Det är inget misstag att införa studieavgifter för högre studier

På DN-debatt träder två representanter för högskolevärden fram och deklarerar i en artikel att regeringen gjorde ett fundamentalt misstag när de införde studieavgifter för tredjelandsstudenter (länder utanför EU och Schweiz). Författarna Börje Ekholm, ordförande KTH, vd Investor samt Carl Bennet, ordförande Göteborgs universitet, konstaterar att antalet utomeuropeiska gäststudenter minskat med 90 procent sedan studieavgifter införts. En konsekvens av detta är enligt författarna att en del utbildningar riskerar att läggas ned.

Det Bennet och Ekholm glömmer (eller väljer att inte nämna) är att avgiften införts för att många av gäststudenterna haft bristande förkunskaper och att stora resurser för hela antagningssystemet tagits i anspråk för dessa gäststudenter. Riksrevisionen konstaterat i sin rapport RiR 2008:22 att lärosätena själva har misslyckats med att beräkna kostnaderna för tredjelandsstudenter (eller kanske inte ens ansträngt sig). Det är dock troligt att mycket stora resurser lagts på denna grupp, detta samtidigt som det konstaterats att den lärarledda undervisningen i många program är för låg och hämmar kvaliteten på undervisningen.

Det de olika lärosätena tjänat på gäststudenterna har skattebetalarna betalat. Även övriga studenter har betalat med mindre lärarledd undervisningstid, detta p.g.a. att mindre resurser har satsats på varje studerande. Dessutom är det så att det stora inflödet av studenter från tredjeland är en ganska ny företeelse. Den stora tillströmningen av studenter har skett efter 2003 enligt budgetpropositionen 2012 område 16 sid. 125. Om nu hela utbildningar riskerar att läggas ned som Ekholm och Bennet påstår, måste det innebära att vi byggt upp hela utbildningsprogram för att tillgodose gäststudenter från tredjeland med avgiftsfria studier.

Författarna tar också upp aspekten att färre tredjelandstudenter skulle utarma kompetensen för svenska företag. Det är självklart allvarligt om vår inhemska kompetens blir lägre, men frågan är om de svenska företagen har fått ett markant tillskott av kompetens efter 2003 när den stora tillströmningen av tredjelandstudenter uppenbarade sig. Det har vi i sådana fall inte hört något om varken från näringslivet eller någon annan aktör. Ekholm och Bennet framför farhågor att vi kall kunna locka tredjelandstudenter utan att vår utbildning är gratis, också med tanke på den skriande brist på studentbostäder vi har i landet. Nu lär inte denna brist på studentbostäder bli bättre av att vi tar emot en mängd utomeuropeiska studenter. Seriösa och ambitiösa studenter måste få plats i de stipendieprogram som regeringen tillhandahåller, alternativt får de betala studieavgifterna för sin utbildning, precis som i de flesta andra länder. Vi lär knappast locka spjutspetskompetens genom just avgiftsfria studier, det torde vara andra faktorer som lockar denna grupp, som t.ex. möjlighet att erhålla en studentlägenhet.

Det har funnit fler allvarliga problem som inte Ekholm och Bennet tar upp i sin artikel. Riksrevisionen meddelar i sin rapport (RiR 2008:22) att antagningsmyndigheterna har haft stora problem med att sortera bort mängder med ogiltiga och t.o.m. förfalskade ansökningshandlingar. Enligt Riksrevisionen har så mycket som 40 procent av alla ansökningar varit grovt felaktiga eller förfalskade. Det är också resurskrävande att omsätta utländska utbildningars värde till motsvarande svenska. Dessutom konstaterar Riksrevisionen i samma rapport att det föreligger en bristande interaktion mellan svenska och tredjelandsstudenter, då språksvårigheter sätter hinder i vägen. Den utländska ”influens” både regeringen och författarna hänvisar till har i verkligheten visat sig betydligt blygsammare än vad som kalkylerades från början av regeringen. Det är mot den bakgrunden vi skall se regeringens handlande när den avskaffade de fria studierna och införde stipendier.

Varje enskilt lärosätes anslag beräknas på antalet studenter. Detta innebär att lärosätena kan ha ett egenintresse av ett så stort antal studenter som möjligt. Samhällets och skattebetalarnas intresse sammanfaller dock inte alltid med de enskilda lärosätenas intresse. Just så är det i detta fall. I slutänden är det svenska skattebetalare som betalar för att den egna nationens ungdomsgeneration skall få en hög kvalité på sin utbildning, till gagn för både den egna nationen och den enskilde studenten.

Länk DN-Debatt

Är det värt att bevara? - vad är svensk kultur?

Värmen i kupén var olidlig, tre vuxna personer i en liten sovkupé producerar alltför mycket värme sommartid. Jag stod följaktligen inte ut i hettan utan klädde snabbt på mig i mörkret och rafsade ihop min lätta packning, därefter ställde jag mig i korridoren. För att svalka mig drog jag ner SJ:s klassiska fönster och lät fartvinden blåsa bort all överskottsvärme som jag under natten samlat på mig.    

När jag tittade ut hade det första bleka gryningsljuset gjort det förbirusande landskapet knappt skönjbart. I det knappa morgonljuset såg jag det så typiska svenska skoglandskapet, mörka ruvande barrskogar som format vårt något depressiva nordiska kynne. Ensligt belägna gårdar låg insprängda i det dominerande skogslandskapet, några hus var välskötta i enlighet med svenskt ordningssinne, andra var märka av ålder och förstrött underhåll. Här och där bröts skogslandskapet upp av ängar där nyvakna kor låg i klungor runt spridda träd. Ljuset var mycket dåligt men det såg ut som om korna redan börjat idissla innan de ens rest sig upp och börjat beta. Morgondiset låg i tydligt urskiljbara sjok över ängarna och gav hela landskapet ett trolskt utseende. Att våra förfäder trodde på tomtar och troll var inte svårt att förstå denna tidiga morgon. Hade jag inte varit en produkt av den förnuftiga svenska skolan skulle även jag hemfallit åt tron på trolldom. 

Understundom rusade tåget förbi en by med sin typiska huvudgata och omgivande lika typiska villor i tegel eller trä. Utan tvivel skulle man denna morgon kunna peka ut dessa byar som typiskt svenska utan minsta tvekan. Det är något med atmosfären, arkitekturen och stämningen som inte lämnar någon tvekan alls. Exakt vad det är som gör dessa byar så typiskt svenska är mycket svårt att sätta fingret på. Kanske är det säkraste tecknet på dessa byars nationalitet de närmast surrealistiska trädkojorna i utkanten på byarna. Svenska barn i hela landet bygger sina mer eller mindre kaotiska trädkojor där de kan hitta några lämpliga träd och på lagom avstånd från mamma och pappa. En riktig trädkoja skall byggas med stulet material, hemlig för vuxenvärden. När jag stod där i SJ:s tågvagn filosoferade jag om dagens barn fortfarande vet hur man bygger en riktig trädkoja. Jag filosoferade också över hur man förklarar för en inbiten mångkulturalist att trädkojor är något typiskt svenskt, ja kanske det svenskaste som finns. Jag bryr mig härvidlag inte om vad som eventuellt byggs annorstädes i form av kojor.

Vi susade inte bara förbi byar, utan även mindre städer förgyllde denna tidiga morgonbetraktelse. Små förmodligen något bigotta städer med sin typiska lilla stadskärna, omgiven av några lamellhus enbart ditkastade för att påminna om miljonprogrammets dagar. Längre ut från städernas centrum kommer som på beställningen radhusen och villorna där småstadens banktjänstemän och kommunpolitiker bor. Jo vi ser alla dessa figurer framför oss och vi har genast bilden av dessa människor klar för oss. Lika klart ser vi bilden av småstadens lokala fyllo och original. Lite senare på förmiddagen vet vi att vi kan hitta dessa figurer på en parkbänk i parken utanför det lilla kommunalhuset halsandes en folköl. Så välbekant, så typiskt, ja så typiskt svenskt!

Det dominerande intrycket av det landskap som rusar förbi tågfönstret denna arla morgon är stora mörka skogar, små gårdar, ibland ensligt belägna. Det är ängar med betande kor eller bräkande får, det är byar som kanske kan kallas stad med lite god vilja. Det är klassiska småstäder där tonåringarna drömmer sig bort, helst till Stockholm och det häftiga livet, långt bort från tjatande föräldrar. Alla svenska tonåringar i alla småstäder drömmer om att tjäna egna pengar, bo i egen lägenhet och att sköta sig själva, men det är kanske mer typiskt västerländskt än typiskt svenskt. Vi är ett glest befolkat land och det har format oss på gott och ont. Vi kräver personligt utrymme och distans till våra medmänniskor, så jävla typiskt svenskt! Eller hur? En berest studiekamrat sade en gång till mig att svenskar är som Marianne-karameller, hårda utanpå och mjuka inuti, amerikanarna var som körsbär, mjuka utanpå och stenhårda inuti. Kanske har hon rätt. Kanske satte hon fingret på en annan nationalkaraktär, som de stora avstånden och de stora skogarna format. Jag överlåter till läsarna att bedöma detta. Vi lever nära naturen och för inte länge sedan levde vi också av naturen, det har också format oss. Vi känner för djur och natur. Inget, absolut inget upprör svenskar så mycket som sadistiskt djurplågeri. När människor från främmande kulturer t.ex. av rent nöje sätter eld på en liten kanin väcks nordmännens raseri även hos annars så timida grannar. Vid dessa tillfällen skönjer man en kraft och ett ursinne som osökt för tankarna till berättelser från järnåldern. Borta är plötsligt den påsmetade politiska korrektheten.

