Att sätta bocken som trädgårdsmästare

Regeringen har som bekant initierat en utredning om ”Ett effektivare arbete mot främlingsfientlighet och liknande former av intolerans”[LÄNK]. Ansvarig för detta initiativ från regeringens håll är Erik Ullenhag, som fick en rivstart på sin nya post som integrationsminister med denna omtalade utredning. Läser man kommittédirektivet angående utredning så hittar man en del märkliga formuleringar. Det står bl.a. att det faktiskt inte finns någon riktig definition på begreppet “främlingsfientlighet”. Trots att begreppen som skall styra utredningen inte är definierade så sätter man alltså igång detta projekt. När sedan ansvarig utredare tillsätts, så visar det sig att den som skall sköta denna utredning är Bengt Westerberg, mannen som ser främlingsfientlighet hos varenda person som inte tvångsmässigt hyllar det mångkulturella samhället till sista byggsten. 

Finns det någon människa i detta land som saknar varje uns av förtroende för en utredning om främlingsfientlighet så är det Westerberg. Misstankarna att utredningen i själva verket är riktat mot ett riksdagsparti, nämligen SD, minskade inte med valet av Westerberg som utredare. Av en slump läste jag t.o.m. på Wikipedia om att en regeringskälla läckt till SvD att hela utredningen är just riktat mot SD [LÄNK]. Bengt Westerberg utmärkte ju sig som partiledare när han 1991 tågade ur TV-studion då han inte ville sitta i samma soffa som Ian Wachtmeister. Så mycket för tolerans för de som har en annan åsikt, Ullenhag har mycket riktigt satt bocken som trädgårdsmästare, vilket Johan Lundberg skriver i en Newsmillsartikel [LÄNK]. Så här skriver Lundberg I sin artikel på Newsmill.

Scenen är närmast legendarisk: Ny demokrati hade 1991 blivit invalt i riksdagen och i tv-uppföljningen reste sig Bengt Westerberg och gick ut ur studion, när Ian Wachtmeister och Bert Karlsson var på väg att ta plats i soffan. Samme Westerberg utsågs härom veckan till att utreda främlingsfientlighet och rasism, vilket han kommenterade med orden: "Varje ny generation måste vinnas för tolerans och demokrati".

Hur trovärdig Westerberg är som toleransens apostel får var och en själv bedöma. Jag själv anser att Westerberg representerar den typiskt svenska dubbelmoralen. Den innebär att man skriker högt om tolerans och mångfald, ändå tills man stöter på någon som anmäler en avvikande åsikt, då far man ut i grova anklagelser som saknar varje grund. Vidare I Lundbergs artikel.

Man kan undra om det inte är att sätta bocken som trädgårdsmästare, när man tillsätter en person för att utreda hur människors bör bli mer toleranta och demokratiska, som själv, åtminstone 1991, lyckades ge intoleransen mot annorlunda åsikter och mot demokratiskt valda partiledare ett ansikte. Bengt Westerbergs beteende 1991 var på intet sätt unikt.

Det förebådade "Vi gillar olika"-kampanjen 2010, där man med kavajslagsknappar visade att ens gillande av det "olika" åtminstone inte utsträcktes till ett nytt parti som svenska folket valt in i riksdagen. Ett demokratiskt val som nu alltså integrationsminister Ullenhag ser som ett incitament för att ändra på folks åsikter.
Man önskar att det orimliga i regeringen och Ullenhags initiativ skulle uppenbaras av fler demokratiskt sinnade personer i detta land. Självklart är främlingsfientlighet (uttolkad enligt ordet i sig) inget positivt eller något jag står för. Samma sak gäller intolerans i alla dess former naturligtvis. Men Ullenhags utredning påminner om den propaganda och åsiktskorrigering man ägnar sig åt i länder som Lukasjenkas Vitryssland. Ullenhag skrev tillsammans med ett flertal andra författare en artikel som publicerades i SvD, detta för att försvara sin utredning. Lundberg skriver också så här på sin egen Axessblogg [LÄNK] med anledning av artikeln i SvD [LÄNK].

Bland Ullenhags medundertecknare märks den av Muammar Gaddafi finansierade Bijzat Becirov samt Helena Benaouda, vars nära samröre med islamister är väldokumenterat. Benaouda är knuten till Södermalmsmoskén, där en sal är uppkallad efter Muslimska brödraskapets grundare och tillika nazistsympatisören Hassan al-Banna: Albannasalen. 

