Historiska museets höga höjder och djupa dalar

Ett besök på Historiska museet i huvudstaden bjuder på en enorm resa genom vår gemensamma förhistoria. De första föremålen är från äldre stenåldern och t.o.m. föremål från den s.k. Hamburgkulturen har hittats i Skåne och finns utställda på Historiska museet. Hamburgkulturen är mycket gammal och lämningarna härstammar förmodligen från enskilda jaktexpeditioner. Det rör sig alltså sannolikt inte om våra förfäder. Efter Hamburgkulturen och framåt är de flesta fynd från våra förfäder, det är just detta som gör de så intressanta.

Det finns otroligt många fina föremål på Historiska och vår forntida kultur var högre stående än de flesta kan föreställa sig. Yxor från yngre stenåldern gjorda av flinta är samtida repliker från bronsgjutna yxor från samma tid tillverkade i södra Europa där bronsgjutningskonsten var aktuell något tidigare än hos oss.

 

När befolkningen i vårt land själva lärde sig att gjuta i brons så tillverkades otroligt fina nyttosaker, liksom rena prydnadsföremål. De svärd som hänger på Historiska från bronsåldern är fantastiska i sin precision och konstnärlighet. De var dock aldrig menade som att brukas utan tillverkades närmast som statussymboler.

När vi så kliver in i vikingatiden så blir de rena bruksföremålen fler, men imponerar inte mindre för det. Vikingasvärd av järn fyllde sannolikt sin funktion, och var inte bara prydnadsföremål.

 På Gotland har en kista med en full utrustning för en smed hittats i en sjö. Verktygen skulle i princip kunnat vara från 1900-talet men är från vikingatiden. Ibland undrar man hur långt vi egentligen har kommit i vår tid, låt vara att vikingarna i alla fall inte hade I-phones. Dock har man hittat hänglås av skilda storlek från vikingatiden, hänglås som inte är alltför olika de vi använder i dag. Klart är att järnålderskulturen i Norden var oerhört högtstående.

Eftersom man med relativ stor säkerhet har kunnat återskapa de klädesplagg som vikingarna använde vet vi med ganska stor säkerhet hur de var klädda. Gore-tex hade de inte, men klädesplaggen är oerhört vackra och en återskapad kvinnlig klädesdräkt imponerar nästan mest i hela museet. Det är synd att grupper som vill återskapa äldre musik klär sig i trasiga och säckliknande kläder. Originalkläderna var sannolikt både vackrare och hela.

 

Tyvärr finns det en mycket tråkig baksida med dagens Historia museum. Politiskt korrekta museichefer och dito politiker har i sin outsinliga strävan efter att utrota varje tendens till nationalism hos det uppväxande släktet infört mångkulturella avdelningar i museet. Man drar sig inte ens för ren historieförfalskning för att föra fram sitt budskap. Populistiska och propagandistiska knep som flickor med påtaglig utländsk härkomst står utställda i full vikingautrustning med svärd och allting. Sanningen är den att det var ytterst sällan en kvinna överhuvudtaget lyfte ett svärd på denna tid, kanske mycket beroende på det praktiska skälet av svärdets blotta tyngd.

En bild med vikingatida symboler tillsammans med nazisymboler som användes i Norge visas också upp. I bakgrunden finns en bild av ryssar som letar efter mördade anhöriga på Krimhalvön under 2a världskriget. Sammankopplingen är säkert magnifik enligt ansvariga politiker och intendenter, inte desto mindre är den djupt propagandistisk och felaktig. Det mesta vikingarna gjorde med det gamla Ryssland var att handla. Ryssarna hämtade t.o.m. en kung från Sverige under vikingatiden för att ena stridiga falanger. Att man använder sig av denna typ av propaganda som är riktad direkt till skolbarn är omoraliskt.

