Rädslan hos elitens försvarare

På Newsmill, SVT-debatt, DN och andra nyhetsplatser visar nu elitens försvarare upp sin rädsla efter valet där Sannfinländarna gjorde ett succéval och blev andra största parti. Skribenter som Carl B Hamilton, Alexander Bengtsson (Expo) och Daniel Phool (Expo) påpekar med emfas att Sverigedemokraterna skall minsann inte tro att de kan göra samma succé som Sannfinländarna. Därefter har man pekat på alla skillnader som minsann finns mellan partierna.

Hela denna debatt har ett löjets skimmer kring sig. Ingen från SD har gått ut och sagt att vi minsann skall kopiera Sannfinländarnas framgång, vi har knappt hunnit reagera alls. Självklart skall vi göra ett så bra val som möjligt vid nästa val, som ju är 3,5 år bort. Lika självklart kommer vi gå framåt vid nästa val. Däremot har mig veterligen ingen från partiet gått ut och sagt att nu skall vi minsann kopiera Sannfinländarnas braksuccé. Debattörerna från Expo har helt enkelt reagerat med ryggraden och med en uppenbar rädsla.

Timo Soini

Samma sak gäller de påstådda skillnaderna mellan partierna, inbillade och verkliga. VI har aldrig pekat på vare sig några likheter eller skillnader. Varför börjar Hamilton och Expo ivrigt påpeka att det rör sig om så olika partier som bara är möjligt? Självklart måste det ligga en hund begraven någonstans här, det visar den iver och snabbhet både vissa politiker och Expo reagerat med. Så här skriver Phool i sin DN-artikel. LÄNK.

Högerpopulismen betraktas alltid som något nytt, något främmande. En smitta som dragit in över landet. Nu ser vi det hända igen.
Det finns många förklaringar till att den folklige Timo Soini lyckats så väl. Men i försöket att förstå landets politiska vindkantring är det en sak som glöms bort.

Sannfinländarna är inget nytt parti. Framför allt är den finska populismen inget nytt fenomen.  

Så, nu är Phool expert på finsk politik också. Det är trevligt att Phool för en gångs skull skriver om något annat än Sverigedemokraterna, annars handlar 95 procent av Expos produktion om SD. Hur kan Sannfinländarna betraktas som ett ”högerpopulistiskt” parti? Det lilla jag hört om partiet skvallrar om en tydlig vänsterprofil. Människorna som röstat på partiet kommer från underklassen. Partiet anser att Finland är för fattigt att skänka pengar till EU, de skall i stället gå till de fattiga i Finland. Hur kan detta bli ”höger”? Och så detta med ”populism” allt som inte gillas av den politiska och mediala eliten men som verkligenhetens folk gillar är populism. Carl B Hamilton skriver en något mer sansad artikel, men även han svävar ut en del i sin artikel. Så här skriver han. LÄNK.

SD är också emot överstatligt, gränsöverskridande, rättspolitiskt samarbete (polis, åklagare, lagstiftning) för att hindra gränsöverskridande brottslighet (knark, trafficking, bedrägerier, terrorism, osv.). SD menar att gränsöverskridande brottsbekämpning ska ske på andra sätt än genom överstatligt samarbete - helt oklart dock vilka andra sätt. I valet mellan att bekämpa gränsöverskridande brottslighet och överstatlighet är det alltså för SD viktigare att bekämpa överstatlighet än brottslighet.

Självklart skall Europas länder samarbeta i frågor som rör internationell brottslighet, gärna mer än vad som sker i dag. Ett visst samarbete skedde förmodligen redan innan vi blev medlemmar i EU. Norge är t.ex. inte medlemmar i EU, skulle inte Norge kunna samarbeta vad gäller internationell brottslighet? Gör de inte detta redan i dag? Vad gäller brottslighet är det dessutom SD som tagit detta på mest allvar av våra nuvarande riksdagspartier. Den mest lögnaktiga artikeln presterar Alexander Bengtsson på Newsmill, var annars? Så här skriver han.LÄNK.

