Är det värt att bevara? - vad är svensk kultur?

Värmen i kupén var olidlig, tre vuxna personer i en liten sovkupé producerar alltför mycket värme sommartid. Jag stod följaktligen inte ut i hettan utan klädde snabbt på mig i mörkret och rafsade ihop min lätta packning, därefter ställde jag mig i korridoren. För att svalka mig drog jag ner SJ:s klassiska fönster och lät fartvinden blåsa bort all överskottsvärme som jag under natten samlat på mig.    

När jag tittade ut hade det första bleka gryningsljuset gjort det förbirusande landskapet knappt skönjbart. I det knappa morgonljuset såg jag det så typiska svenska skoglandskapet, mörka ruvande barrskogar som format vårt något depressiva nordiska kynne. Ensligt belägna gårdar låg insprängda i det dominerande skogslandskapet, några hus var välskötta i enlighet med svenskt ordningssinne, andra var märka av ålder och förstrött underhåll. Här och där bröts skogslandskapet upp av ängar där nyvakna kor låg i klungor runt spridda träd. Ljuset var mycket dåligt men det såg ut som om korna redan börjat idissla innan de ens rest sig upp och börjat beta. Morgondiset låg i tydligt urskiljbara sjok över ängarna och gav hela landskapet ett trolskt utseende. Att våra förfäder trodde på tomtar och troll var inte svårt att förstå denna tidiga morgon. Hade jag inte varit en produkt av den förnuftiga svenska skolan skulle även jag hemfallit åt tron på trolldom. 

Understundom rusade tåget förbi en by med sin typiska huvudgata och omgivande lika typiska villor i tegel eller trä. Utan tvivel skulle man denna morgon kunna peka ut dessa byar som typiskt svenska utan minsta tvekan. Det är något med atmosfären, arkitekturen och stämningen som inte lämnar någon tvekan alls. Exakt vad det är som gör dessa byar så typiskt svenska är mycket svårt att sätta fingret på. Kanske är det säkraste tecknet på dessa byars nationalitet de närmast surrealistiska trädkojorna i utkanten på byarna. Svenska barn i hela landet bygger sina mer eller mindre kaotiska trädkojor där de kan hitta några lämpliga träd och på lagom avstånd från mamma och pappa. En riktig trädkoja skall byggas med stulet material, hemlig för vuxenvärden. När jag stod där i SJ:s tågvagn filosoferade jag om dagens barn fortfarande vet hur man bygger en riktig trädkoja. Jag filosoferade också över hur man förklarar för en inbiten mångkulturalist att trädkojor är något typiskt svenskt, ja kanske det svenskaste som finns. Jag bryr mig härvidlag inte om vad som eventuellt byggs annorstädes i form av kojor.

Vi susade inte bara förbi byar, utan även mindre städer förgyllde denna tidiga morgonbetraktelse. Små förmodligen något bigotta städer med sin typiska lilla stadskärna, omgiven av några lamellhus enbart ditkastade för att påminna om miljonprogrammets dagar. Längre ut från städernas centrum kommer som på beställningen radhusen och villorna där småstadens banktjänstemän och kommunpolitiker bor. Jo vi ser alla dessa figurer framför oss och vi har genast bilden av dessa människor klar för oss. Lika klart ser vi bilden av småstadens lokala fyllo och original. Lite senare på förmiddagen vet vi att vi kan hitta dessa figurer på en parkbänk i parken utanför det lilla kommunalhuset halsandes en folköl. Så välbekant, så typiskt, ja så typiskt svenskt!