Samma Benaouda som i SVT-debatt förnekad någon som helst kännedom om islamisk extremism i Sverige, trots att Benaoudas dotters pojkvän tagits av polisen inte mindre än tre gånger för olika förberedelser angående terrorism. Sista gången Benaoudas dotters pojkvän togs av polisen var det i Danmark där han enligt åklagaren förberedde ett attentat mot Jyllandsposten. Benaouda får Baghdad-Bob att framstå som trovärdig. Att Ullenhag som minister skriver under en artikel tillsammans med Benaouda är bara det anmärkningsvärt. Regeringens utredning är full av frågetecken och tveksamheter. Man kan redan nu påstå att denna utredning, mist sin trovärdighet, detta innan den ens satt igång.

Fri rörlighet av vaddå?

I en DN-artikel kritiserar ledarredaktionen Danmarks beslut att skärpa gränskontrollerna. Redaktionen målar upp en bild med kontroller försedd med ny teknik som kontrollerar allt och alla som träder över gränsen till Danmark. Förmodligen är beskrivningen avsedd att ingjuta fasa hos läsaren. Tyvärr redaktionen, beskrivningen av seriösa gränskontroller ingjuter snarast trygghet. Naturligtvis har redaktionen farhågor att Danmarks initiativ kan sprida sig och erodera den hyllade fria rörligheten. Så här skriver redaktionen.

Kommer det att leda till färre brott? Kanske. Men inte ens den danska polisen eller polisbyrån Europol hävdar att organiserad brottslighet bekämpas vid gränsstationerna. Det som krävs är bättre polissamarbete. 

Självklart krävs det polissamarbete i Europa, en fråga som hela unionen haft lång tid på sig att utveckla. Detta hindrar inte att en ökad kontroll vid gränserna hindrar kriminaliteten från att både sprida sig ohämmat, samt att försvåra ligornas agerande. Vi har också en omfattande smuggling av allt från människor, sexslavar till narkotika och vapen. Det krävs ingen större tankeövning för att inse fördelarna med kontroller för försvåra denna verksamhet.

Vi har en brottslighet i dag som vi inte ens kunde föreställa oss för 25 år sedan. Kriminella ligor gör upp mitt i våra städer och skjuter vilt omkring sig. Vi läser dagligen om uppgörelser och mord. Senast i dag har faktiskt DN själv en sådan artikel, LÄNK. Vi måste helt enkelt inse att slopandet av gränskontrollerna inom EU inte fungerat. Vidare i artikeln.

Men den fria rörligheten är en av det europeiska samarbetets verkligt stora framgångar. När regelverket är otydligt leder det till att medlemsländerna tar lagen i egna händer.

För att förhindra ett fortsatt sönderfall och försvara människors rätt att röra sig fritt över gränserna behövs tydligare och mer gemensamma regler som gäller i hela EU.

Även DN tjatar om denna fria rörlighet. Fria rörlighet av vaddå? Jag reste runt i Europa innan vi blev medlemmar i EU. Allt jag behövde göra var att visa upp mitt pass, en handling som tog kanske 30 sekunder i anspråk. Både studenter och arbetskraft kommer fortfarande kunna resa vart de vill. Det enda de behöver göra är att visa upp sina papper, en handling som tar några minuter i anspråk. Mot det skall läggas all den trafik av narkotika, vapen och kriminella människor som passerar över våra gränser.

Ta bara en sådan petitess i sammanhanget som dvärgbandmask. Människor smugglar in hundar som sprider dvärgbandmask. Får denna parasit fäste i vårt land så innebär det sannolikt att vi inte längre kan plocka bär och svamp i våra skogar. Både media och vår regering offrar alltså en sådan sak som bär och svamplockning i våra skogar, detta för den fina visionen om ett gränslöst Europa. Vi skall inte glömma bort att dvärgbandmasken dessutom är en dödlig sjukdom för människor, men en sådan petitess väger lätt så snart det är frågan om öppna gränser.

Länk DN

Årets Pride och KD

Kristdemokraterna i Stockholm län och stad med Caroline Szyber i spetsen går i dag ut på Newsmill (där politikerna och Jan Söderström har fritt tillträde) och förklarar varför de tänker deltaga alternativt öka sitt engagemang i årets Pridefestival, denna gycklarnas marknad. Detta i ett läge ner precis alla partier utom SD och fram tills nu, KD, tävlar om att synas i denna färgglada årliga festival. Vi har sett en frigjord Sahlin och en tillfälligt leende Olofsson promenera med människor som deras livvakter i vanliga fall skulle hålla på mer en än armlängds avstånd. Så här skriver Szyber på Newsmill.