SD växte fram, som de flesta borde 
känna till vid det här laget, ur den rasistiska kampanjorganisationen
 Bevara Sverige svenskt och inte ur någon högerpopulistisk miljö. Åkessons parti levde i sin barndom i symbios med vit makt-rörelsen.
 Ett liknande samröre finns inte idag, även om avslöjanden om
 sverigedemokrater som länkar till öppet rasistiska sajter på nätet och
 andra kopplingar till vit makt-rörelsen har blivit lite av partiets
företrädares nya signum ute i landet.

Detta är lögn ett av Bengtsson. Några personer från BSS blev sedermera medlemmar i SD, vilket naturligtvis inte innebär att SD har sina rötter i BSS. Skulle detta resonemang appliceras på andra partier skulle flera Allianspartier ha sina rötter i nazismen (vilket de alltså inte har). Att diverse skinnskallar dök upp på demonstrationer gör inte att SD levde i ”symbios” med dem. Till slut så införde partiledare Jansson förbud mot de kläder skinnskallarna bar för att bli av med dem. Lögn två av Bengtsson låter så här.

För det andra har Sannfinländarna en betydligt bredare politisk 
plattform än SD. Partiets EU-kritik känns betydligt mer välmotiverad 
och mindre slentrianmässig än enfrågepartiet Sverigedemokraternas 
halvmesyr till EU-motstånd. Medan Sverigedemokraternas EU-motstånd 
hela tiden återvänder till partiets skräck för att Turkiet ska bli
medlemmar i EU, så har Sannfinländarna valt en mer omfattande EU-kritik 
som en av partiets hörnstenar. I Finland finns ingen 
EU-kritisk röst på vänsterkanten vilket ger Soinis parti ensamrätt på 
missnöjet med EU och EMU bland de finska väljarna. I Sverige finns 
betydligt fler EU-kritiska röster. Än så länge.

Jasså Sannfinländarnas EU-kritik känns mer välmotiverad än SD:s. Här har vi ett verkligt expertutlåtande utan egna vinklingar och bedömningar. Var Bengtsson finns den kritik mot EU du talar om, var? Förutom inom SD. Lögn nummer tre kommer här.

För det tredje har Sannfinländarna något som måhända sverigedemokrater 
på gräsrotsnivå drömmer om, men som partiet med nuvarande ledning 
aldrig kommer att kunna skaffa sig. Sannfinländarna har en
antietablissemangsretorik där partiet, likt Sveriges vänsterparti nu 
försöker göra, enar förorterna och landsbygden mot den politiska
 eliten i storstaden. Givetvis med helt andra ambitioner än den svenska
 vänsterns.



Sannfinländarna är helt klart ett antietablissemangsparti ja, och Expo är en stiftelse för etablissemanget. Nu är SD också ett etablissemangsparti, utan tvekan. Det är de etablerade medierna och politikerna som inte gillar SD. Vårt politiska etablissemang samarbetar gärna med V. Minsta farhåga att samarbete skulle förkomma med SD så kommer mobilerna fram och det twittras hejvilt, vad är det ett tecken på? Var hämtar SD sina röster, eller snarare, var hämtar SD INTE sina röstar? Just det, där etablissemanget bor. Det är i förorten SD har sitt stöd, där problemen syns och där människor är innerligt trötta på den politiska korrektheten, samma korrekthet som etablissemanget vårdar så ömt.

Total ruin för statsvetenskapen

Jag har med alltmer påtaglig förvåning läst artiklar av skribenter med titeln ”statsvetare” som villigt låter sig publiceras i våra morgontidningar. Det är i sig inget fel att statsvetare publicerar sig angående dagens politik, tvärtom skulle det mycket väl kunna vara en samhällelig välgärning. Dock kräver man ju ett visst mått av såväl opartiskhet som vetenskaplig stringens av en person som publicerar sig i kraft av sin titel.

Riksdagen omröstning

Olof Ruin är inte bara statsvetare, han titel innehåller dessutom ett ”professor emeritus”. Vilket ungefär betyder att han är pensionerad professor, men fortfarande till viss del verksam. Ruin publicerar på DN-debatt (denna megafon för det politiska etablissemanget) en artikel där han nyktert konstaterar att Alliansen driver en politik och beter sig som om de vore i riksdagsmajoritet, vilket de faktiskt inte är. Vi Sverigedemokrater har dessutom med ohöljd förvåning sett med vilken irritation, eller snarare ren ilska, regeringen tar varje nederlag i riksdagen.