 

Ett annat plakat meddelar förnumstigt att det inte fanns något Sverige eller svenskt folk för 1000 år sedan. Självklart fanns inte Sverige i sin nuvarande form för 1000 år sedan. Däremot utvecklades Sverige ur det gamla Svitjod som har gamla anor. Självklart fanns våra förfäder här för 1000 år sedan. Att de inte kallade sig svenskar är ju en följd av att statsbildningen inte fanns ännu. Man får dock intrycket av att våra förfäder inte fanns i det landområde som i dag kallas Sverige enligt plakatet, vilket är helt fel. Det verkar som de ansvariga för denna utställning ansträngt sig maximalt för att skapa en historielöshet hos vårt uppväxande släkte. Är det verkligen Historiska museets strävan och uppgift?

Vi är självklart inte blinda för att elever med utländsk härkomst i en skolklass kan känna sig utanför och på något sätt ”exkluderad” under ett besök på Historiska. Det avhjälper man inte genom att göra elever med svensk härkomst historielösa. En skicklig och kompetent lärare behandlar alla elevers respektive historia. Perser, araber och alla andra folk har också sin fantastiska historia, väl värda att känna stolthet inför. I djupet av sina själar känner få elever stolthet för nedklottrade tunnelbanestationer och gråtrista betongväggar, vilket verkar vara en någon förvirrad intendents trick för att alla skall samlas i någon slags gemensam traskultur (enligt de pop-bilder Historiska också ställer ut).

 

Ett annat plakat verkar ifrågasätta om vikingatiden var höjdpunkten på vår fornnordiska historia. Ja det råkar vara vår kulturella och maktpolitiska höjdpunkt under forntiden. Vad är det för konstigt med det? Om inte denna tid var höjdpunkten skulle ju någon annan tid vara det. Var exakt skulle skillnaden vara? Eller är idealet att det inte skall ha varit någon höjdpunkt alls? Sannolikt stod vi på denna tid kulturell över våra grannfolk och samerna. Det innebär ju inte att vi ser ner varken på samer eller ester i dag, eller gjorde det ens under vikingatiden. Tvärtom visar fynd som Historiska visar upp att det mest rådde ett fredligt handelsförhållande mellan våra närmaste grannar. Låt vara att vikingarna inte kunde avhålla sig från ett eller annat rövarstråt även mot dessa, men det är bagateller i sammanhanget.

 Det är mycket synd att politiskt korrekta chefer för museer och politiker hela tiden måste ursäkta vår historia, som självklart har inslag av både gott och ont, dåliga och mycket goda saker. Ägnar man sig åt ren historieförfalskning i sin iver att vara den rådande politiska diskursen till lags har man dock gått för långt och närmar sig gränsen för rent kriminella handlingar. Vinklingen med nazisymboler och mördade civila på Krimhalvön under slutskedet av andra världskriget är historiskt relevant och inget att säga om. Men sätter man detta plakat på historiska museet i en avdelning som handlar om vikingatiden har man glasklart passerat gränsen för den värsta avarten av ren propaganda. Vad exakt är budskapet? Att vikingarna var väldigt tidiga nazister? Eller att alla som bär en torshammare runt halsen är ytterst misstänkta figurer? Tänk om, gör om, gör rätt.

Då & nu – EMU omröstningen

I dag publicerar DN-debatt en artikel med Erik Berglöf, chefsekonom för den europeiska utvecklingsbanken EBRD, där han presenterar en lösning för att lösa den europeiska ekonomiska krisen, LÄNK. Förslaget går i korthet ut på att skapa en gemensam bankunion, som bl.a. skall få explicita rättigheter att ge nödlån. Med bakgrund av dagens artikel kan det vara både nyttigt och lite lustigt med en jämförelse hur det lät från betrodda politiker och organisationer inför och efter EMU-omröstningen 2003.

Henrik Brors på DN presenterade de 10 tyngsta argumenten för att rösta JA till euron, LÄNK.

Då:
Handeln underlättas. Svenska företag får konkurrera på lika villkor på euromarknaden. 40 procent av handeln går till euroländerna, och med Danmark som också är knutet till euron blir det nära 50 procent. [...]

Risken att vår valuta drabbas av valutaoro och valutaspekulanter som inte gillar svensk välfärdspolitik försvinner när vi ingår i ett stort valutaområde.