Vad är typiskt svenskt? Frågar retoriskt den Bommersvik-skolade politikerbroilern som av Expo lärt sig hur man argumenterar mot de trista bakåtsträvarna. Många gånger känner den tillfrågade svaret i kroppen, han vet svaret, men kan inte formulera det verbalt. Frustrationen när den unga mångkulturalisten får ett litet djävulskt segervisst småleende i mungipan gör det ännu omöjligare att formulera ett vettigt svar som inte låter töntigt. Att svaret är så svårt att formulera kanske beror på att det är så mycket och så självklart som är typiskt svensk. När jag tittar ut genom tågfönstret är ju allt så typiskt svenskt, hur förklarar jag de i några korta koncisa ord?

En del debattörer hävdar att Sverige skulle bli ett bättre land om vi blev lika tätbefolkade som Italien och Nederländerna [Heimersson Diskutabelt 89]. Om vi på konstlad väg skulle öka vår folkmängd så dramatiskt så skulle det Sverige vi känner i dag definitivt försvinna. Landskapet skulle förändras till oigenkännlighet. De tysta skogarna skulle vara ett minne blott och enbart förekomma i dikter av Dan Andersson. Småstäderna skulle förvandlas till kopior av Stockholm och huvudstaden skulle förvandlas till en kopia av New York, förmodligen en dålig kopia. Med förändringen av vårt landskap skulle också komma en förändring av vår nationalkaraktär och vårt sätt att leva. Hela samhället skulle i grunden förvandlas till något annat, riktigt hur det skulle se ut kan vi inte veta på förhand.

Andra debattörer hävdar att det bästa är om vi på allvar genomförde den mångkulturella visionen. De ser framför sig en livlig marknad där olika kulturer bjuder ut exotiska maträtter och konsthantverk från jorden alla hörn. Alla kulturer samsas och berikar varandra. Livliga diskussioner förs mellan representanter från olika kulturer, alltid med samma glada tonläge och intresse för vad motparten kan ha att säga. I denna vision är det aldrig problem med de grundläggande värderingar som inte ens de mest inbitna liberaler egentligen vill ge avkall på. Det är heller aldrig problem med den svenska skolan (och dess värderingar) som alla kulturer med ett brett leende tagit till sitt hjärta. Ingen reflekterar heller över att vi redan nu har fler maträtter att välja mellan än vad vi kan hålla reda på eller att alla varor, också de som vi betraktar som svenska, redan nu tillverkas över hela jordklotet, främst i låglöneländer. I den fina mångkulturella visionen går heller ingen arbetslös och framdriver sina dagar apatiskt sittande på en parkbänk i någon enklav byggd i grå betong.

I den mångkulturella visionen skulle vi förändra hela vårt samhälle, inte bara till utseendet. Vi skulle förändra sättet vi umgås på och sättet vi fostrar våra barn. Vi skulle förändra lagar och levnadsregler. Den stora frågan är, vill vi bevara vårt samhälle och utveckla det utifrån sina naturliga förutsättningar? Är det värt att bevara? Är det mäktiga skogslandskapet genuint och historiskt betingat eller är det bara depression? Varje medborgare får söka sitt svar på dessa frågor, det är ju trots allt det demokrati och åsiktsfrihet handlar om.

Bevara strandskyddet

I en artikel på SvD opinion går tre personer med varierande bakgrund ut och propagerar för en uppluckring av strandskyddet. En av undertecknarna är t.o.m. en f.d. domare i miljööverdomstolen. Det är lätt att förstå enskilda kommunalpampars vilja att göra sin avfolkningskommun attraktivare genom att luckra upp strandskyddet. Det är lika lätt att förstå vilken typ av fastigheter som skulle utnyttja denna uppluckrade strandskyddslag, nämligen sommarstugefastigheter. I princip skulle alltså ett uppluckrande av strandskyddslagen inte i verkligheten hjälpa dessa avfolkningskommuner speciellt mycket. Att erodera vår strandskyddslag enbart för att lokalbefolkningen skall riva sin nuvarande fastighet för att bygga en ny vid vattnet verkar inte heller klokt på lång sikt. I framtiden kan det just vara naturvärdena som gör dessa avfolkningskommuner attraktiva. Att då förstöra dessa värden är vansinne. Så här skriver författarna till artikeln.

Föreställ dig att du som beslutsfattare står vid ett stenigt strandparti vid Glesträsksjön där inga turister synts till på hundra år och blickar ut över ett oändligt sjölandskap. Du ska pröva en av årets få ansökningar om att få bygga i kommunen och svarat blir nej därför att det inte finns något ”särskilt skäl”, det vill säga därför att ingen har byggt där förut. En sådan lagstiftning tappar i respekt och leder till motsättningar mellan landsbygd och centralmakt.

Det finns i princip inga orörda områden där "inga turister synt till på hundra år". Bebygger man däremot stränderna lär det inte komma några turister på de nästa hundra åren. Frågan är också vem som kommit in med ansökan om att bebygga stranden. Är det en 08:a som vill ha en liten sommarstuga där?  Är det en människa som redan är bofast i kommunen? Skall en beviljad ansökan för byggandet vara kommunen till verklig nytta skall det helst vara en inflyttande storstadsbo (i alla fall en som kommer utanför kommunen) som tänkt sig att börja ett nytt liv i kommunen med arbete, skola och allt annat som hör ett modernt liv till.

Enligt den argumentation som författarna själv använder så kan ju hela strandlinjen bebyggas när de väl beviljat en ansökan. Det innebär i förlängningen att strandskyddet upphävs. Om det är som jag befarar, att de flesta ansökningar gäller sommarstugor för t.ex. folket kring Stureplan, så är inte jag beredd att upphäva strandskyddet för detta. Så här argumenterar författarna för sin sak. Jag svarar direkt efter författarnas argument.

Vad skulle då hända om strandskyddet ändrades till att innefatta en mer nyanserad prövning där lokala aspekter vägs in och där kravet på i förväg utpekade LIS-områden togs bort? Skulle kommunerna och överprövande domstolar bortse från allmänhetens behov av fria stränder?  

Ja det tror jag att de skulle göra i många fall. Vi vet hur oerhört känsliga vissa kommunalpolitiker är för starka särintressen, och fagra löften.

Skulle de misslyckas med att göra kloka prövningar som är anpassade till lokala förutsättningar?

Ja, de skulle de sannolikt. Inte p.g.a. bristande intellektuell kapacitet utan p.g.a. att de ger efter för påtryckningar och fagra löften, kanske t.o.m. rena mutor.

Skulle byggnadsaktiviteten öka så att Sveriges finaste stränder blir fullbyggda?

Ja, på sikt tror jag absolut det. Vi ser gång på gång att är det för mycket pengar med i bilden så bortser man från vilka andra värden som helst. I Botkyrka kommun så tvekar man inte att skövla Hågelbyområdet för löften om säsongsarbeten och lite rush i kommunen.

Skulle byggandet hota sådana växt- och djurarter som för sin överlevnad är beroende av strandmiljöer?

En normal svensk kommunalpamp vet inte ens om att det finns speciella växt och djurarter som är beroende av strandmiljöer. 

Strandskyddet infördes i en tid när det bodde färre människor i vårt land än det gör i dag. Ändå valde dåtidens politiker att införa det. Strandskyddet infördes för att bevara naturvärden till kommande generationer. Det infördes för att allmänheten skulle ha tillgång till naturen, för att kunna uppleva vårt land och för att kunna koppla av efter hårt arbete. Det är lätt att inse hur mycket stränder vi har i vårt land, vilket författarna påpekar. Men det handlar inte om dagens människor och dagens situation, det handlar om morgondagens människor. Vår förmåga att tänka långsiktigt verkar hela tiden försämras av någon underlig anledning. Det handlar också om att för framtida generationer bevara karaktären av vårt land.   

Nordöstrand

Låt mig berätta en sann anekdot. När jag var ung båtluffade jag i Stockholms skärgård, med tält och sovsäck. Det var en underbar tid på många underbara öar. Tack alla ni kloka människor som tidigare slagit vakt om allemansrätten och andra förståndiga lagar. Inför sista natten tog jag dagens sista båt ut till Husarö. Där var hela ön bebyggd med små bungalows, så att man hela tiden var inom synhåll från någon liten uthyrningsbod. Enligt allemansrätten får man då inte slå läger. Jag traskade runt i timmar för att hitta en plätt där man inte kunde skönja ett enda litet tak. Tyvärr hade de boende på ön varit så smarta så att det faktiskt inte fanns någon plats där allemansrätten gällde för uppsättande av tält.