Så här lång kan vi alla se att Ruin har en klar poäng, detta utan att ens inneha en professorstitel. Sedan kommer det då, den obligatoriska knytnäven åt SD. Så här skriver Ruin i sin artikel.

Sverigedemokraterna framstår förhoppningsvis som en omöjlig förhandlingspart.  

För det första så tar Ruin här partipolitisk ställning, detta i kraft av sin titel statsvetare. Bara detta är att gå utanför gränsen på vad som kan anses riktigt och rätt i en demokrati. Det är de övriga partierna som skall avgöra om SD är en förhandlingspart eller inte. Hade statsvetare i Ryssland på detta sätt tagit ställning för regeringen eller det dominerande blocket i Duman (vilket de kanske gör, vi vet bara inte om det) så rådet det ingen tvekan om att vi i vårt land skrikigt ”diktaturfasoner”. Vad exakt är det som gör detta mer demokratiskt i vårt land?

För det andra kan vi ju fråga Ylva Johansson om SD som förhandlingspart. Vidare i artikeln skriver Ruin så här.

Carl Bildt, som i början av 1990-talet ledde en borgerlig fyrpartiregering i minoritet, förhandlade visserligen med Ny Demokrati, den tidens populistiska parti i svensk politik. Men det var ett mera allmänt tossigt parti än Sverigedemokraterna som har en bakgrund och åsikter som är direkt otäcka. Inom det politikområde som utgör partiets profil, alltså invandringspolitik, har regeringen uttryckligen vänt det ryggen och glädjande nog gjort upp med Miljöpartiet.

Det här är ju direkt sanslöst! I vilken egenskap uttalar sig Ruin här, som Moderat eller som Miljöpartist. Det är absolut inte som statsvetare. En professor i statsvetenskap kan till att börja med att definiera begreppet ”populist”. I hela övriga världen är det ett positivt ord, t.o.m. i svenska Wikipedia låter det rätt positivt, LÄNK.
Vilken bakgrund är ”direkt otäck” menar Ruin? En professor i statsvetenskap måste ha kunskap om alla de nazister som främst vissa allianspartier härbärgerat, är inte det otäckt? En professor i statskunskap måste ha kunskap om att det gamla Sverigepartiet i princip var ett enmansparti och att BSS var en samlingsorganisation med alla möjliga märkliga individer. Ingen I SD vet längre något om denna organisation eller vilken politik som fördes. Ruin och andra vet mer om denna historia än dagens Sverigedemokrater som mer ägnar sig åt nutida politik. Nästan alla partier har en ”otäck historia”. Det är möjligt att MP klarar sig vid en granskning. Vänsterpartiets historia med kopplingar till totalitära regimer behöver väl inte ytterligare kommenteras, man får bara hoppas att vår professor emeritus känner till den.

Ruin

Inom ett politiskt område glädjer sig vår professor åt att MP gjort upp med Alliansen, nämligen immigrationsfrågan. Ruin i sin egenskap av professor tar alltså här t.o.m. ställning i en enskild politisk fråga. Då skall vi komma ihåg att uppgörelsen som Alliansen gjorde med MP fick kritik av många debattörer och andra politiska aktörer i Alliansleden, LÄNK SvD, LÄNK SvD Gür. Trots detta tar en statsvetare i egenskap av just statsvetare klart ställning för en politisk sakfråga. En sakfråga där Sverige dessutom står ganska ensamt internationellt sett.

Statsvetenskapen i Sverige har ansträngt sig för att förstöra sitt eget rykte. All objektivitet och opartiskhet lyser med sin frånvaro i många statsvetares artiklar. Värst av dem alla verkar dessutom en professor emeritus vara, det är mycket anmärkningsvärt.