Nu:
Dramatiska sparåtgärder leder till lägre tillväxt, lägre skatteinkomster och mer nedskärningar – allt med enorma sociala påfrestningar i de samhällen som drabbas.

Då:

Sverige får sitta med när EMU-beslut fattas. Att vara med i EU och nu ta ställning mot euron i en folkomröstning skulle tolkas som en markering från Sverige mot samarbetet i stort. [...]

Den gemensamma valutan bidrar till att väva samman medlemsländerna, vilket stärker fred och välstånd.

Nu:
Katastrofen är nära. I dag presenterar 16 europeiska nationalekonomer en plan för att rädda euron. [...]

Liksom i juli 1914 vandrar Europa lealöst mot en katastrof av ofattbara proportioner.

Då:

Växlingen försvinner. Levnadsvillkor i olika medlemsländer blir lättare att jämföra. [...]

Det blir omöjligt för Sverige att fuska sig ur strukturproblem genom valutakursförändringar.

Nu:
Under de senaste veckorna har situationen i de skuldtyngda ekonomierna i södra Europa allvarligt försämrats. Spanien är mycket nära att ställa in betalningarna och Grekland står på konkursens rand och kan tvingas lämna eurosystemet. Dramatiska sparåtgärder leder till lägre tillväxt, lägre skatteinkomster och mer nedskärningar – allt med enorma sociala påfrestningar i de samhällen som drabbas.

Då:

Finland vann på euron. [...]

Finländarna är nöjda med sin nya valuta. Finlands ekonomi liknar vår, och där har tillväxten varit högre än i Sverige sedan euron infördes.

Nu, SvD 07-25, LÄNK:
Finland skulle hellre överväga att lämna eurozonen än att betala andra länders skulder i valutaområdet.

Enligt SvD, 09-05 så ställde sig riksbanken på JA-sidan i euro-omröstningen. Så här såg Riksbankens ställningstagande ut, LÄNK.

Sedan dess har tillkommit en rad positiva erfarenheter efter eurons införande. Dessutom hänvisar man till en rad studier som visar att euron är bra för tillväxten. [...] 

Det är en stark utsaga, formulerad av elva ledamöter från fem partier, inklusive vänsterpartiets representant Kenneth Kvist. Men gubbarna kring korvkiosken på torget där ute där det riktiga folket bor, vet förstås bättre hur Riksbanken ska sköta affärerna.

Nu:
Otroligt nog visar verkligheten att Kenneth Kvist (V) var alltför EU-positiv och att "gubbarna kring korvkiosken på torget" faktiskt verkar veta bättre hur Riksbanken ska sköta sina affärer.

SvD:s ledarredaktion gick ut hårt efter omröstningen och beklagade sig över det inskränka svenska folket, detta i en artikel med rubriken " Nej, Europa väntar inte på Sverige". Lite längre ned i artikeln står det " Nejsidan är att gratulera", LÄNK.

Nejsidans gratulationer var mer välmotiverade än SvD:s redaktion någonsin kunde föreställa sig, har det visat sig. På något sätt får man ändå intrycket att redaktionen inte var helt hjärtlig i sina gratulationer september 2003.  Europa väntar inte på Sverige nej, i sin raska resa mot... vi citerar dagens artikel här:

Liksom i juli 1914 vandrar Europa lealöst mot en katastrof av ofattbara proportioner.

Det var väl aldrig så att SvD:s ledarredaktion ville ha med Sverige på denna hisnande rollercoaster-resa mot en "katastrof av ofattbara proportioner"?

Själv minns jag bäst Jens Spendrups eviga tjat i TV om att de som inte ville följa med på denna resa som euron nu visat sig vara, betecknades som "dysterkvistar" och trista bakåtsträvare. Ibland kan det vara bra att försiktighetsprincipen får råda. Vi som är lite mer eftertänksamma får stå ut med alla anklagelser om att vara "bakåtsträvare". Alla beslut som rör vår framtid är inte lyckade. Historien visar att regeringar och monarker tagit massvis med katastrofala beslut genom historien. Alla som varit emot dessa beslut har sannolikt kallats något liknande det som Spendrup kallade motståndarna till euron. Folkvalda politikers uppgift är inte att ivrigt och populistiskt hoppa på alla trender och nya förslag från olika intressegrupper. Uppgiften är i stället att noga överväga vad som gynnar landet och dess folk.