Till slut var jag tvungen att ändå slå upp mitt tält. Jag bar på en 30 kilos ryggsäck och hade min hund i släptåg (t.o.m. han började knäa). När jag så slagit upp mitt tält kl 23 på kvällen så kom en gormade skrikande man stormandes fram mot mig. Han vevade med armarna och skrek "du är inom synhåll från min bungalow (en liten bit av taket syntes) försvinn din jävla 08:a!". Det var bara att packa ihop tältet och promenera vidare, tills morgonbåten kom.

Så efter det blev min slutsats att när privata intressen ställs mot allmänhetens intresse så förlorar allmänhetens alla dagar på året, om inte lagar gör att allmänhetens intresse skyddas. Jag kan fortfarande se bilden av den skrikande högröda mannen framför mig, det är bilden av särintressena. Jag kan fortfarande se bilden av min dödströtta hund som jag med milt våld fick tvinga vidare. Jag är säker på att vi måste ha starka lagar som skyddar allmänhetens intressen, den skrikande ilskne mannen från Husarö övertygade mig.        

Länk SvD

Ylva Johansson bidrag till jämställdheten

Att Ylva Johansson i dag går ut i en debattartikel och kritiserar sin nyvalde partiledare Juholt bryter nog mot alla konventioner, jag har aldrig varit med om det förr. Förmodligen är Johanssons utspel ett tecken på den kris socialdemokratin befinner sig i. Socialdemokratin har lämnat sina gamla värderingar och sina ursprungliga väljargrupper. Från att ha varit ett parti för arbetare och lägre tjänstemän så har (S) utvecklats till något allmänflummigt parti med otydliga konturer där floskler och retorik tagit över från att utgå från en politisk agenda. Ylva Johanssons artikel är ytterligare ett bevis på detta. Så här skriver Johansson i sin artikel.

Många viktiga frågor står på dagordningen för socialdemokratin: jobben, rättvisan, välfärden. Men något saknas: jämställdhetsperspektivet.

Precis, Juholt har inte hela tiden käbblat om den bristande jämlikheten i världens kanske mest jämlika land. Juholt har dragit den riktiga slutsatsen att detta inte ger så värst många röster vid de allmänna val vi har. Däremot har ingen riksdagsledamot gjort mer för att vi skulle få ett mer ojämlikt samhälle än Johansson.

Jag läser just nu om skolans kommunalisering, ingen reform i modern tid har ensamt haft en mer differentierande effekt på vårt samhälle och dess befolkning än just denna. Forskare efter forskare kommer fram till samma resultat, kommunaliseringen tillsammans med övriga skolreformer har gjort att skillnaderna mellan elevers resultat och start i livet ökat markant. När frågan avgjordes i riksdagen spelade Johansson en avgörande roll för att denna oerhört starkt kritiserade reform röstades igenom. Det var Johansson, som då tillhörde Vänsterpartiet, som blev tungan på vågen för V:s ställningstagande och att förslaget skulle gå igenom i riksdagen.

Johansson bryr sig dock föga om den skillnad i unga människor start i livet denna reform orsakat. I stället ställer hon krav på sin nyvalde partiledare att han, likt sin företrädare, skall rabbla fraser om hur synd det är om den svenska kvinnan, som förvisso lever i världens mest jämställda nation. Vi tar ett exempel på Johanssons argumentation.

En kvinna i Sverige tjänar i genomsnitt 18.600 kr i månaden på sitt arbete. En man tjänar i genomsnitt 26.400 kr (siffrorna är från 2009). Det skiljer alltså 7.800 kr varje månad mellan hans och hennes lön. Det är mycket pengar. På ett år blir det 93.600 kr. Det är långt mer än hela årskostnaden för maten för en tvåbarnsfamilj. På tio år blir skillnaden nästan en miljon kr. Vilka insatser vill du göra för att höja kvinnors löner?  

Dessa inkomstskillnader beror ju på att män och kvinnor väljer olika yrken och karriärer. En ingenjör tjänar mer än en lärare. Kvinnor blir lärare och män ingenjörer (varför det är så kan vi diskutera, det är inte bra i alla fall). Dessutom har Ylva Johannson själv bidragit till att lärarnas löneutveckling försämrats ytterligare genom att hon själv drev igenom kommunaliseringen av skolan. Ylva Johansson har alltså själv bidragit till att inkomster mellan kvinnor och män ökat drastiskt. Skillnaden mellan män och kvinnor som har samma yrke och tjänstgöringsår är försvinnande liten.

Socialdemokratin består av minst två falanger. En falang representerar Sahlin och tydligen Johansson. Denna falang sätter floskler och retorik om jämställdhet, HBT-frågor och andra mer eller mindre flummiga frågor på dagordningen. Som väl är kommer en sådan politik aldrig mer att leda till någon regeringsmakt. Den falang Juholt representerar har åtminstone något mer konkreta frågor på sin dagordning. Men mer än något annat så visar Johanssons artikel på den kris Socialdemokratin fortfarande befinner sig i.

Länk DN

Tack public service

Så fick jag då in min replik på Bjurwalds artikel. Jag förde en diskussion med SVT-Debatt och de menade väl att de helst villa ha partiledarens underskrift eller något skriver av honom, alternativt att ett hel hoper SD-folk skrev under artikeln. Det är ju så att en partiledare sällan replikerar på en debattsite. Att samla in en hög med underskrifter låter väl sig göras, men det är tveksamt hur bra det egentligen är. Ju fler namnunderskrifter under artiklarna på DN-debatt, ju mer misstänksam blir jag, ofta är det ren lobbyverksamhet när artiklarna har en lång rad underskrifter. Jag vill minnas att i boken "Medietränad" varnade de för artiklar med allför många underskrifter. Men visst, vi kan nog också lämna in artiklarna med många underskrifter. 

Jag förde som sagt en diskussion med SVT-Debatt, något som inte går att göra med t.ex. TV4, DN eller SvD. Det är skillnaden mellan public service och privata aktörer. Privata aktörer som TV4 kan helt enkelt räcka långfingret åt dig när du säger att du vill ha replikrätt, vilket de också gör. Både DN och SvD har räckt långfingret när det varit befogat med replikrätt. Just därför är jag för public service, de håller helt klart en högre moralisk nivå. Sedan vet inte jag om de överhuvudtaget hade tänk publicera en replik från början, och jag lär väl aldrig få veta det heller.

Länk SVT-debatt min replik

Att sätta bocken som trädgårdsmästare

Regeringen har som bekant initierat en utredning om ”Ett effektivare arbete mot främlingsfientlighet och liknande former av intolerans”[LÄNK]. Ansvarig för detta initiativ från regeringens håll är Erik Ullenhag, som fick en rivstart på sin nya post som integrationsminister med denna omtalade utredning. Läser man kommittédirektivet angående utredning så hittar man en del märkliga formuleringar. Det står bl.a. att det faktiskt inte finns någon riktig definition på begreppet “främlingsfientlighet”. Trots att begreppen som skall styra utredningen inte är definierade så sätter man alltså igång detta projekt. När sedan ansvarig utredare tillsätts, så visar det sig att den som skall sköta denna utredning är Bengt Westerberg, mannen som ser främlingsfientlighet hos varenda person som inte tvångsmässigt hyllar det mångkulturella samhället till sista byggsten. 

Finns det någon människa i detta land som saknar varje uns av förtroende för en utredning om främlingsfientlighet så är det Westerberg. Misstankarna att utredningen i själva verket är riktat mot ett riksdagsparti, nämligen SD, minskade inte med valet av Westerberg som utredare. Av en slump läste jag t.o.m. på Wikipedia om att en regeringskälla läckt till SvD att hela utredningen är just riktat mot SD [LÄNK]. Bengt Westerberg utmärkte ju sig som partiledare när han 1991 tågade ur TV-studion då han inte ville sitta i samma soffa som Ian Wachtmeister. Så mycket för tolerans för de som har en annan åsikt, Ullenhag har mycket riktigt satt bocken som trädgårdsmästare, vilket Johan Lundberg skriver i en Newsmillsartikel [LÄNK]. Så här skriver Lundberg I sin artikel på Newsmill.

Scenen är närmast legendarisk: Ny demokrati hade 1991 blivit invalt i riksdagen och i tv-uppföljningen reste sig Bengt Westerberg och gick ut ur studion, när Ian Wachtmeister och Bert Karlsson var på väg att ta plats i soffan. Samme Westerberg utsågs härom veckan till att utreda främlingsfientlighet och rasism, vilket han kommenterade med orden: "Varje ny generation måste vinnas för tolerans och demokrati".