Såväl KDU:s Kriskommission som partiets framtidsgrupp kom fram till att det behövs en ordentlig uppgörelse med fördomarna mot partiet, så att trösklarna för att rösta kristdemokratiskt sänks. Det finns fortfarande en bild av partiet som bakåtsträvande och som ett parti med omoderna idéer. 

Nu är det så att KD har förlorat väljare i samma takt de ”gjort upp med fördomarna” som de kallar det. Ju mer slimmat och liberalt partiet blivit, ju svårare har det varit för väljarna att hitta en anledning att rösta på partiet. Alla partier slåss om de lattedrickande väljarna boende på Södermalm med något konstnärligt eller publicistiskt yrke som tror sig inte ha några fördomar alls. Nu skall KD satsa ännu hårdare på dessa hårt uppvaktade väljare, som ändå aldrig kommer att rösta på KD. Vilket genidrag! Tja, ni besvikna KD-väljare, ni vet väl vilket parti ni är välkomna att rösta på nu? Jag trodde väl det, så egentligen skulle jag vara väldigt nöjd. Dock så kan jag inte att sluta att förvånas över den mänskliga dumheten, speciellt den som tror sig vara så smart att den helt uppenbart lurar sig själv. Vidare i artikel.

Attityden i samhället till hbt-personer har förändrats avsevärt mot en mer öppen och tolerant inställning bara de senaste tio åren. Antalet människor som känner eller på annat sätt kommer i kontakt med hbt-personer blir allt större.

Jasså antalet personer som kommer i kontakt med hbt-personer ökar? Det är i sig ett märkligt påstående, men vad har det med att ställa upp i Pridefestivalen som mer förknippas med promiskuitet bland den bredare befolkningen? När de politiska partierna tävlar om att synas i en parad och där de enskilda politikerna helt uppenbart deltar för att bli fotograferade med någon typ av hbt-person så andas det billig populism och politisk korrekthet.

Finns det en enda väljare som tänker ” aha, nu när KD deltar i Pride så tänker jag minsann inte längre rösta på V utan lägga min röst på KD”? Nä, förmodligen inte. Finns det någon person som skulle överge FP eller C för att KD delta i Pride? Det är ju inte så att inte FP eller C kommer att vara frånvarande heller på denna illustra festival. Varför, exakt varför skulle dessa väljare överge FP eller C? Det finns inget svar och det är faktiskt troligare att några väljare överger nämnda parti om KD inte deltar i spektaklet. En slutsats som Annelie Enochson dragit. Hon uttrycker en illa dold frustration i en artikel publicerad i SvD. Att en sådan missämja inom ett parti publiceras i vår media är ovanligt och i sig märkligt.  

Länk SvD

Länk Newsmill

Som Camus sade, en fri press kan vara dålig eller god

Flera artiklar har publicerats i svensk press som tar upp den bristande pressfriheten inom EU. Länder som Italien, Rumänien och Frankrike nämns som exempel där pressfriheten går bakåt. Kritiken gäller i huvudsak att regeringar eller det politiska etablissemanget styr pressen och journalisterna på olika sätt. En artikel i SvD publiceras i dag på samma tema, där menar man också att EU skall stå som ett gott exempel och ett föredöme för övriga världen vad gäller pressfrihet. 

 Tittar vi på vårt eget land så uppfyller vårt land alla pressfrihetsregler vi kan tänka oss. Vi har således formellt en fri press, som står fritt från det politiska etablissemanget. Ändå så är vår egen, relativt fria press, i mycket hög grad ändå inget annat än en megafon för vårt politiska etablissemang. Visst kan pressen vara kritisk mot vänsterblocket eller Alliansen i vissa frågor, visst kan pressen avslöja fifflande politiker, med stor emfas dessutom. Men vår press ifrågasätter i princip aldrig de paradigmer som vårt politiska etablissemang gemensamt står för. När gick pressen emot den positiva bilden av EU eller mångkulturen? När gjorde någon enda tidning eller TV-kanal det? I riktigt viktiga och tunga frågor har vår press och övrig media samma uppfattning, och den skiljer sig inte från den uppfattning vårt politiska etablissemang har.

Vad har vi för nytta av en fri press när hela denna medieapparat frivilligt beter sig som om den vore styrd på samma sätt som en betydligt ofriare press? I dagens artikel i SvD står det så här.