Det är inget misstag att införa studieavgifter för högre studier

På DN-debatt träder två representanter för högskolevärden fram och deklarerar i en artikel att regeringen gjorde ett fundamentalt misstag när de införde studieavgifter för tredjelandsstudenter (länder utanför EU och Schweiz). Författarna Börje Ekholm, ordförande KTH, vd Investor samt Carl Bennet, ordförande Göteborgs universitet, konstaterar att antalet utomeuropeiska gäststudenter minskat med 90 procent sedan studieavgifter införts. En konsekvens av detta är enligt författarna att en del utbildningar riskerar att läggas ned.

Det Bennet och Ekholm glömmer (eller väljer att inte nämna) är att avgiften införts för att många av gäststudenterna haft bristande förkunskaper och att stora resurser för hela antagningssystemet tagits i anspråk för dessa gäststudenter. Riksrevisionen konstaterat i sin rapport RiR 2008:22 att lärosätena själva har misslyckats med att beräkna kostnaderna för tredjelandsstudenter (eller kanske inte ens ansträngt sig). Det är dock troligt att mycket stora resurser lagts på denna grupp, detta samtidigt som det konstaterats att den lärarledda undervisningen i många program är för låg och hämmar kvaliteten på undervisningen.

Det de olika lärosätena tjänat på gäststudenterna har skattebetalarna betalat. Även övriga studenter har betalat med mindre lärarledd undervisningstid, detta p.g.a. att mindre resurser har satsats på varje studerande. Dessutom är det så att det stora inflödet av studenter från tredjeland är en ganska ny företeelse. Den stora tillströmningen av studenter har skett efter 2003 enligt budgetpropositionen 2012 område 16 sid. 125. Om nu hela utbildningar riskerar att läggas ned som Ekholm och Bennet påstår, måste det innebära att vi byggt upp hela utbildningsprogram för att tillgodose gäststudenter från tredjeland med avgiftsfria studier.

Författarna tar också upp aspekten att färre tredjelandstudenter skulle utarma kompetensen för svenska företag. Det är självklart allvarligt om vår inhemska kompetens blir lägre, men frågan är om de svenska företagen har fått ett markant tillskott av kompetens efter 2003 när den stora tillströmningen av tredjelandstudenter uppenbarade sig. Det har vi i sådana fall inte hört något om varken från näringslivet eller någon annan aktör. Ekholm och Bennet framför farhågor att vi kall kunna locka tredjelandstudenter utan att vår utbildning är gratis, också med tanke på den skriande brist på studentbostäder vi har i landet. Nu lär inte denna brist på studentbostäder bli bättre av att vi tar emot en mängd utomeuropeiska studenter. Seriösa och ambitiösa studenter måste få plats i de stipendieprogram som regeringen tillhandahåller, alternativt får de betala studieavgifterna för sin utbildning, precis som i de flesta andra länder. Vi lär knappast locka spjutspetskompetens genom just avgiftsfria studier, det torde vara andra faktorer som lockar denna grupp, som t.ex. möjlighet att erhålla en studentlägenhet.

Det har funnit fler allvarliga problem som inte Ekholm och Bennet tar upp i sin artikel. Riksrevisionen meddelar i sin rapport (RiR 2008:22) att antagningsmyndigheterna har haft stora problem med att sortera bort mängder med ogiltiga och t.o.m. förfalskade ansökningshandlingar. Enligt Riksrevisionen har så mycket som 40 procent av alla ansökningar varit grovt felaktiga eller förfalskade. Det är också resurskrävande att omsätta utländska utbildningars värde till motsvarande svenska. Dessutom konstaterar Riksrevisionen i samma rapport att det föreligger en bristande interaktion mellan svenska och tredjelandsstudenter, då språksvårigheter sätter hinder i vägen. Den utländska ”influens” både regeringen och författarna hänvisar till har i verkligheten visat sig betydligt blygsammare än vad som kalkylerades från början av regeringen. Det är mot den bakgrunden vi skall se regeringens handlande när den avskaffade de fria studierna och införde stipendier.