Hur trovärdig Westerberg är som toleransens apostel får var och en själv bedöma. Jag själv anser att Westerberg representerar den typiskt svenska dubbelmoralen. Den innebär att man skriker högt om tolerans och mångfald, ändå tills man stöter på någon som anmäler en avvikande åsikt, då far man ut i grova anklagelser som saknar varje grund. Vidare I Lundbergs artikel.

Man kan undra om det inte är att sätta bocken som trädgårdsmästare, när man tillsätter en person för att utreda hur människors bör bli mer toleranta och demokratiska, som själv, åtminstone 1991, lyckades ge intoleransen mot annorlunda åsikter och mot demokratiskt valda partiledare ett ansikte. Bengt Westerbergs beteende 1991 var på intet sätt unikt.

Det förebådade "Vi gillar olika"-kampanjen 2010, där man med kavajslagsknappar visade att ens gillande av det "olika" åtminstone inte utsträcktes till ett nytt parti som svenska folket valt in i riksdagen. Ett demokratiskt val som nu alltså integrationsminister Ullenhag ser som ett incitament för att ändra på folks åsikter.
Man önskar att det orimliga i regeringen och Ullenhags initiativ skulle uppenbaras av fler demokratiskt sinnade personer i detta land. Självklart är främlingsfientlighet (uttolkad enligt ordet i sig) inget positivt eller något jag står för. Samma sak gäller intolerans i alla dess former naturligtvis. Men Ullenhags utredning påminner om den propaganda och åsiktskorrigering man ägnar sig åt i länder som Lukasjenkas Vitryssland. Ullenhag skrev tillsammans med ett flertal andra författare en artikel som publicerades i SvD, detta för att försvara sin utredning. Lundberg skriver också så här på sin egen Axessblogg [LÄNK] med anledning av artikeln i SvD [LÄNK].

Bland Ullenhags medundertecknare märks den av Muammar Gaddafi finansierade Bijzat Becirov samt Helena Benaouda, vars nära samröre med islamister är väldokumenterat. Benaouda är knuten till Södermalmsmoskén, där en sal är uppkallad efter Muslimska brödraskapets grundare och tillika nazistsympatisören Hassan al-Banna: Albannasalen. 

Samma Benaouda som i SVT-debatt förnekad någon som helst kännedom om islamisk extremism i Sverige, trots att Benaoudas dotters pojkvän tagits av polisen inte mindre än tre gånger för olika förberedelser angående terrorism. Sista gången Benaoudas dotters pojkvän togs av polisen var det i Danmark där han enligt åklagaren förberedde ett attentat mot Jyllandsposten. Benaouda får Baghdad-Bob att framstå som trovärdig. Att Ullenhag som minister skriver under en artikel tillsammans med Benaouda är bara det anmärkningsvärt. Regeringens utredning är full av frågetecken och tveksamheter. Man kan redan nu påstå att denna utredning, mist sin trovärdighet, detta innan den ens satt igång.

Fri rörlighet av vaddå?

I en DN-artikel kritiserar ledarredaktionen Danmarks beslut att skärpa gränskontrollerna. Redaktionen målar upp en bild med kontroller försedd med ny teknik som kontrollerar allt och alla som träder över gränsen till Danmark. Förmodligen är beskrivningen avsedd att ingjuta fasa hos läsaren. Tyvärr redaktionen, beskrivningen av seriösa gränskontroller ingjuter snarast trygghet. Naturligtvis har redaktionen farhågor att Danmarks initiativ kan sprida sig och erodera den hyllade fria rörligheten. Så här skriver redaktionen.

Kommer det att leda till färre brott? Kanske. Men inte ens den danska polisen eller polisbyrån Europol hävdar att organiserad brottslighet bekämpas vid gränsstationerna. Det som krävs är bättre polissamarbete. 

Självklart krävs det polissamarbete i Europa, en fråga som hela unionen haft lång tid på sig att utveckla. Detta hindrar inte att en ökad kontroll vid gränserna hindrar kriminaliteten från att både sprida sig ohämmat, samt att försvåra ligornas agerande. Vi har också en omfattande smuggling av allt från människor, sexslavar till narkotika och vapen. Det krävs ingen större tankeövning för att inse fördelarna med kontroller för försvåra denna verksamhet.

Vi har en brottslighet i dag som vi inte ens kunde föreställa oss för 25 år sedan. Kriminella ligor gör upp mitt i våra städer och skjuter vilt omkring sig. Vi läser dagligen om uppgörelser och mord. Senast i dag har faktiskt DN själv en sådan artikel, LÄNK. Vi måste helt enkelt inse att slopandet av gränskontrollerna inom EU inte fungerat. Vidare i artikeln.

Men den fria rörligheten är en av det europeiska samarbetets verkligt stora framgångar. När regelverket är otydligt leder det till att medlemsländerna tar lagen i egna händer.

För att förhindra ett fortsatt sönderfall och försvara människors rätt att röra sig fritt över gränserna behövs tydligare och mer gemensamma regler som gäller i hela EU.

Även DN tjatar om denna fria rörlighet. Fria rörlighet av vaddå? Jag reste runt i Europa innan vi blev medlemmar i EU. Allt jag behövde göra var att visa upp mitt pass, en handling som tog kanske 30 sekunder i anspråk. Både studenter och arbetskraft kommer fortfarande kunna resa vart de vill. Det enda de behöver göra är att visa upp sina papper, en handling som tar några minuter i anspråk. Mot det skall läggas all den trafik av narkotika, vapen och kriminella människor som passerar över våra gränser.

Ta bara en sådan petitess i sammanhanget som dvärgbandmask. Människor smugglar in hundar som sprider dvärgbandmask. Får denna parasit fäste i vårt land så innebär det sannolikt att vi inte längre kan plocka bär och svamp i våra skogar. Både media och vår regering offrar alltså en sådan sak som bär och svamplockning i våra skogar, detta för den fina visionen om ett gränslöst Europa. Vi skall inte glömma bort att dvärgbandmasken dessutom är en dödlig sjukdom för människor, men en sådan petitess väger lätt så snart det är frågan om öppna gränser.

Länk DN

Årets Pride och KD

Kristdemokraterna i Stockholm län och stad med Caroline Szyber i spetsen går i dag ut på Newsmill (där politikerna och Jan Söderström har fritt tillträde) och förklarar varför de tänker deltaga alternativt öka sitt engagemang i årets Pridefestival, denna gycklarnas marknad. Detta i ett läge ner precis alla partier utom SD och fram tills nu, KD, tävlar om att synas i denna färgglada årliga festival. Vi har sett en frigjord Sahlin och en tillfälligt leende Olofsson promenera med människor som deras livvakter i vanliga fall skulle hålla på mer en än armlängds avstånd. Så här skriver Szyber på Newsmill.

Såväl KDU:s Kriskommission som partiets framtidsgrupp kom fram till att det behövs en ordentlig uppgörelse med fördomarna mot partiet, så att trösklarna för att rösta kristdemokratiskt sänks. Det finns fortfarande en bild av partiet som bakåtsträvande och som ett parti med omoderna idéer. 

Nu är det så att KD har förlorat väljare i samma takt de ”gjort upp med fördomarna” som de kallar det. Ju mer slimmat och liberalt partiet blivit, ju svårare har det varit för väljarna att hitta en anledning att rösta på partiet. Alla partier slåss om de lattedrickande väljarna boende på Södermalm med något konstnärligt eller publicistiskt yrke som tror sig inte ha några fördomar alls. Nu skall KD satsa ännu hårdare på dessa hårt uppvaktade väljare, som ändå aldrig kommer att rösta på KD. Vilket genidrag! Tja, ni besvikna KD-väljare, ni vet väl vilket parti ni är välkomna att rösta på nu? Jag trodde väl det, så egentligen skulle jag vara väldigt nöjd. Dock så kan jag inte att sluta att förvånas över den mänskliga dumheten, speciellt den som tror sig vara så smart att den helt uppenbart lurar sig själv. Vidare i artikel.

Attityden i samhället till hbt-personer har förändrats avsevärt mot en mer öppen och tolerant inställning bara de senaste tio åren. Antalet människor som känner eller på annat sätt kommer i kontakt med hbt-personer blir allt större.

Jasså antalet personer som kommer i kontakt med hbt-personer ökar? Det är i sig ett märkligt påstående, men vad har det med att ställa upp i Pridefestivalen som mer förknippas med promiskuitet bland den bredare befolkningen? När de politiska partierna tävlar om att synas i en parad och där de enskilda politikerna helt uppenbart deltar för att bli fotograferade med någon typ av hbt-person så andas det billig populism och politisk korrekthet.