En bred koalition av partigrupper i Europaparlamentet liberaler, gröna, socialister, och vänstern lade i oktober 2009 fram ett förslag till resolution som kritiserar att yttrandefriheten är satt på undantag i en av EU:s medlemsstater.  

I vårt land så tycker liberaler, MP (som vi får förmoda är de gröna) socialister (det är förmodligen socialdemokrater som menas, de är inte socialister men ingen har koll på detta i dag) och vänster exakt samma sak i tunga viktiga frågor. Ofta tjafsar dessa partier om någon skattesats eller liknande, i övrigt trängs de i den imaginära s.k. mitten. En fri press måste ibland kunna ta folkets parti mot det politiska etablissemanget.  

Överfört till Svenska förhållanden så talar alltså dessa ”breda” partigrupper i egen sak. Men visst har vi pressfrihet i vårt land. Det är bara det att de stora mediekoncerner i vårt land som har stora upplagor inte utnyttjar denna stora frihet till att anmäla avvikande ställningstagande i viktiga frågor, men väl i mindre viktiga frågor. Vi vet dessutom vad som händer om någon enskild journalist skulle ta sig fräckheten att gå emot strömmen, då kan han se sig om i månen efter ett fast arbete eller fortsatt vikariat. SvD glömde en fråga (apropå rubriken), skall det inte kosta något om pressfriheten inte utnyttjas på rätt sätt utan missbrukas?

Länk SvD

Länk Journalisten.se

Rädslan hos elitens försvarare

På Newsmill, SVT-debatt, DN och andra nyhetsplatser visar nu elitens försvarare upp sin rädsla efter valet där Sannfinländarna gjorde ett succéval och blev andra största parti. Skribenter som Carl B Hamilton, Alexander Bengtsson (Expo) och Daniel Phool (Expo) påpekar med emfas att Sverigedemokraterna skall minsann inte tro att de kan göra samma succé som Sannfinländarna. Därefter har man pekat på alla skillnader som minsann finns mellan partierna.

Hela denna debatt har ett löjets skimmer kring sig. Ingen från SD har gått ut och sagt att vi minsann skall kopiera Sannfinländarnas framgång, vi har knappt hunnit reagera alls. Självklart skall vi göra ett så bra val som möjligt vid nästa val, som ju är 3,5 år bort. Lika självklart kommer vi gå framåt vid nästa val. Däremot har mig veterligen ingen från partiet gått ut och sagt att nu skall vi minsann kopiera Sannfinländarnas braksuccé. Debattörerna från Expo har helt enkelt reagerat med ryggraden och med en uppenbar rädsla.

Timo Soini

Samma sak gäller de påstådda skillnaderna mellan partierna, inbillade och verkliga. VI har aldrig pekat på vare sig några likheter eller skillnader. Varför börjar Hamilton och Expo ivrigt påpeka att det rör sig om så olika partier som bara är möjligt? Självklart måste det ligga en hund begraven någonstans här, det visar den iver och snabbhet både vissa politiker och Expo reagerat med. Så här skriver Phool i sin DN-artikel. LÄNK.

Högerpopulismen betraktas alltid som något nytt, något främmande. En smitta som dragit in över landet. Nu ser vi det hända igen.
Det finns många förklaringar till att den folklige Timo Soini lyckats så väl. Men i försöket att förstå landets politiska vindkantring är det en sak som glöms bort.

Sannfinländarna är inget nytt parti. Framför allt är den finska populismen inget nytt fenomen.  

Så, nu är Phool expert på finsk politik också. Det är trevligt att Phool för en gångs skull skriver om något annat än Sverigedemokraterna, annars handlar 95 procent av Expos produktion om SD. Hur kan Sannfinländarna betraktas som ett ”högerpopulistiskt” parti? Det lilla jag hört om partiet skvallrar om en tydlig vänsterprofil. Människorna som röstat på partiet kommer från underklassen. Partiet anser att Finland är för fattigt att skänka pengar till EU, de skall i stället gå till de fattiga i Finland. Hur kan detta bli ”höger”? Och så detta med ”populism” allt som inte gillas av den politiska och mediala eliten men som verkligenhetens folk gillar är populism. Carl B Hamilton skriver en något mer sansad artikel, men även han svävar ut en del i sin artikel. Så här skriver han. LÄNK.