Varje enskilt lärosätes anslag beräknas på antalet studenter. Detta innebär att lärosätena kan ha ett egenintresse av ett så stort antal studenter som möjligt. Samhällets och skattebetalarnas intresse sammanfaller dock inte alltid med de enskilda lärosätenas intresse. Just så är det i detta fall. I slutänden är det svenska skattebetalare som betalar för att den egna nationens ungdomsgeneration skall få en hög kvalité på sin utbildning, till gagn för både den egna nationen och den enskilde studenten.

Länk DN-Debatt

Är det värt att bevara? - vad är svensk kultur?

Värmen i kupén var olidlig, tre vuxna personer i en liten sovkupé producerar alltför mycket värme sommartid. Jag stod följaktligen inte ut i hettan utan klädde snabbt på mig i mörkret och rafsade ihop min lätta packning, därefter ställde jag mig i korridoren. För att svalka mig drog jag ner SJ:s klassiska fönster och lät fartvinden blåsa bort all överskottsvärme som jag under natten samlat på mig.    

När jag tittade ut hade det första bleka gryningsljuset gjort det förbirusande landskapet knappt skönjbart. I det knappa morgonljuset såg jag det så typiska svenska skoglandskapet, mörka ruvande barrskogar som format vårt något depressiva nordiska kynne. Ensligt belägna gårdar låg insprängda i det dominerande skogslandskapet, några hus var välskötta i enlighet med svenskt ordningssinne, andra var märka av ålder och förstrött underhåll. Här och där bröts skogslandskapet upp av ängar där nyvakna kor låg i klungor runt spridda träd. Ljuset var mycket dåligt men det såg ut som om korna redan börjat idissla innan de ens rest sig upp och börjat beta. Morgondiset låg i tydligt urskiljbara sjok över ängarna och gav hela landskapet ett trolskt utseende. Att våra förfäder trodde på tomtar och troll var inte svårt att förstå denna tidiga morgon. Hade jag inte varit en produkt av den förnuftiga svenska skolan skulle även jag hemfallit åt tron på trolldom. 

Understundom rusade tåget förbi en by med sin typiska huvudgata och omgivande lika typiska villor i tegel eller trä. Utan tvivel skulle man denna morgon kunna peka ut dessa byar som typiskt svenska utan minsta tvekan. Det är något med atmosfären, arkitekturen och stämningen som inte lämnar någon tvekan alls. Exakt vad det är som gör dessa byar så typiskt svenska är mycket svårt att sätta fingret på. Kanske är det säkraste tecknet på dessa byars nationalitet de närmast surrealistiska trädkojorna i utkanten på byarna. Svenska barn i hela landet bygger sina mer eller mindre kaotiska trädkojor där de kan hitta några lämpliga träd och på lagom avstånd från mamma och pappa. En riktig trädkoja skall byggas med stulet material, hemlig för vuxenvärden. När jag stod där i SJ:s tågvagn filosoferade jag om dagens barn fortfarande vet hur man bygger en riktig trädkoja. Jag filosoferade också över hur man förklarar för en inbiten mångkulturalist att trädkojor är något typiskt svenskt, ja kanske det svenskaste som finns. Jag bryr mig härvidlag inte om vad som eventuellt byggs annorstädes i form av kojor.

Vi susade inte bara förbi byar, utan även mindre städer förgyllde denna tidiga morgonbetraktelse. Små förmodligen något bigotta städer med sin typiska lilla stadskärna, omgiven av några lamellhus enbart ditkastade för att påminna om miljonprogrammets dagar. Längre ut från städernas centrum kommer som på beställningen radhusen och villorna där småstadens banktjänstemän och kommunpolitiker bor. Jo vi ser alla dessa figurer framför oss och vi har genast bilden av dessa människor klar för oss. Lika klart ser vi bilden av småstadens lokala fyllo och original. Lite senare på förmiddagen vet vi att vi kan hitta dessa figurer på en parkbänk i parken utanför det lilla kommunalhuset halsandes en folköl. Så välbekant, så typiskt, ja så typiskt svenskt!