Finns det en enda väljare som tänker ” aha, nu när KD deltar i Pride så tänker jag minsann inte längre rösta på V utan lägga min röst på KD”? Nä, förmodligen inte. Finns det någon person som skulle överge FP eller C för att KD delta i Pride? Det är ju inte så att inte FP eller C kommer att vara frånvarande heller på denna illustra festival. Varför, exakt varför skulle dessa väljare överge FP eller C? Det finns inget svar och det är faktiskt troligare att några väljare överger nämnda parti om KD inte deltar i spektaklet. En slutsats som Annelie Enochson dragit. Hon uttrycker en illa dold frustration i en artikel publicerad i SvD. Att en sådan missämja inom ett parti publiceras i vår media är ovanligt och i sig märkligt.  

Länk SvD

Länk Newsmill

Som Camus sade, en fri press kan vara dålig eller god

Flera artiklar har publicerats i svensk press som tar upp den bristande pressfriheten inom EU. Länder som Italien, Rumänien och Frankrike nämns som exempel där pressfriheten går bakåt. Kritiken gäller i huvudsak att regeringar eller det politiska etablissemanget styr pressen och journalisterna på olika sätt. En artikel i SvD publiceras i dag på samma tema, där menar man också att EU skall stå som ett gott exempel och ett föredöme för övriga världen vad gäller pressfrihet. 

 Tittar vi på vårt eget land så uppfyller vårt land alla pressfrihetsregler vi kan tänka oss. Vi har således formellt en fri press, som står fritt från det politiska etablissemanget. Ändå så är vår egen, relativt fria press, i mycket hög grad ändå inget annat än en megafon för vårt politiska etablissemang. Visst kan pressen vara kritisk mot vänsterblocket eller Alliansen i vissa frågor, visst kan pressen avslöja fifflande politiker, med stor emfas dessutom. Men vår press ifrågasätter i princip aldrig de paradigmer som vårt politiska etablissemang gemensamt står för. När gick pressen emot den positiva bilden av EU eller mångkulturen? När gjorde någon enda tidning eller TV-kanal det? I riktigt viktiga och tunga frågor har vår press och övrig media samma uppfattning, och den skiljer sig inte från den uppfattning vårt politiska etablissemang har.

Vad har vi för nytta av en fri press när hela denna medieapparat frivilligt beter sig som om den vore styrd på samma sätt som en betydligt ofriare press? I dagens artikel i SvD står det så här.

En bred koalition av partigrupper i Europaparlamentet liberaler, gröna, socialister, och vänstern lade i oktober 2009 fram ett förslag till resolution som kritiserar att yttrandefriheten är satt på undantag i en av EU:s medlemsstater.  

I vårt land så tycker liberaler, MP (som vi får förmoda är de gröna) socialister (det är förmodligen socialdemokrater som menas, de är inte socialister men ingen har koll på detta i dag) och vänster exakt samma sak i tunga viktiga frågor. Ofta tjafsar dessa partier om någon skattesats eller liknande, i övrigt trängs de i den imaginära s.k. mitten. En fri press måste ibland kunna ta folkets parti mot det politiska etablissemanget.  

Överfört till Svenska förhållanden så talar alltså dessa ”breda” partigrupper i egen sak. Men visst har vi pressfrihet i vårt land. Det är bara det att de stora mediekoncerner i vårt land som har stora upplagor inte utnyttjar denna stora frihet till att anmäla avvikande ställningstagande i viktiga frågor, men väl i mindre viktiga frågor. Vi vet dessutom vad som händer om någon enskild journalist skulle ta sig fräckheten att gå emot strömmen, då kan han se sig om i månen efter ett fast arbete eller fortsatt vikariat. SvD glömde en fråga (apropå rubriken), skall det inte kosta något om pressfriheten inte utnyttjas på rätt sätt utan missbrukas?

Länk SvD

Länk Journalisten.se

Rädslan hos elitens försvarare

På Newsmill, SVT-debatt, DN och andra nyhetsplatser visar nu elitens försvarare upp sin rädsla efter valet där Sannfinländarna gjorde ett succéval och blev andra största parti. Skribenter som Carl B Hamilton, Alexander Bengtsson (Expo) och Daniel Phool (Expo) påpekar med emfas att Sverigedemokraterna skall minsann inte tro att de kan göra samma succé som Sannfinländarna. Därefter har man pekat på alla skillnader som minsann finns mellan partierna.

Hela denna debatt har ett löjets skimmer kring sig. Ingen från SD har gått ut och sagt att vi minsann skall kopiera Sannfinländarnas framgång, vi har knappt hunnit reagera alls. Självklart skall vi göra ett så bra val som möjligt vid nästa val, som ju är 3,5 år bort. Lika självklart kommer vi gå framåt vid nästa val. Däremot har mig veterligen ingen från partiet gått ut och sagt att nu skall vi minsann kopiera Sannfinländarnas braksuccé. Debattörerna från Expo har helt enkelt reagerat med ryggraden och med en uppenbar rädsla.

Timo Soini

Samma sak gäller de påstådda skillnaderna mellan partierna, inbillade och verkliga. VI har aldrig pekat på vare sig några likheter eller skillnader. Varför börjar Hamilton och Expo ivrigt påpeka att det rör sig om så olika partier som bara är möjligt? Självklart måste det ligga en hund begraven någonstans här, det visar den iver och snabbhet både vissa politiker och Expo reagerat med. Så här skriver Phool i sin DN-artikel. LÄNK.

Högerpopulismen betraktas alltid som något nytt, något främmande. En smitta som dragit in över landet. Nu ser vi det hända igen.
Det finns många förklaringar till att den folklige Timo Soini lyckats så väl. Men i försöket att förstå landets politiska vindkantring är det en sak som glöms bort.

Sannfinländarna är inget nytt parti. Framför allt är den finska populismen inget nytt fenomen.  

Så, nu är Phool expert på finsk politik också. Det är trevligt att Phool för en gångs skull skriver om något annat än Sverigedemokraterna, annars handlar 95 procent av Expos produktion om SD. Hur kan Sannfinländarna betraktas som ett ”högerpopulistiskt” parti? Det lilla jag hört om partiet skvallrar om en tydlig vänsterprofil. Människorna som röstat på partiet kommer från underklassen. Partiet anser att Finland är för fattigt att skänka pengar till EU, de skall i stället gå till de fattiga i Finland. Hur kan detta bli ”höger”? Och så detta med ”populism” allt som inte gillas av den politiska och mediala eliten men som verkligenhetens folk gillar är populism. Carl B Hamilton skriver en något mer sansad artikel, men även han svävar ut en del i sin artikel. Så här skriver han. LÄNK.

SD är också emot överstatligt, gränsöverskridande, rättspolitiskt samarbete (polis, åklagare, lagstiftning) för att hindra gränsöverskridande brottslighet (knark, trafficking, bedrägerier, terrorism, osv.). SD menar att gränsöverskridande brottsbekämpning ska ske på andra sätt än genom överstatligt samarbete - helt oklart dock vilka andra sätt. I valet mellan att bekämpa gränsöverskridande brottslighet och överstatlighet är det alltså för SD viktigare att bekämpa överstatlighet än brottslighet.

Självklart skall Europas länder samarbeta i frågor som rör internationell brottslighet, gärna mer än vad som sker i dag. Ett visst samarbete skedde förmodligen redan innan vi blev medlemmar i EU. Norge är t.ex. inte medlemmar i EU, skulle inte Norge kunna samarbeta vad gäller internationell brottslighet? Gör de inte detta redan i dag? Vad gäller brottslighet är det dessutom SD som tagit detta på mest allvar av våra nuvarande riksdagspartier. Den mest lögnaktiga artikeln presterar Alexander Bengtsson på Newsmill, var annars? Så här skriver han.LÄNK.

SD växte fram, som de flesta borde 
känna till vid det här laget, ur den rasistiska kampanjorganisationen
 Bevara Sverige svenskt och inte ur någon högerpopulistisk miljö. Åkessons parti levde i sin barndom i symbios med vit makt-rörelsen.
 Ett liknande samröre finns inte idag, även om avslöjanden om
 sverigedemokrater som länkar till öppet rasistiska sajter på nätet och
 andra kopplingar till vit makt-rörelsen har blivit lite av partiets
företrädares nya signum ute i landet.

Detta är lögn ett av Bengtsson. Några personer från BSS blev sedermera medlemmar i SD, vilket naturligtvis inte innebär att SD har sina rötter i BSS. Skulle detta resonemang appliceras på andra partier skulle flera Allianspartier ha sina rötter i nazismen (vilket de alltså inte har). Att diverse skinnskallar dök upp på demonstrationer gör inte att SD levde i ”symbios” med dem. Till slut så införde partiledare Jansson förbud mot de kläder skinnskallarna bar för att bli av med dem. Lögn två av Bengtsson låter så här.

För det andra har Sannfinländarna en betydligt bredare politisk 
plattform än SD. Partiets EU-kritik känns betydligt mer välmotiverad 
och mindre slentrianmässig än enfrågepartiet Sverigedemokraternas 
halvmesyr till EU-motstånd. Medan Sverigedemokraternas EU-motstånd 
hela tiden återvänder till partiets skräck för att Turkiet ska bli
medlemmar i EU, så har Sannfinländarna valt en mer omfattande EU-kritik 
som en av partiets hörnstenar. I Finland finns ingen 
EU-kritisk röst på vänsterkanten vilket ger Soinis parti ensamrätt på 
missnöjet med EU och EMU bland de finska väljarna. I Sverige finns 
betydligt fler EU-kritiska röster. Än så länge.

