Datasäkerhet & personlig hemsida

Välkommen att besöka min sida om datasäkehet:
Robban datasäkerhet

Ännu mer välkommen till min personliga hemsida
Dissidenten

onsdag 2 november 2011

Det är inget misstag att införa studieavgifter för högre studier

På DN-debatt träder två representanter för högskolevärden fram och deklarerar i en artikel att regeringen gjorde ett fundamentalt misstag när de införde studieavgifter för tredjelandsstudenter (länder utanför EU och Schweiz). Författarna Börje Ekholm, ordförande KTH, vd Investor samt Carl Bennet, ordförande Göteborgs universitet, konstaterar att antalet utomeuropeiska gäststudenter minskat med 90 procent sedan studieavgifter införts. En konsekvens av detta är enligt författarna att en del utbildningar riskerar att läggas ned.


Det Bennet och Ekholm glömmer (eller väljer att inte nämna) är att avgiften införts för att många av gäststudenterna haft bristande förkunskaper och att stora resurser för hela antagningssystemet tagits i anspråk för dessa gäststudenter. Riksrevisionen konstaterat i sin rapport RiR 2008:22 att lärosätena själva har misslyckats med att beräkna kostnaderna för tredjelandsstudenter (eller kanske inte ens ansträngt sig). Det är dock troligt att mycket stora resurser lagts på denna grupp, detta samtidigt som det konstaterats att den lärarledda undervisningen i många program är för låg och hämmar kvaliteten på undervisningen.

Det de olika lärosätena tjänat på gäststudenterna har skattebetalarna betalat. Även övriga studenter har betalat med mindre lärarledd undervisningstid, detta p.g.a. att mindre resurser har satsats på varje studerande. Dessutom är det så att det stora inflödet av studenter från tredjeland är en ganska ny företeelse. Den stora tillströmningen av studenter har skett efter 2003 enligt budgetpropositionen 2012 område 16 sid. 125. Om nu hela utbildningar riskerar att läggas ned som Ekholm och Bennet påstår, måste det innebära att vi byggt upp hela utbildningsprogram för att tillgodose gäststudenter från tredjeland med avgiftsfria studier.

Författarna tar också upp aspekten att färre tredjelandstudenter skulle utarma kompetensen för svenska företag. Det är självklart allvarligt om vår inhemska kompetens blir lägre, men frågan är om de svenska företagen har fått ett markant tillskott av kompetens efter 2003 när den stora tillströmningen av tredjelandstudenter uppenbarade sig. Det har vi i sådana fall inte hört något om varken från näringslivet eller någon annan aktör. Ekholm och Bennet framför farhågor att vi kall kunna locka tredjelandstudenter utan att vår utbildning är gratis, också med tanke på den skriande brist på studentbostäder vi har i landet. Nu lär inte denna brist på studentbostäder bli bättre av att vi tar emot en mängd utomeuropeiska studenter. Seriösa och ambitiösa studenter måste få plats i de stipendieprogram som regeringen tillhandahåller, alternativt får de betala studieavgifterna för sin utbildning, precis som i de flesta andra länder. Vi lär knappast locka spjutspetskompetens genom just avgiftsfria studier, det torde vara andra faktorer som lockar denna grupp, som t.ex. möjlighet att erhålla en studentlägenhet.

Det har funnit fler allvarliga problem som inte Ekholm och Bennet tar upp i sin artikel. Riksrevisionen meddelar i sin rapport (RiR 2008:22) att antagningsmyndigheterna har haft stora problem med att sortera bort mängder med ogiltiga och t.o.m. förfalskade ansökningshandlingar. Enligt Riksrevisionen har så mycket som 40 procent av alla ansökningar varit grovt felaktiga eller förfalskade. Det är också resurskrävande att omsätta utländska utbildningars värde till motsvarande svenska. Dessutom konstaterar Riksrevisionen i samma rapport att det föreligger en bristande interaktion mellan svenska och tredjelandsstudenter, då språksvårigheter sätter hinder i vägen. Den utländska ”influens” både regeringen och författarna hänvisar till har i verkligheten visat sig betydligt blygsammare än vad som kalkylerades från början av regeringen. Det är mot den bakgrunden vi skall se regeringens handlande när den avskaffade de fria studierna och införde stipendier.

Varje enskilt lärosätes anslag beräknas på antalet studenter. Detta innebär att lärosätena kan ha ett egenintresse av ett så stort antal studenter som möjligt. Samhällets och skattebetalarnas intresse sammanfaller dock inte alltid med de enskilda lärosätenas intresse. Just så är det i detta fall. I slutänden är det svenska skattebetalare som betalar för att den egna nationens ungdomsgeneration skall få en hög kvalité på sin utbildning, till gagn för både den egna nationen och den enskilde studenten.

Länk DN-Debatt

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tänka på att vårda språket och följa alla tryckfrihetslagar.