Det dominerande intrycket av det landskap som rusar förbi tågfönstret denna arla morgon är stora mörka skogar, små gårdar, ibland ensligt belägna. Det är ängar med betande kor eller bräkande får, det är byar som kanske kan kallas stad med lite god vilja. Det är klassiska småstäder där tonåringarna drömmer sig bort, helst till Stockholm och det häftiga livet, långt bort från tjatande föräldrar. Alla svenska tonåringar i alla småstäder drömmer om att tjäna egna pengar, bo i egen lägenhet och att sköta sig själva, men det är kanske mer typiskt västerländskt än typiskt svenskt. Vi är ett glest befolkat land och det har format oss på gott och ont. Vi kräver personligt utrymme och distans till våra medmänniskor, så jävla typiskt svenskt! Eller hur? En berest studiekamrat sade en gång till mig att svenskar är som Marianne-karameller, hårda utanpå och mjuka inuti, amerikanarna var som körsbär, mjuka utanpå och stenhårda inuti. Kanske har hon rätt. Kanske satte hon fingret på en annan nationalkaraktär, som de stora avstånden och de stora skogarna format. Jag överlåter till läsarna att bedöma detta. Vi lever nära naturen och för inte länge sedan levde vi också av naturen, det har också format oss. Vi känner för djur och natur. Inget, absolut inget upprör svenskar så mycket som sadistiskt djurplågeri. När människor från främmande kulturer t.ex. av rent nöje sätter eld på en liten kanin väcks nordmännens raseri även hos annars så timida grannar. Vid dessa tillfällen skönjer man en kraft och ett ursinne som osökt för tankarna till berättelser från järnåldern. Borta är plötsligt den påsmetade politiska korrektheten.

Vad är typiskt svenskt? Frågar retoriskt den Bommersvik-skolade politikerbroilern som av Expo lärt sig hur man argumenterar mot de trista bakåtsträvarna. Många gånger känner den tillfrågade svaret i kroppen, han vet svaret, men kan inte formulera det verbalt. Frustrationen när den unga mångkulturalisten får ett litet djävulskt segervisst småleende i mungipan gör det ännu omöjligare att formulera ett vettigt svar som inte låter töntigt. Att svaret är så svårt att formulera kanske beror på att det är så mycket och så självklart som är typiskt svensk. När jag tittar ut genom tågfönstret är ju allt så typiskt svenskt, hur förklarar jag de i några korta koncisa ord?

En del debattörer hävdar att Sverige skulle bli ett bättre land om vi blev lika tätbefolkade som Italien och Nederländerna [Heimersson Diskutabelt 89]. Om vi på konstlad väg skulle öka vår folkmängd så dramatiskt så skulle det Sverige vi känner i dag definitivt försvinna. Landskapet skulle förändras till oigenkännlighet. De tysta skogarna skulle vara ett minne blott och enbart förekomma i dikter av Dan Andersson. Småstäderna skulle förvandlas till kopior av Stockholm och huvudstaden skulle förvandlas till en kopia av New York, förmodligen en dålig kopia. Med förändringen av vårt landskap skulle också komma en förändring av vår nationalkaraktär och vårt sätt att leva. Hela samhället skulle i grunden förvandlas till något annat, riktigt hur det skulle se ut kan vi inte veta på förhand.

Andra debattörer hävdar att det bästa är om vi på allvar genomförde den mångkulturella visionen. De ser framför sig en livlig marknad där olika kulturer bjuder ut exotiska maträtter och konsthantverk från jorden alla hörn. Alla kulturer samsas och berikar varandra. Livliga diskussioner förs mellan representanter från olika kulturer, alltid med samma glada tonläge och intresse för vad motparten kan ha att säga. I denna vision är det aldrig problem med de grundläggande värderingar som inte ens de mest inbitna liberaler egentligen vill ge avkall på. Det är heller aldrig problem med den svenska skolan (och dess värderingar) som alla kulturer med ett brett leende tagit till sitt hjärta. Ingen reflekterar heller över att vi redan nu har fler maträtter att välja mellan än vad vi kan hålla reda på eller att alla varor, också de som vi betraktar som svenska, redan nu tillverkas över hela jordklotet, främst i låglöneländer. I den fina mångkulturella visionen går heller ingen arbetslös och framdriver sina dagar apatiskt sittande på en parkbänk i någon enklav byggd i grå betong.