Jasså Sannfinländarnas EU-kritik känns mer välmotiverad än SD:s. Här har vi ett verkligt expertutlåtande utan egna vinklingar och bedömningar. Var Bengtsson finns den kritik mot EU du talar om, var? Förutom inom SD. Lögn nummer tre kommer här.

För det tredje har Sannfinländarna något som måhända sverigedemokrater 
på gräsrotsnivå drömmer om, men som partiet med nuvarande ledning 
aldrig kommer att kunna skaffa sig. Sannfinländarna har en
antietablissemangsretorik där partiet, likt Sveriges vänsterparti nu 
försöker göra, enar förorterna och landsbygden mot den politiska
 eliten i storstaden. Givetvis med helt andra ambitioner än den svenska
 vänsterns.



Sannfinländarna är helt klart ett antietablissemangsparti ja, och Expo är en stiftelse för etablissemanget. Nu är SD också ett etablissemangsparti, utan tvekan. Det är de etablerade medierna och politikerna som inte gillar SD. Vårt politiska etablissemang samarbetar gärna med V. Minsta farhåga att samarbete skulle förkomma med SD så kommer mobilerna fram och det twittras hejvilt, vad är det ett tecken på? Var hämtar SD sina röster, eller snarare, var hämtar SD INTE sina röstar? Just det, där etablissemanget bor. Det är i förorten SD har sitt stöd, där problemen syns och där människor är innerligt trötta på den politiska korrektheten, samma korrekthet som etablissemanget vårdar så ömt.

Total ruin för statsvetenskapen

Jag har med alltmer påtaglig förvåning läst artiklar av skribenter med titeln ”statsvetare” som villigt låter sig publiceras i våra morgontidningar. Det är i sig inget fel att statsvetare publicerar sig angående dagens politik, tvärtom skulle det mycket väl kunna vara en samhällelig välgärning. Dock kräver man ju ett visst mått av såväl opartiskhet som vetenskaplig stringens av en person som publicerar sig i kraft av sin titel.

Riksdagen omröstning

Olof Ruin är inte bara statsvetare, han titel innehåller dessutom ett ”professor emeritus”. Vilket ungefär betyder att han är pensionerad professor, men fortfarande till viss del verksam. Ruin publicerar på DN-debatt (denna megafon för det politiska etablissemanget) en artikel där han nyktert konstaterar att Alliansen driver en politik och beter sig som om de vore i riksdagsmajoritet, vilket de faktiskt inte är. Vi Sverigedemokrater har dessutom med ohöljd förvåning sett med vilken irritation, eller snarare ren ilska, regeringen tar varje nederlag i riksdagen.

Så här lång kan vi alla se att Ruin har en klar poäng, detta utan att ens inneha en professorstitel. Sedan kommer det då, den obligatoriska knytnäven åt SD. Så här skriver Ruin i sin artikel.

Sverigedemokraterna framstår förhoppningsvis som en omöjlig förhandlingspart.  

För det första så tar Ruin här partipolitisk ställning, detta i kraft av sin titel statsvetare. Bara detta är att gå utanför gränsen på vad som kan anses riktigt och rätt i en demokrati. Det är de övriga partierna som skall avgöra om SD är en förhandlingspart eller inte. Hade statsvetare i Ryssland på detta sätt tagit ställning för regeringen eller det dominerande blocket i Duman (vilket de kanske gör, vi vet bara inte om det) så rådet det ingen tvekan om att vi i vårt land skrikigt ”diktaturfasoner”. Vad exakt är det som gör detta mer demokratiskt i vårt land?

För det andra kan vi ju fråga Ylva Johansson om SD som förhandlingspart. Vidare i artikeln skriver Ruin så här.

Carl Bildt, som i början av 1990-talet ledde en borgerlig fyrpartiregering i minoritet, förhandlade visserligen med Ny Demokrati, den tidens populistiska parti i svensk politik. Men det var ett mera allmänt tossigt parti än Sverigedemokraterna som har en bakgrund och åsikter som är direkt otäcka. Inom det politikområde som utgör partiets profil, alltså invandringspolitik, har regeringen uttryckligen vänt det ryggen och glädjande nog gjort upp med Miljöpartiet.

Det här är ju direkt sanslöst! I vilken egenskap uttalar sig Ruin här, som Moderat eller som Miljöpartist. Det är absolut inte som statsvetare. En professor i statsvetenskap kan till att börja med att definiera begreppet ”populist”. I hela övriga världen är det ett positivt ord, t.o.m. i svenska Wikipedia låter det rätt positivt, LÄNK.
Vilken bakgrund är ”direkt otäck” menar Ruin? En professor i statsvetenskap måste ha kunskap om alla de nazister som främst vissa allianspartier härbärgerat, är inte det otäckt? En professor i statskunskap måste ha kunskap om att det gamla Sverigepartiet i princip var ett enmansparti och att BSS var en samlingsorganisation med alla möjliga märkliga individer. Ingen I SD vet längre något om denna organisation eller vilken politik som fördes. Ruin och andra vet mer om denna historia än dagens Sverigedemokrater som mer ägnar sig åt nutida politik. Nästan alla partier har en ”otäck historia”. Det är möjligt att MP klarar sig vid en granskning. Vänsterpartiets historia med kopplingar till totalitära regimer behöver väl inte ytterligare kommenteras, man får bara hoppas att vår professor emeritus känner till den.

Ruin

Inom ett politiskt område glädjer sig vår professor åt att MP gjort upp med Alliansen, nämligen immigrationsfrågan. Ruin i sin egenskap av professor tar alltså här t.o.m. ställning i en enskild politisk fråga. Då skall vi komma ihåg att uppgörelsen som Alliansen gjorde med MP fick kritik av många debattörer och andra politiska aktörer i Alliansleden, LÄNK SvD, LÄNK SvD Gür. Trots detta tar en statsvetare i egenskap av just statsvetare klart ställning för en politisk sakfråga. En sakfråga där Sverige dessutom står ganska ensamt internationellt sett.

Statsvetenskapen i Sverige har ansträngt sig för att förstöra sitt eget rykte. All objektivitet och opartiskhet lyser med sin frånvaro i många statsvetares artiklar. Värst av dem alla verkar dessutom en professor emeritus vara, det är mycket anmärkningsvärt.

Länk DN

Den politiskt korrekta eliten utreder sig själv

Efter de senare valen i Sverige genomförs något som kallas ”medievalsundersökningar” detta har pågått sedan 1979. I korta drag så undersöker man hur media behandlat de olika partierna inför valet. Professor Kent Asp har kommit fram till en del överraskande resultat i den senare undersökningen, speciellt gäller det slutsatserna angående media och SD. Så här säger Asp i den artikel som GP publicerat.

Sverigedemokraterna fick i valet mer än tio gånger så stor uppmärksamhet som 2006 och blev det tredje mest synliga partiet i nyhetsmedierna. Var det den stora uppmärksamheten som förde in Sverigedemokraterna i riksdagen?

För det första så var uppmärksamheten 2006 nästan obefintlig, så tio gånger så mycket uppmärksamhet är inte så oerhört mycket uppmärksamhet som man kan tro. För det andra så handlar det om vilken sorts uppmärksamhet ett parti får. Tidningarna och främst TV4 påpekade med emfas på hur dåligt SD var och hur infantil politik partiet förde. Uppmärksamheten var så ensidig och partisk så den kan anses direkt odemokratisk. I en demokrati värd namnet tar inte media ställning på det mycket grova och förenklade sätt som gjordes i Sverige inför valet 2010. Allt detta undviker Asp att konstatera. Vidare säger han så här i artikeln.

Men samtidigt som Sverigedemokraterna var mer synligt än Folkpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, och Jimmie Åkesson exponerades mer än Maud Olofsson och Göran Hägglund, fick partiet i samtliga nyhetsmedier den utan jämförelse klart mest ogynnsamma behandlingen. I medierna var exponeringen nästan alltid negativ eller starkt kritisk. Mest negativ var bilden i kvällspressen, där också uppmärksamheten var störst.

Här kan Asp ändå inte undgå att konstatera det fullständigt uppenbara, att media behandlade SD på ett helt annat sätt än de övriga partierna. Vi skall se att han ändå inte drar de rätta slutsatserna av detta. Vidare i artikeln står det så här.

Mot bakgrund av hur de andra partierna behandlades i valet, och hur partier utanför riksdagen behandlats i tidigare valrörelser (Miljöpartiet 1988, och Ny demokrati 1991), kommer jag till bedömningen att Sverigedemokraterna i 2010 års medievalrörelse fick oskäligt stor uppmärksamhet. Däremot framstår rapporteringen inte som oskälig när det gällde partiets möjligheter att få komma till tals i sakfrågor.