Länk DN

Den politiskt korrekta eliten utreder sig själv

Efter de senare valen i Sverige genomförs något som kallas ”medievalsundersökningar” detta har pågått sedan 1979. I korta drag så undersöker man hur media behandlat de olika partierna inför valet. Professor Kent Asp har kommit fram till en del överraskande resultat i den senare undersökningen, speciellt gäller det slutsatserna angående media och SD. Så här säger Asp i den artikel som GP publicerat.

Sverigedemokraterna fick i valet mer än tio gånger så stor uppmärksamhet som 2006 och blev det tredje mest synliga partiet i nyhetsmedierna. Var det den stora uppmärksamheten som förde in Sverigedemokraterna i riksdagen?

För det första så var uppmärksamheten 2006 nästan obefintlig, så tio gånger så mycket uppmärksamhet är inte så oerhört mycket uppmärksamhet som man kan tro. För det andra så handlar det om vilken sorts uppmärksamhet ett parti får. Tidningarna och främst TV4 påpekade med emfas på hur dåligt SD var och hur infantil politik partiet förde. Uppmärksamheten var så ensidig och partisk så den kan anses direkt odemokratisk. I en demokrati värd namnet tar inte media ställning på det mycket grova och förenklade sätt som gjordes i Sverige inför valet 2010. Allt detta undviker Asp att konstatera. Vidare säger han så här i artikeln.

Men samtidigt som Sverigedemokraterna var mer synligt än Folkpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, och Jimmie Åkesson exponerades mer än Maud Olofsson och Göran Hägglund, fick partiet i samtliga nyhetsmedier den utan jämförelse klart mest ogynnsamma behandlingen. I medierna var exponeringen nästan alltid negativ eller starkt kritisk. Mest negativ var bilden i kvällspressen, där också uppmärksamheten var störst.

Här kan Asp ändå inte undgå att konstatera det fullständigt uppenbara, att media behandlade SD på ett helt annat sätt än de övriga partierna. Vi skall se att han ändå inte drar de rätta slutsatserna av detta. Vidare i artikeln står det så här.

Mot bakgrund av hur de andra partierna behandlades i valet, och hur partier utanför riksdagen behandlats i tidigare valrörelser (Miljöpartiet 1988, och Ny demokrati 1991), kommer jag till bedömningen att Sverigedemokraterna i 2010 års medievalrörelse fick oskäligt stor uppmärksamhet. Däremot framstår rapporteringen inte som oskälig när det gällde partiets möjligheter att få komma till tals i sakfrågor.

Det är här hela resonemanget rasar ihop för Asp. När fick SD ”komma till tals i sakfrågor”? Jag tillhör ju själv partiet och läste i princip allt om partiet inför valet, jag kan inte komma ihåg att SD en enda gång ”fick komma till tals i sakfrågor.” I stället var det rena smutskastningskampanjer som dominerade nyhetsflödet. 

All den uppmärksamhet Asp talar om var initierad av att varenda opinionsmätning pekade på att SD skulle komma in i riksdagen och uppmärksamheten bestod i saker som Aftonbladets ”Vi gillar olika” samt Expressens SD-valsedel som låg nedtrampad i gatsmutsen. Till slut står det så här i artikeln.

Det finns alltså ingen grund – om vi ser till rapporteringen i sin helhet – för Sverigedemokraterna att betrakta sig som misshandlade av nyhetsmedierna i valet 2010. Men det finns heller ingen grund för påståendet att Sverigedemokraterna gynnades av medierna – att det var mediernas stora uppmärksamhet som låg bakom att partiet kom in i Sveriges riksdag.

Jo, det finns grund för att vi betraktar oss som misshandlade av medierna inför valet 2010. Asp glömmer plötsligt bort vilken typ av medierapportering det handlade om. Det var rena mobbningsfasoner med lögner och smutskastning hela sista delen av valrörelsen. Det var artiklar som att man skulle sätta SD i karantän LÄNK, till att det kommer bli finansiell oro om SD träder in i riksdagen efter valet, LÄNK. Kan någon tänka sig samma skriverier om något annat parti? Kan ni tänka er en artikel där man föreslår att sätta S i karantän eller att det blir ett ekonomiskt ras om KD kommer in i Riksdagen? Frågan om ifall SD gynnades av media är en fråga på förskolenivå och inget en professor behöver lägga pannan i djupa veck över.