Det dominerande intrycket av det landskap som rusar förbi tågfönstret denna arla morgon är stora mörka skogar, små gårdar, ibland ensligt belägna. Det är ängar med betande kor eller bräkande får, det är byar som kanske kan kallas stad med lite god vilja. Det är klassiska småstäder där tonåringarna drömmer sig bort, helst till Stockholm och det häftiga livet, långt bort från tjatande föräldrar. Alla svenska tonåringar i alla småstäder drömmer om att tjäna egna pengar, bo i egen lägenhet och att sköta sig själva, men det är kanske mer typiskt västerländskt än typiskt svenskt. Vi är ett glest befolkat land och det har format oss på gott och ont. Vi kräver personligt utrymme och distans till våra medmänniskor, så jävla typiskt svenskt! Eller hur? En berest studiekamrat sade en gång till mig att svenskar är som Marianne-karameller, hårda utanpå och mjuka inuti, amerikanarna var som körsbär, mjuka utanpå och stenhårda inuti. Kanske har hon rätt. Kanske satte hon fingret på en annan nationalkaraktär, som de stora avstånden och de stora skogarna format. Jag överlåter till läsarna att bedöma detta. Vi lever nära naturen och för inte länge sedan levde vi också av naturen, det har också format oss. Vi känner för djur och natur. Inget, absolut inget upprör svenskar så mycket som sadistiskt djurplågeri. När människor från främmande kulturer t.ex. av rent nöje sätter eld på en liten kanin väcks nordmännens raseri även hos annars så timida grannar. Vid dessa tillfällen skönjer man en kraft och ett ursinne som osökt för tankarna till berättelser från järnåldern. Borta är plötsligt den påsmetade politiska korrektheten.

Vad är typiskt svenskt? Frågar retoriskt den Bommersvik-skolade politikerbroilern som av Expo lärt sig hur man argumenterar mot de trista bakåtsträvarna. Många gånger känner den tillfrågade svaret i kroppen, han vet svaret, men kan inte formulera det verbalt. Frustrationen när den unga mångkulturalisten får ett litet djävulskt segervisst småleende i mungipan gör det ännu omöjligare att formulera ett vettigt svar som inte låter töntigt. Att svaret är så svårt att formulera kanske beror på att det är så mycket och så självklart som är typiskt svensk. När jag tittar ut genom tågfönstret är ju allt så typiskt svenskt, hur förklarar jag de i några korta koncisa ord?

En del debattörer hävdar att Sverige skulle bli ett bättre land om vi blev lika tätbefolkade som Italien och Nederländerna [Heimersson Diskutabelt 89]. Om vi på konstlad väg skulle öka vår folkmängd så dramatiskt så skulle det Sverige vi känner i dag definitivt försvinna. Landskapet skulle förändras till oigenkännlighet. De tysta skogarna skulle vara ett minne blott och enbart förekomma i dikter av Dan Andersson. Småstäderna skulle förvandlas till kopior av Stockholm och huvudstaden skulle förvandlas till en kopia av New York, förmodligen en dålig kopia. Med förändringen av vårt landskap skulle också komma en förändring av vår nationalkaraktär och vårt sätt att leva. Hela samhället skulle i grunden förvandlas till något annat, riktigt hur det skulle se ut kan vi inte veta på förhand.

Andra debattörer hävdar att det bästa är om vi på allvar genomförde den mångkulturella visionen. De ser framför sig en livlig marknad där olika kulturer bjuder ut exotiska maträtter och konsthantverk från jorden alla hörn. Alla kulturer samsas och berikar varandra. Livliga diskussioner förs mellan representanter från olika kulturer, alltid med samma glada tonläge och intresse för vad motparten kan ha att säga. I denna vision är det aldrig problem med de grundläggande värderingar som inte ens de mest inbitna liberaler egentligen vill ge avkall på. Det är heller aldrig problem med den svenska skolan (och dess värderingar) som alla kulturer med ett brett leende tagit till sitt hjärta. Ingen reflekterar heller över att vi redan nu har fler maträtter att välja mellan än vad vi kan hålla reda på eller att alla varor, också de som vi betraktar som svenska, redan nu tillverkas över hela jordklotet, främst i låglöneländer. I den fina mångkulturella visionen går heller ingen arbetslös och framdriver sina dagar apatiskt sittande på en parkbänk i någon enklav byggd i grå betong.

I den mångkulturella visionen skulle vi förändra hela vårt samhälle, inte bara till utseendet. Vi skulle förändra sättet vi umgås på och sättet vi fostrar våra barn. Vi skulle förändra lagar och levnadsregler. Den stora frågan är, vill vi bevara vårt samhälle och utveckla det utifrån sina naturliga förutsättningar? Är det värt att bevara? Är det mäktiga skogslandskapet genuint och historiskt betingat eller är det bara depression? Varje medborgare får söka sitt svar på dessa frågor, det är ju trots allt det demokrati och åsiktsfrihet handlar om.