Det är här hela resonemanget rasar ihop för Asp. När fick SD ”komma till tals i sakfrågor”? Jag tillhör ju själv partiet och läste i princip allt om partiet inför valet, jag kan inte komma ihåg att SD en enda gång ”fick komma till tals i sakfrågor.” I stället var det rena smutskastningskampanjer som dominerade nyhetsflödet. 

All den uppmärksamhet Asp talar om var initierad av att varenda opinionsmätning pekade på att SD skulle komma in i riksdagen och uppmärksamheten bestod i saker som Aftonbladets ”Vi gillar olika” samt Expressens SD-valsedel som låg nedtrampad i gatsmutsen. Till slut står det så här i artikeln.

Det finns alltså ingen grund – om vi ser till rapporteringen i sin helhet – för Sverigedemokraterna att betrakta sig som misshandlade av nyhetsmedierna i valet 2010. Men det finns heller ingen grund för påståendet att Sverigedemokraterna gynnades av medierna – att det var mediernas stora uppmärksamhet som låg bakom att partiet kom in i Sveriges riksdag.

Jo, det finns grund för att vi betraktar oss som misshandlade av medierna inför valet 2010. Asp glömmer plötsligt bort vilken typ av medierapportering det handlade om. Det var rena mobbningsfasoner med lögner och smutskastning hela sista delen av valrörelsen. Det var artiklar som att man skulle sätta SD i karantän LÄNK, till att det kommer bli finansiell oro om SD träder in i riksdagen efter valet, LÄNK. Kan någon tänka sig samma skriverier om något annat parti? Kan ni tänka er en artikel där man föreslår att sätta S i karantän eller att det blir ett ekonomiskt ras om KD kommer in i Riksdagen? Frågan om ifall SD gynnades av media är en fråga på förskolenivå och inget en professor behöver lägga pannan i djupa veck över.

I tidskriften Expo refererar man till Asps slutsatser utan att dra några egna slutsatser. Det är ju som bekant inte Expos starka sida, att dra slutsatser. Det är ytterst komprometterande för Asp att Expo köper det han säger i sin helhet. Om man tror att Expo är objektiv är det stor chans att man också tror att jorden är platt och att Elvis fortfarande lever, LÄNK.

Daniel Swedin som kallar sig medievetare twittrar glatt att nu har det konstaterats att det inte var media som låg bakom SD:s riksdagsinträde, LÄNK. Smart kille den där Swedin. Några djupare analyser är ju inte att vänta, speciellt inte kritiska sådana.

Vi har tyvärr en övertro på alla som bär på en akademisk titel. Vi tror att forskare och professorer är opartiska och enbart drivs av deras yrkesheder. Experimentet som Millgram gjorde angående vår blinda tilltro till personer vilka bär en vit fladdrande rock talar sitt tydliga språk. Millgrams experiment visade att många människor är beredda att ge sina medmänniskor dödliga elektriska stötar bara det är en auktoritet som ger ordern är skrämmande och ständigt lika aktuell, LÄNK.

Länk GP

Mitt svar till Hollender angående Vilks markering av yttrandefriheten

Jag skrev ett svar till Pål Hollender när han på SVT-Debatt kritiserade Lars Vilks samt koranbränningen i USA. Hollender kritiserade Vilks för att han använde konsten för att testa och markera yttrandefrihetens gränser. Nu är nog Hollender den sista som skall kritisera Vilks får att utnyttja yttrandefriheten i egna syften. Jag kunde inte motstå att skriva en artikel som jag skickade in till SVT-debatt då Hollender lämnade ett vidöppet mål, bara att sparka in bollen. Artikeln kom inte in i Debatt vilket var synd då den innehåller en del poänger, samt att det kändes som att sparka in bollen i ett vidöppet mål, när man polemiserade mor Hollender. Här kommer artikeln i alla fall.

Konstnären Pål Hollender menar att Lars Vilks tillsammans med våra militära insatser i Afghanistan har förstört Sveriges tidigare goda rykte i Afghanistan. Jag lämnar de militära insatserna därhän och kommenterar i stället Vilks insatser för vårt rykte i Afghanistan. Hollender menar att den teckning Vilks ritade starkt har bidragit till Sveriges försämrade rykte i Afghanistan samt är en av anledningarna till upploppen och de mycket tragiska dödsfallen i samband med dessa upplopp. Lars Vilks görs medskyldig till dödfallen som bl.a. drabbade en svensk som arbetade för FN i Afghanistan. Vidare menar Hollender att Vilks med sin mycket rudimentära teckning kränkt en hel religion och nationen Afghanistan.

Hollender skrivet att det Afghanska folket inte kan förstå att vår regering tillåter att en enskild person i yttrandefrihetens namn får kränka en religion. Så lustigt! Vi var nog några i vårt eget land som tyckte att Hollender själv tog ut svängarna lite väl mycket när han i yttrandefrihetens namn gjorde en film om när han hade sex med en prostituerad i Riga, samt gjorde en film av det hela. Jag är tämligen säker på att sympatierna från det afghanska folket skulle bli tämligen begränsade om de också fick reda på Hollenders dokumentär från Lettland. Nu är saken den att det afghanska folket aldrig får reda på Hollenders konstnärliga tilltag i Riga. Detta för oss till frågan hur det afghanska folket överhuvudtaget fått ta del av Vilks teckning, som ju var menad för det svenska kulturella och politiska etablissemanget.

Afghanistan

 Lars Vilks teckning av Muhammed som rondellhund var en passning till det svenska mediala och kulturella etablissemanget som enligt både honom och vissa andra samhällsdebattörer backat inför påtryckningar från religiöst håll. Några människor har tydligen mycket noga sett till att Vilks teckningar blivit kända i hela den muslimska världen. Mycket talar för att det rör sig om människor som inte står i varken samma politiska läger som Vilks eller det politiska läger som undertecknad hör till. Frågan om vem som bär skulden till upploppen blir genast mer komplicerad när vi tar hänsyn till ovanstående faktum.

Människor har dött konstaterar Pål Hollender, dött i upplopp för att personer som Vilks testat och försvarat yttrandefrihetens gränser. Människor har också dött historiskt sett för att vi en gång har fått, eller snarare kämpat till oss yttrandefrihet. Människor har dött för att Hollender själv skulle kunna göra sin dokumentär från Riga. Man kan utan svårighet se det som att Vilks inte vill att alla dessa personer historiskt sett, inte skall ha dött förgäves.

Som avslutning vill jag påpeka att de som är starkt negativa till Vilks omtalade teckningar, med motiveringen att dessa kränker en religion, aldrig nämner Elisabeth Ohlson Wallins utställning Ecce Homo. Jesus framställs där naken med blottad penis och som homosexuell. Man kan med en smula fantasi förstå och förmoda att våra egna äldre generationer av kristna människor också blir provocerade av att denna lite vågade utställning presenterades i våra svenska kyrkor. Vad är egentligen skillnaden mot att kränka äldre generationers kristna med avancerade och naturtrogna bilder i flerfärgstryck mot att kränka en annan religion med blyertsteckningar? Jo, det är sant. Risken att våra till åren komna kristna generationer skall starta upplopp där människor förlorar livet är minimal. Återigen är det den starkes och röststarkes rätt som gäller.

Länk SVT-Debatt

Statsvetarna

Det har brutit ut en smärre nätdebatt efter att statsvetare Jenny Madestam gått ut och sagt att hon blivit orättvist kritiserad, ja t.o.m. kränkt. Jag har inga direkta åsikter om just Madestam, men däremot en del andra statsvetare, som tydligt gått över gränsen för det passande. Så här skriver Madestam i en artikel på SVT-Debatt, LÄNK.

Den här typen av kränkningar kommer naturligtvis få till följd att färre och färre känner sig manade att delta i och bidra till den offentliga debatten. Priset blir för högt. Något att tänka på för dessa ”riktiga” förståsigpåare är dessutom att den typen av resonemang som de vill höra i tv-rutan kanske inte alltid är det som ”allmänheten” är intresserad av?!

Hela Madestams reaktion baseras på något PM Nilsson sade på Facebook. Nu har jag som sagt inget att anföra mot just Madestam, men väl andra statsvetare som i sin professionella roll som statsvetare fullständigt missbrukat sin position. Inför valrörelsen skrev Bo Rothstein så här, LÄNK.

Man ger SD en aura av seriositet som det inte förtjänar - och som partiet dessutom tycks vinna politiska poäng på. Med denna strategi kommer SD att i många väljares ögon att framstå som "ett parti bland andra", vars argument förtjänar att tas på allvar.

Bo Rothstein bedömer som statsvetare att ett av de politiska partierna inte förtjänar att tas på allvar. Än de övriga partierna då, som t.ex. MP, C, och V? De förtjänar alltså att tagas på allvar. Sådant här skall en statsvetare i sin yrkesroll helt enkelt inte syssla med, det hör absolut inte hemma i en demokrati. 