I tidskriften Expo refererar man till Asps slutsatser utan att dra några egna slutsatser. Det är ju som bekant inte Expos starka sida, att dra slutsatser. Det är ytterst komprometterande för Asp att Expo köper det han säger i sin helhet. Om man tror att Expo är objektiv är det stor chans att man också tror att jorden är platt och att Elvis fortfarande lever, LÄNK.

Daniel Swedin som kallar sig medievetare twittrar glatt att nu har det konstaterats att det inte var media som låg bakom SD:s riksdagsinträde, LÄNK. Smart kille den där Swedin. Några djupare analyser är ju inte att vänta, speciellt inte kritiska sådana.

Vi har tyvärr en övertro på alla som bär på en akademisk titel. Vi tror att forskare och professorer är opartiska och enbart drivs av deras yrkesheder. Experimentet som Millgram gjorde angående vår blinda tilltro till personer vilka bär en vit fladdrande rock talar sitt tydliga språk. Millgrams experiment visade att många människor är beredda att ge sina medmänniskor dödliga elektriska stötar bara det är en auktoritet som ger ordern är skrämmande och ständigt lika aktuell, LÄNK.

Länk GP

Mitt svar till Hollender angående Vilks markering av yttrandefriheten

Jag skrev ett svar till Pål Hollender när han på SVT-Debatt kritiserade Lars Vilks samt koranbränningen i USA. Hollender kritiserade Vilks för att han använde konsten för att testa och markera yttrandefrihetens gränser. Nu är nog Hollender den sista som skall kritisera Vilks får att utnyttja yttrandefriheten i egna syften. Jag kunde inte motstå att skriva en artikel som jag skickade in till SVT-debatt då Hollender lämnade ett vidöppet mål, bara att sparka in bollen. Artikeln kom inte in i Debatt vilket var synd då den innehåller en del poänger, samt att det kändes som att sparka in bollen i ett vidöppet mål, när man polemiserade mor Hollender. Här kommer artikeln i alla fall.

Konstnären Pål Hollender menar att Lars Vilks tillsammans med våra militära insatser i Afghanistan har förstört Sveriges tidigare goda rykte i Afghanistan. Jag lämnar de militära insatserna därhän och kommenterar i stället Vilks insatser för vårt rykte i Afghanistan. Hollender menar att den teckning Vilks ritade starkt har bidragit till Sveriges försämrade rykte i Afghanistan samt är en av anledningarna till upploppen och de mycket tragiska dödsfallen i samband med dessa upplopp. Lars Vilks görs medskyldig till dödfallen som bl.a. drabbade en svensk som arbetade för FN i Afghanistan. Vidare menar Hollender att Vilks med sin mycket rudimentära teckning kränkt en hel religion och nationen Afghanistan.

Hollender skrivet att det Afghanska folket inte kan förstå att vår regering tillåter att en enskild person i yttrandefrihetens namn får kränka en religion. Så lustigt! Vi var nog några i vårt eget land som tyckte att Hollender själv tog ut svängarna lite väl mycket när han i yttrandefrihetens namn gjorde en film om när han hade sex med en prostituerad i Riga, samt gjorde en film av det hela. Jag är tämligen säker på att sympatierna från det afghanska folket skulle bli tämligen begränsade om de också fick reda på Hollenders dokumentär från Lettland. Nu är saken den att det afghanska folket aldrig får reda på Hollenders konstnärliga tilltag i Riga. Detta för oss till frågan hur det afghanska folket överhuvudtaget fått ta del av Vilks teckning, som ju var menad för det svenska kulturella och politiska etablissemanget.

Afghanistan

 Lars Vilks teckning av Muhammed som rondellhund var en passning till det svenska mediala och kulturella etablissemanget som enligt både honom och vissa andra samhällsdebattörer backat inför påtryckningar från religiöst håll. Några människor har tydligen mycket noga sett till att Vilks teckningar blivit kända i hela den muslimska världen. Mycket talar för att det rör sig om människor som inte står i varken samma politiska läger som Vilks eller det politiska läger som undertecknad hör till. Frågan om vem som bär skulden till upploppen blir genast mer komplicerad när vi tar hänsyn till ovanstående faktum.