SD är också emot överstatligt, gränsöverskridande, rättspolitiskt samarbete (polis, åklagare, lagstiftning) för att hindra gränsöverskridande brottslighet (knark, trafficking, bedrägerier, terrorism, osv.). SD menar att gränsöverskridande brottsbekämpning ska ske på andra sätt än genom överstatligt samarbete - helt oklart dock vilka andra sätt. I valet mellan att bekämpa gränsöverskridande brottslighet och överstatlighet är det alltså för SD viktigare att bekämpa överstatlighet än brottslighet.

Självklart skall Europas länder samarbeta i frågor som rör internationell brottslighet, gärna mer än vad som sker i dag. Ett visst samarbete skedde förmodligen redan innan vi blev medlemmar i EU. Norge är t.ex. inte medlemmar i EU, skulle inte Norge kunna samarbeta vad gäller internationell brottslighet? Gör de inte detta redan i dag? Vad gäller brottslighet är det dessutom SD som tagit detta på mest allvar av våra nuvarande riksdagspartier. Den mest lögnaktiga artikeln presterar Alexander Bengtsson på Newsmill, var annars? Så här skriver han.LÄNK.

SD växte fram, som de flesta borde 
känna till vid det här laget, ur den rasistiska kampanjorganisationen
 Bevara Sverige svenskt och inte ur någon högerpopulistisk miljö. Åkessons parti levde i sin barndom i symbios med vit makt-rörelsen.
 Ett liknande samröre finns inte idag, även om avslöjanden om
 sverigedemokrater som länkar till öppet rasistiska sajter på nätet och
 andra kopplingar till vit makt-rörelsen har blivit lite av partiets
företrädares nya signum ute i landet.

Detta är lögn ett av Bengtsson. Några personer från BSS blev sedermera medlemmar i SD, vilket naturligtvis inte innebär att SD har sina rötter i BSS. Skulle detta resonemang appliceras på andra partier skulle flera Allianspartier ha sina rötter i nazismen (vilket de alltså inte har). Att diverse skinnskallar dök upp på demonstrationer gör inte att SD levde i ”symbios” med dem. Till slut så införde partiledare Jansson förbud mot de kläder skinnskallarna bar för att bli av med dem. Lögn två av Bengtsson låter så här.

För det andra har Sannfinländarna en betydligt bredare politisk 
plattform än SD. Partiets EU-kritik känns betydligt mer välmotiverad 
och mindre slentrianmässig än enfrågepartiet Sverigedemokraternas 
halvmesyr till EU-motstånd. Medan Sverigedemokraternas EU-motstånd 
hela tiden återvänder till partiets skräck för att Turkiet ska bli
medlemmar i EU, så har Sannfinländarna valt en mer omfattande EU-kritik 
som en av partiets hörnstenar. I Finland finns ingen 
EU-kritisk röst på vänsterkanten vilket ger Soinis parti ensamrätt på 
missnöjet med EU och EMU bland de finska väljarna. I Sverige finns 
betydligt fler EU-kritiska röster. Än så länge.

Jasså Sannfinländarnas EU-kritik känns mer välmotiverad än SD:s. Här har vi ett verkligt expertutlåtande utan egna vinklingar och bedömningar. Var Bengtsson finns den kritik mot EU du talar om, var? Förutom inom SD. Lögn nummer tre kommer här.

För det tredje har Sannfinländarna något som måhända sverigedemokrater 
på gräsrotsnivå drömmer om, men som partiet med nuvarande ledning 
aldrig kommer att kunna skaffa sig. Sannfinländarna har en
antietablissemangsretorik där partiet, likt Sveriges vänsterparti nu 
försöker göra, enar förorterna och landsbygden mot den politiska
 eliten i storstaden. Givetvis med helt andra ambitioner än den svenska
 vänsterns.



Sannfinländarna är helt klart ett antietablissemangsparti ja, och Expo är en stiftelse för etablissemanget. Nu är SD också ett etablissemangsparti, utan tvekan. Det är de etablerade medierna och politikerna som inte gillar SD. Vårt politiska etablissemang samarbetar gärna med V. Minsta farhåga att samarbete skulle förkomma med SD så kommer mobilerna fram och det twittras hejvilt, vad är det ett tecken på? Var hämtar SD sina röster, eller snarare, var hämtar SD INTE sina röstar? Just det, där etablissemanget bor. Det är i förorten SD har sitt stöd, där problemen syns och där människor är innerligt trötta på den politiska korrektheten, samma korrekthet som etablissemanget vårdar så ömt.