Bo Rothstein

En annan statsvetare, Magnus Hagevik tar ut svängarna rejält i en SvD-artikel. Så här skriver han bl.a. LÄNK.

Ett resultat i den nu presenterade studien är att xenofobisk religionskritik har en stor plats i den svenska befolkningen. Även annan religionskritik är associerad med främlingsfientliga åsikter hos det svenska folket. Detta är något att beakta i debatten om religion, speciellt när religion kritiseras.

För det första är ”fobi” ett psykiatriskt uttryck som skall användas av psykiatriker, inte statsvetare. För det andra så undrar man om Hagevik vill förbjuda all kritik av religioner. Han vill helt tydligt dra paralleller mellan det han kallar xenofobi och religionskritik. Detta är också en mycket tveksam ”forskning” av en statsvetare. Begreppet xenofobi är också ett mycket tveksamt begrepp och alla som är kritiska till vår immigrationspolitik får slentrianmässigt denna stämpel tryckt i pannan. Att statsvetare skall elda på ren åsiktsförföljelse i sin professionella roll är under all kritik. 

Spottstock

Så här har professor Emeritus i statsvetenskap, Olof Ruin sagt på DN debatt (i en numera borttagen artikel).

En tredje konsekvens av dagens politiska läge är att nya partier kan komma in i riksdagen vid sidan om de partier som nu bildar dessa två block. Ett sådant nytt parti skulle få roll av vågmästare. I aktuella opinionsmätningar utgör sverigedemokraterna ett parti som närmar sig 4 procent. Partiets ordförande har nyligen också uttryckt tillfredsställelse över det läge som uppstått. Han tror att uppkomsten av två block kan gynna det egna partiet. Jag är rädd för att han kan få rätt. Att sverigedemokraterna skulle få en chans att spela vågmästare i riksdagen och kanske därtill medvetet eller omedvetet också kunna påverka de andra partiernas politik är den allvarligaste konsekvensen av den uppdelning i två block som nu håller på att ske.

Det är svårt att föreställa sig någon lösning på dagens parlamentariska läge med dess risker för förlamning i politiken, minskat deltagande i partiarbete och en icke-önskad roll för sverigedemokraterna.

En professor emeritus i statsvetenskap tar inför ett val klar politisk ställning mot ett demokratiskt parti (och numera riksdagspart). Detta hör inte hemma i en demokrati och inte på ett universitet heller, absolut inte av en emeritus i statsvetenskap. Detta är fullständig intellektuell ruin.

Tyvärr Madestam, dina kollegor har redan eroderat förtroendet för det skrå av statsvetare vi har i vårt land. Statsvetarna kommer med rena personliga åsikter och tyckande som vilken lastbilschaufför som helst. Vissa statsvetare gillar inte SD (vilket är fullt tillåtet) och då kastar de genast av sig sin professionella roll och antar en politikerroll, eller som Rothstein rollen av en halvfull lastbilschaufför som diskuterar politik med gubbarna på någon avlägsen byggbod. Mitt betyg blir ”icke godkänt” för dessa herrar.

Dumma människor

Några korta kommentarer om det publicistiska dagsläget

Carina Hägg om kvinnor i krig

Carina Hägg, S-kvinnornas talesmaa…förlåt taleskvinna, har skrivit en artikel på Newsmill med rubriken ” Varför vill inte Bildt skydda kvinnorna i Libyen.” Jag förmodar att hon satt rubriken själv, skulle redaktionen satt den skulle den bli anmäld i någon instans. Jag är ingen större fan av varken Bildt eller moderaterna, speciellt inte efter uppgörelsen med MP och vad vår statsminister hävde ur sig under valrörelsen. Men jag har mycket svårt att förstå hur Hägg tänker. Exakt vad skall Bildt göra menar hon? Bildt är utrikesminister i Sverige, inte i Libyen. Sist jag kollade var det så i alla fall. Som avslutning kräver Hägg detta.

Vi kräver att: 

- kvinnor kvoteras till konfliktförebyggande arbete och fredsförhandlingar 

- kvinnor som utsatts för sexuellt våld och våldtäkt i samband med väpnade konflikter får sin sak prövad i av allmänna domstolar och inte av militärdomstolar eller genom sedvanerätt

- kvinnor som utsatts för sexuellt våld och våldtäkt får föra grupptalan i domstol 

- kvinnor som utsätts för sexuellt våld och våldtäkt får rätt till skadestånd 

- kvinnor som utsatts för sexuellt våld och våldtäkt ges rätt till hälso och sjukvård 

- kvinnor som utsatts för sexuellt våld och våldtäkt erbjuds skydd mot smitta, akut-p-piller och abortpiller. 

Varför skall kvinnor kvoteras till fredsförhandlingar? Skall man inte ta de bästa personerna för att undvika en konflikt, oavsett kön. Eller är feminismen viktigare än att kvinnor och barn dör i en konflikt?

Jag har inget emot att kvinnor får sin rätt prövad i domstol, tvärtom, jag är starkt för det, liksom precis varenda människa i vårt land. Vem argumenterar Hägg emot och vad betyder ”sedvanerätt”?

Gärna skadestånd till kvinnor som utsatts för övergrepp. Men vem är emot detta och vem skall betala skadestånden? Ja jag ser gärna att kvinnor som blivit utsatta för övergrepp får sjukvård, vem tycker annorlunda?

När det gäller abortpiller så finns det sannolikt inte en enda människa i vårt land som har en avvikande åsikt mot att det vore jättebra om utsatta kvinnor kunde få dessa piller. Men hur exakt skall det gå till att dela ut dessa piller i t.ex. Libyen just nu? Jag föreslår att Hägg själv åker ned med en ryggsäck fylld med piller så kan hon ju själv dela ut dem till utsatta kvinnor. Hon får gärna se sig som kvoterad för denna uppgift.

Rebeller Libyen

Vi har ett stort problem i vårt land med yrkespolitiker vars kontakt med verkligheten är ytterst bristfällig. Jag skulle vilja se en lag om att man inte får bli politiker på heltid innan man arbetat på den civila arbetsmarknaden i minst fem år. En sådan lag är väl omöjlig av flera orsaker, men något måste helt enkelt göras. Vi har en riksdag som är fylld med människor vars verklighetsuppfattning begränsar sig till riksdagens väggar i princip.

Länk Newsmill

Ullenhag om antisemitism och islamofobi

Nästa kommentar gäller Erik Ullenhag som gett Forum för levande historia uppdraget att kartlägga antisemitismen och islamofobin i vårt land. Det låter jätteintressant. Speciellt är vi intresserade av vilken grupp i vårt samhälle som kan tänkas stå för merparten av antisemitismen. Det hela kan sluta med att Forum för levande historia själva blir anklagade för att vara islamofober. Den mesta antisemitismen är enligt otaliga källor koncentrerad till vissa statsdelar i Malmö. Jag har själv inte mött så mycket vare sig antisemitism eller islamofobi. Det allvarligaste problemet i vårt samhälle verkar vara SDfobi, något säger mig dock att Ullenhag inte tänker undersöka denna fobi (som i.o.f.s. är på tillbakagång).

Länk Politikerbloggen

Antisemitism

Jenny Madestam om elaka människor

Sist ut är statsvetaren Jenny Madestam som beklagat sig på SVT Debatt om att folk är elaka mot henne då de ifrågasätter hennes professionalitet. Jag har aldrig själv reagerat speciellt negativt på Madestams analyser, men det har tydligen andra gjort. I sin artikel skriver Madestam så här. 

Det har startats en diskussion på Facebook om ‘Jenny Madestam-fenomenet’,  i vilken somliga menar att jag gör innehållslösa analyser och är överskattad som statsvetare.  Den här typen av kränkningar kommer naturligtvis få till följd att färre och färre känner sig manade att delta i och bidra till den offentliga debatten.

Åkesson mothugg statsvetare

För det första så är det ingen kränkning att anse att en statsvetare är oprofessionell. Jag anser inte att Madestam är dålig, i alla fall inte sämre än ett genomsnitt av alla de statsvetare som så gärna publicerar sig i våra tidningar. Men alla måste naturligtvis ha tillåtelse att hysa åsikter om de statsvetare som publicerar sig.

För det andra så har vi en stor mängd statsvetare som gärna publicerar sig företrädesvis på DN eller SvD, som är direkt partipolitiska i sina analyser. De har på det mest uppenbara sätt övergivit sin professionella roll och ägnat sig åt ren politisk åsiktsbildning. Vi behöver bara skulle lite alster som diverse statsvetare publicerat om SD det senaste året. Eftersom jag själv är medlem i SD så VET jag att dessa statsvetare framfört rena lögner, dessutom i parti och minut. Sorry Madestam, ryktet och förtroendet för statsvetarskrået är redan eroderat. Ni var lite för villiga och hjälpsamma med att hjälpa den politiska nomenklaruran i den senaste valrörelsen.

Länk SVT Debatt