Människor har dött konstaterar Pål Hollender, dött i upplopp för att personer som Vilks testat och försvarat yttrandefrihetens gränser. Människor har också dött historiskt sett för att vi en gång har fått, eller snarare kämpat till oss yttrandefrihet. Människor har dött för att Hollender själv skulle kunna göra sin dokumentär från Riga. Man kan utan svårighet se det som att Vilks inte vill att alla dessa personer historiskt sett, inte skall ha dött förgäves.

Som avslutning vill jag påpeka att de som är starkt negativa till Vilks omtalade teckningar, med motiveringen att dessa kränker en religion, aldrig nämner Elisabeth Ohlson Wallins utställning Ecce Homo. Jesus framställs där naken med blottad penis och som homosexuell. Man kan med en smula fantasi förstå och förmoda att våra egna äldre generationer av kristna människor också blir provocerade av att denna lite vågade utställning presenterades i våra svenska kyrkor. Vad är egentligen skillnaden mot att kränka äldre generationers kristna med avancerade och naturtrogna bilder i flerfärgstryck mot att kränka en annan religion med blyertsteckningar? Jo, det är sant. Risken att våra till åren komna kristna generationer skall starta upplopp där människor förlorar livet är minimal. Återigen är det den starkes och röststarkes rätt som gäller.

Länk SVT-Debatt

Statsvetarna

Det har brutit ut en smärre nätdebatt efter att statsvetare Jenny Madestam gått ut och sagt att hon blivit orättvist kritiserad, ja t.o.m. kränkt. Jag har inga direkta åsikter om just Madestam, men däremot en del andra statsvetare, som tydligt gått över gränsen för det passande. Så här skriver Madestam i en artikel på SVT-Debatt, LÄNK.

Den här typen av kränkningar kommer naturligtvis få till följd att färre och färre känner sig manade att delta i och bidra till den offentliga debatten. Priset blir för högt. Något att tänka på för dessa ”riktiga” förståsigpåare är dessutom att den typen av resonemang som de vill höra i tv-rutan kanske inte alltid är det som ”allmänheten” är intresserad av?!

Hela Madestams reaktion baseras på något PM Nilsson sade på Facebook. Nu har jag som sagt inget att anföra mot just Madestam, men väl andra statsvetare som i sin professionella roll som statsvetare fullständigt missbrukat sin position. Inför valrörelsen skrev Bo Rothstein så här, LÄNK.

Man ger SD en aura av seriositet som det inte förtjänar - och som partiet dessutom tycks vinna politiska poäng på. Med denna strategi kommer SD att i många väljares ögon att framstå som "ett parti bland andra", vars argument förtjänar att tas på allvar.

Bo Rothstein bedömer som statsvetare att ett av de politiska partierna inte förtjänar att tas på allvar. Än de övriga partierna då, som t.ex. MP, C, och V? De förtjänar alltså att tagas på allvar. Sådant här skall en statsvetare i sin yrkesroll helt enkelt inte syssla med, det hör absolut inte hemma i en demokrati. 

Bo Rothstein

En annan statsvetare, Magnus Hagevik tar ut svängarna rejält i en SvD-artikel. Så här skriver han bl.a. LÄNK.

Ett resultat i den nu presenterade studien är att xenofobisk religionskritik har en stor plats i den svenska befolkningen. Även annan religionskritik är associerad med främlingsfientliga åsikter hos det svenska folket. Detta är något att beakta i debatten om religion, speciellt när religion kritiseras.

För det första är ”fobi” ett psykiatriskt uttryck som skall användas av psykiatriker, inte statsvetare. För det andra så undrar man om Hagevik vill förbjuda all kritik av religioner. Han vill helt tydligt dra paralleller mellan det han kallar xenofobi och religionskritik. Detta är också en mycket tveksam ”forskning” av en statsvetare. Begreppet xenofobi är också ett mycket tveksamt begrepp och alla som är kritiska till vår immigrationspolitik får slentrianmässigt denna stämpel tryckt i pannan. Att statsvetare skall elda på ren åsiktsförföljelse i sin professionella roll är under all kritik. 

