitta något sådant, det skulle förvåna mig oerhört, uteslutningen skulle gå i expressfart, jag lovar. Skulle ni träffa de medlemmar vi har här i södra sthlm skulle ni nog bli förvånade hur hyggliga människor det var. Även i övriga distriktet så finns det väldigt många fina människor som aldrig i livet skulle se ner på en annan människa, av någon orsak alls. I partiprogrammet finns såklart inget sådant.

10.  Ni säger att ni vill ta in färre invandrare, varför?

Sverige tar emot fler invandrare än alla jämförbara länder. Vi klarar helt enkelt inte av det. De invandrare som kommer får bo trångt i överbelamrade lägenheter, de får inget jobb, det finns helt enkelt inga lagliga jobb för alla när det kommer så många. Det bildas etniska enklaver som Rosengård, Fittja, Tensta och Hammarkullen. Där bor bara landsmän eller människor som också kommer långt bortifrån. Följden blir att de aldrig lär sig svenska eller ens vad Sverige är för land. Det blir kulturkrockar såsmåning om eftersom introduktionen inte gått rätt till, den KAN inte gå rätt till, eftersom det kommer för många helt enkelt. Följden blir bestående arbetslöshet och utanförskap. Om man då inte har flytt för sitt liv är det mycket svårt att fatta vitsen med hela flyttcirkusen. Vi i Sd tror inte att ens invandrarna mår bra av detta. Sedan kommer kulturkrockarna när invandrarnas barn kommer närmare det svenska samhället. Föräldrarna har inte sin gamla tradition och kultur att luta sig mot, och inte heller den svenska kulturen att luta sig mot, följden blir att ungdomarna växer upp i ett ”fostringsvacuum” med många problem som följd.   Det är inte rimligt att Sverige tar emot så många fler invandrare än vad jämförbara västländer gör. Under oroligheterna i Irak så flydde hälften av alla som flydde till väst från Irak, till just Sverige. Södertälje tog emot fler flyktingar än hela Nordamerika, det är orimligt helt enkelt, vi klarar inte av det och i förlängningen mår inte invandrarna själva bra av det.

Jag har läst Fadime Sahindals historia några gånger, funderat mycket över den. Jag har kommit fram till att det är svenska politiker som har ett mycket tungt ansvar i det som hände, även om pappan såklart har ett huvudansvar. Om Fadime (vad hon själv talat och skrivit till bl.a. riksdagen) kan ni läsa på denna länk:

http://www.fadimesminne.nu/tal_ar_fadime.html

Jag tar mig friheten att klistra in lite av vad som står på hennes hemsida.

” - Jag föddes i en liten by nära staden Elbistan i den kurdiska delen av Turkiet. Mina föräldrar ägde mark och försörjde sig på lantbruk och djurskötsel, vilket vi i familjen arbetade gemensamt med, sida vid sida. Vi var en enda stor och lycklig familj med klara roller och uppgifter. Visserligen hade vi inget materiellt överflöd men vi hade en varm gemenskap."
 

Deras uppfattning om svenskar och det svenska levnadssättet var att de var lösaktiga och att de varken hade kultur, moral eller etiska värderingar. Det enda de gjorde var att dricka, gå ut och dansa och ha fria sexvanor. Dessutom ansåg de att svenskar inte hade någon som helst respekt för familjelivet eftersom de skilde sig till höger och vänster.

Jag är Sverigedemokrat för att jag tror att Fadime skulle ha levat i dag om vi i vårt land haft en annan politik.

11.  Finns det inget som ni anser är bra med invandringen?

Absolut. Jag har själv förfäder från Grekland (döda nu). Vi kan få in både kunskap och arbetskraft. Alla människor är lika mycket värda. De tillför lika mycket som ”etniska svenskar” om bara politiken sker på rätt sätt och är vettig.

12.  Om du skulle ge fem olika orsaker till att rösta på Sverigedemokraterna i riksdagsvalet, vilka skulle det bli?

1) Demokratiaspekten, vi MÅSTE vitalisera vår demokrati, nu är det en klubb för inbördes beundran i riksdagen.

2) En annan politik på det moraliska, etniska området.

3) En annan äldrepolitik, de äldre som byggt upp samhället måste respekteras.

4) En vettigare immigrationspolitik.

5) En helt annan skolpolitik, där elever som vill plugga och kämpa får studiero och det stöd de förtjänar.

13.  Vad är er största strategi?

Öppenhet. Det är bl.a. därför jag lägger ned två timmar på att svara på mail från gymnasieskolan.

14.  På eran hemsida står det att ni vill sänka fastighetsskatten och inkomstskatten för låginkomsttagare. Men när man sänker något, innebär det att något också måste höjas. Och våran fråga är, vad skulle då höjas?

Är ingen ekonomisk expert. Men de svarta hål jag talade om kan nog svälja en hel del. I alla fall skall budgeten gå ihop, det är överordnat allt annat, t.o.m. vallöften. Det är som om du tar din familj. Pappa har lovat dig en ny dator eller en resa. Men pengarna räcker inte till, han måste då säga nej till de saker han i.o.f.s. lovat. Det GÅR helt enkelt inte att överskrida budgeten, då tar det en ände med förskräckelse. Man kan se Sverige som en jättestor familj, det är lika viktigt att hålla budgeten där också.