Spottstock

Så här har professor Emeritus i statsvetenskap, Olof Ruin sagt på DN debatt (i en numera borttagen artikel).

En tredje konsekvens av dagens politiska läge är att nya partier kan komma in i riksdagen vid sidan om de partier som nu bildar dessa två block. Ett sådant nytt parti skulle få roll av vågmästare. I aktuella opinionsmätningar utgör sverigedemokraterna ett parti som närmar sig 4 procent. Partiets ordförande har nyligen också uttryckt tillfredsställelse över det läge som uppstått. Han tror att uppkomsten av två block kan gynna det egna partiet. Jag är rädd för att han kan få rätt. Att sverigedemokraterna skulle få en chans att spela vågmästare i riksdagen och kanske därtill medvetet eller omedvetet också kunna påverka de andra partiernas politik är den allvarligaste konsekvensen av den uppdelning i två block som nu håller på att ske.

Det är svårt att föreställa sig någon lösning på dagens parlamentariska läge med dess risker för förlamning i politiken, minskat deltagande i partiarbete och en icke-önskad roll för sverigedemokraterna.

En professor emeritus i statsvetenskap tar inför ett val klar politisk ställning mot ett demokratiskt parti (och numera riksdagspart). Detta hör inte hemma i en demokrati och inte på ett universitet heller, absolut inte av en emeritus i statsvetenskap. Detta är fullständig intellektuell ruin.

Tyvärr Madestam, dina kollegor har redan eroderat förtroendet för det skrå av statsvetare vi har i vårt land. Statsvetarna kommer med rena personliga åsikter och tyckande som vilken lastbilschaufför som helst. Vissa statsvetare gillar inte SD (vilket är fullt tillåtet) och då kastar de genast av sig sin professionella roll och antar en politikerroll, eller som Rothstein rollen av en halvfull lastbilschaufför som diskuterar politik med gubbarna på någon avlägsen byggbod. Mitt betyg blir ”icke godkänt” för dessa herrar.

Dumma människor

Några korta kommentarer om det publicistiska dagsläget

Carina Hägg om kvinnor i krig

Carina Hägg, S-kvinnornas talesmaa…förlåt taleskvinna, har skrivit en artikel på Newsmill med rubriken ” Varför vill inte Bildt skydda kvinnorna i Libyen.” Jag förmodar att hon satt rubriken själv, skulle redaktionen satt den skulle den bli anmäld i någon instans. Jag är ingen större fan av varken Bildt eller moderaterna, speciellt inte efter uppgörelsen med MP och vad vår statsminister hävde ur sig under valrörelsen. Men jag har mycket svårt att förstå hur Hägg tänker. Exakt vad skall Bildt göra menar hon? Bildt är utrikesminister i Sverige, inte i Libyen. Sist jag kollade var det så i alla fall. Som avslutning kräver Hägg detta.

Vi kräver att: 

- kvinnor kvoteras till konfliktförebyggande arbete och fredsförhandlingar 

- kvinnor som utsatts för sexuellt våld och våldtäkt i samband med väpnade konflikter får sin sak prövad i av allmänna domstolar och inte av militärdomstolar eller genom sedvanerätt

- kvinnor som utsatts för sexuellt våld och våldtäkt får föra grupptalan i domstol 

- kvinnor som utsätts för sexuellt våld och våldtäkt får rätt till skadestånd 

- kvinnor som utsatts för sexuellt våld och våldtäkt ges rätt till hälso och sjukvård 

- kvinnor som utsatts för sexuellt våld och våldtäkt erbjuds skydd mot smitta, akut-p-piller och abortpiller. 

Varför skall kvinnor kvoteras till fredsförhandlingar? Skall man inte ta de bästa personerna för att undvika en konflikt, oavsett kön. Eller är feminismen viktigare än att kvinnor och barn dör i en konflikt?

Jag har inget emot att kvinnor får sin rätt prövad i domstol, tvärtom, jag är starkt för det, liksom precis varenda människa i vårt land. Vem argumenterar Hägg emot och vad betyder ”sedvanerätt”?

Gärna skadestånd till kvinnor som utsatts för övergrepp. Men vem är emot detta och vem skall betala skadestånden? Ja jag ser gärna att kvinnor som blivit utsatta för övergrepp får sjukvård, vem tycker annorlunda?

När det gäller abortpiller så finns det sannolikt inte en enda människa i vårt land som har en avvikande åsikt mot att det vore jättebra om utsatta kvinnor kunde få dessa piller. Men hur exakt skall det gå till att dela ut dessa piller i t.ex. Libyen just nu? Jag föreslår att Hägg själv åker ned med en ryggsäck fylld med piller så kan hon ju själv dela ut dem till utsatta kvinnor. Hon får gärna se sig som kvoterad för denna uppgift.

Rebeller Libyen

Vi har ett stort problem i vårt land med yrkespolitiker vars kontakt med verkligheten är ytterst bristfällig. Jag skulle vilja se en lag om att man inte får bli politiker på heltid innan man arbetat på den civila arbetsmarknaden i minst fem år. En sådan lag är väl omöjlig av flera orsaker, men något måste helt enkelt göras. Vi har en riksdag som är fylld med människor vars verklighetsuppfattning begränsar sig till riksdagens väggar i princip.

Länk Newsmill

Ullenhag om antisemitism och islamofobi

Nästa kommentar gäller Erik Ullenhag som gett Forum för levande historia uppdraget att kartlägga antisemitismen och islamofobin i vårt land. Det låter jätteintressant. Speciellt är vi intresserade av vilken grupp i vårt samhälle som kan tänkas stå för merparten av antisemitismen. Det hela kan sluta med att Forum för levande historia själva blir anklagade för att vara islamofober. Den mesta antisemitismen är enligt otaliga källor koncentrerad till vissa statsdelar i Malmö. Jag har själv inte mött så mycket vare sig antisemitism eller islamofobi. Det allvarligaste problemet i vårt samhälle verkar vara SDfobi, något säger mig dock att Ullenhag inte tänker undersöka denna fobi (som i.o.f.s. är på tillbakagång).

Länk Politikerbloggen

Antisemitism

Jenny Madestam om elaka människor

Sist ut är statsvetaren Jenny Madestam som beklagat sig på SVT Debatt om att folk är elaka mot henne då de ifrågasätter hennes professionalitet. Jag har aldrig själv reagerat speciellt negativt på Madestams analyser, men det har tydligen andra gjort. I sin artikel skriver Madestam så här. 

Det har startats en diskussion på Facebook om ‘Jenny Madestam-fenomenet’,  i vilken somliga menar att jag gör innehållslösa analyser och är överskattad som statsvetare.  Den här typen av kränkningar kommer naturligtvis få till följd att färre och färre känner sig manade att delta i och bidra till den offentliga debatten.

Åkesson mothugg statsvetare

För det första så är det ingen kränkning att anse att en statsvetare är oprofessionell. Jag anser inte att Madestam är dålig, i alla fall inte sämre än ett genomsnitt av alla de statsvetare som så gärna publicerar sig i våra tidningar. Men alla måste naturligtvis ha tillåtelse att hysa åsikter om de statsvetare som publicerar sig.

För det andra så har vi en stor mängd statsvetare som gärna publicerar sig företrädesvis på DN eller SvD, som är direkt partipolitiska i sina analyser. De har på det mest uppenbara sätt övergivit sin professionella roll och ägnat sig åt ren politisk åsiktsbildning. Vi behöver bara skulle lite alster som diverse statsvetare publicerat om SD det senaste året. Eftersom jag själv är medlem i SD så VET jag att dessa statsvetare framfört rena lögner, dessutom i parti och minut. Sorry Madestam, ryktet och förtroendet för statsvetarskrået är redan eroderat. Ni var lite för villiga och hjälpsamma med att hjälpa den politiska nomenklaruran i den senaste valrörelsen.

Länk SVT Debatt