15.  Det står även att ni vill värna om kärnfamiljen. Vi tolkar det som att ni är emot samkönade äktenskap. Och även adoption mellan samkönade par. Vad är orsaken bakom det?

Ja, vi vill värna kärnfamiljen. Vi är emot samkönade äktenskap, främst av tradition och den kristna värdegrunden. Jag tycker dock inte det är en så viktig fråga. Vad folk gör i sängkammaren är jag som politiker egentligen inte så värst intresserad av. Jag har haft vänner som är homosexuella, jag skulle nog inte framföra just denna fråga som något jag skulle kämpa till sista blodsdroppen för. Men det står i partiprogrammet att vi är emot det, en del andra är mer entusiastiska inför denna programpunkt.

När det gäller den andra programpunkten så förhåller det sig dock på ett helt annat sätt. Vi är starkt emot samkönade adoptioner, och här skriver jag under med mitt eget namn till fullo. Jag jobbar inom skolan och har träffat adopterade barn som helt enkelt inte skulle klarat av att vara barn till ett samkönat par. De har haft mycket stora identifikationsproblem ändå. Hur skulle det då vara att ha ett samkönat föräldrarpar? Jag VET att dessa barn skulle gå under. Jag kände själv en adopterad flicka från Korea som förmodligen tog livet av sig p.g.a. den svåra identifikationskris hon genomgick, självmordet tog mig mycket hårt och jag började se adoption nästan som handel med barn (fast jag har backat på denna punkt).  Regeringens egna utredare AVRÅDDE SAMSTÄMMIGT från samkönad adoption, bara en sådan sak. Alla organisationer, däribland de adopterades egen, har avrått från samkönad adoption. Helt enkelt alla experter har avrått från detta. Ändå tar regeringen beslut om att tillåta denna adoption? Varför? Jag blev mycket, mycket besviken över detta. De offrar barm för att tillfredställa en väljargrupp, det sämsta vårt demokratiska styrelseskick kan frambringa.

Hoppas du fått svar på dina frågor. Jag kanske skulle vilja lägga ut frågorna och svaren på vår hemsida, om det är ok. I redigerat skick då, utan att förvanska varken frågor eller svar naturligtvis. Detta för att många andra kan vara intresserade av samma saker som ni. Det går bra att göra detta utan att namne ge, bara säga ”frågor från gymnasielever” eller något sådant.

Lycka till med ert arbete;-)

Nu visar jägarna sitt rätta ansikte

Den omtalade vargjakten i vintras förutsättningar var att vargstammen skulle föryngras och att nya vargar skulle planteras in. Regeringen ansåg och trodde att man hade jägarna och dess förbund med sig på detta projekt, det var själva förutsättningen för vargjakten. Nu förstår vi att jägarna aldrig varit ense med regeringen om inplanteringen av nya vargar, om vi nu inte förstod det redan tidigare. Så här skriver Andreas Carlgren i SvD om den problematiska utplanteringen.

Om inte inflyttningen av nya vargar till Sverige fungerar kommer vargjakten att dras in. Miljöminister Andreas Carlgren skärper tonen mot jägare som inte vill acceptera vargflytt.

Det är tydligt att jägarnas organisationer inte vill gå med på någon inplantering av nya vargar, jägarorganisationernas agenda från första början har varit att utrota vargen i vårt land. Så här står det vidare i artikeln.

Myndigheterna ska samråda med bland annat jägarorganisationerna om hur inflyttningen här ska gå till. Men Jägarnas riksförbund har uttalat att man inte är med på inplantering av varg.

Trots att Jägarnas riksförbund inte går med på inplantering av varg, så drev de igenom vargjakten. Det är kanske inte så konstigt, jägarförbunden driver en lobbyverksamhet som storföretagen kan vara avundsjuka på. Jägarförbunden har t.o.m. skytteverksamhet i riksdagens källare för riksdagsledamöter, dessa ledamöter kan dessutom ta jägarexamen gratis. Detta strider mot alla demokratiska principer och måste betraktas som en stor skandal. Att inte Miljöpartiet reagerat mot detta är ett stort svek mot deras väljare och politik. Så här säger Carlgren i artikeln.

Miljöministern uppmanar även naturvårdare att besinna sig:
–Jag har svårt att förstå att naturvårdssidan valt att driva debatten så högljutt. De vet att det behövs nya vargar och de vet att svårt att skapa acceptans för det. Det vore bra om de medverkar till en dialog med jägare och landsbygdsbefolkning.

Det är inte alls svårt att förstå ”naturvårdssidans” högljudda debattläge. Aggressivare lobbygrupp än jägarkåren är det omöjligt att hitta. Ofta dras konflikten mellan landsbygd och stad upp. Stockholmare är extra illa omtyckta av jägarkåren och beskrivs som förtryckta. Sanningen är att många på landsbygden står på storstadsbornas sida när det gäller vargen. Det är kanske dags att koppla ”Robin Hood” bidragen till vargarnas vara i vårt land.

Länk SvD


Länk SVT lobbyverksamhet