I den mångkulturella visionen skulle vi förändra hela vårt samhälle, inte bara till utseendet. Vi skulle förändra sättet vi umgås på och sättet vi fostrar våra barn. Vi skulle förändra lagar och levnadsregler. Den stora frågan är, vill vi bevara vårt samhälle och utveckla det utifrån sina naturliga förutsättningar? Är det värt att bevara? Är det mäktiga skogslandskapet genuint och historiskt betingat eller är det bara depression? Varje medborgare får söka sitt svar på dessa frågor, det är ju trots allt det demokrati och åsiktsfrihet handlar om.

Bevara strandskyddet

I en artikel på SvD opinion går tre personer med varierande bakgrund ut och propagerar för en uppluckring av strandskyddet. En av undertecknarna är t.o.m. en f.d. domare i miljööverdomstolen. Det är lätt att förstå enskilda kommunalpampars vilja att göra sin avfolkningskommun attraktivare genom att luckra upp strandskyddet. Det är lika lätt att förstå vilken typ av fastigheter som skulle utnyttja denna uppluckrade strandskyddslag, nämligen sommarstugefastigheter. I princip skulle alltså ett uppluckrande av strandskyddslagen inte i verkligheten hjälpa dessa avfolkningskommuner speciellt mycket. Att erodera vår strandskyddslag enbart för att lokalbefolkningen skall riva sin nuvarande fastighet för att bygga en ny vid vattnet verkar inte heller klokt på lång sikt. I framtiden kan det just vara naturvärdena som gör dessa avfolkningskommuner attraktiva. Att då förstöra dessa värden är vansinne. Så här skriver författarna till artikeln.

Föreställ dig att du som beslutsfattare står vid ett stenigt strandparti vid Glesträsksjön där inga turister synts till på hundra år och blickar ut över ett oändligt sjölandskap. Du ska pröva en av årets få ansökningar om att få bygga i kommunen och svarat blir nej därför att det inte finns något ”särskilt skäl”, det vill säga därför att ingen har byggt där förut. En sådan lagstiftning tappar i respekt och leder till motsättningar mellan landsbygd och centralmakt.

Det finns i princip inga orörda områden där "inga turister synt till på hundra år". Bebygger man däremot stränderna lär det inte komma några turister på de nästa hundra åren. Frågan är också vem som kommit in med ansökan om att bebygga stranden. Är det en 08:a som vill ha en liten sommarstuga där?  Är det en människa som redan är bofast i kommunen? Skall en beviljad ansökan för byggandet vara kommunen till verklig nytta skall det helst vara en inflyttande storstadsbo (i alla fall en som kommer utanför kommunen) som tänkt sig att börja ett nytt liv i kommunen med arbete, skola och allt annat som hör ett modernt liv till.

Enligt den argumentation som författarna själv använder så kan ju hela strandlinjen bebyggas när de väl beviljat en ansökan. Det innebär i förlängningen att strandskyddet upphävs. Om det är som jag befarar, att de flesta ansökningar gäller sommarstugor för t.ex. folket kring Stureplan, så är inte jag beredd att upphäva strandskyddet för detta. Så här argumenterar författarna för sin sak. Jag svarar direkt efter författarnas argument.

Vad skulle då hända om strandskyddet ändrades till att innefatta en mer nyanserad prövning där lokala aspekter vägs in och där kravet på i förväg utpekade LIS-områden togs bort? Skulle kommunerna och överprövande domstolar bortse från allmänhetens behov av fria stränder?  

Ja det tror jag att de skulle göra i många fall. Vi vet hur oerhört känsliga vissa kommunalpolitiker är för starka särintressen, och fagra löften.

Skulle de misslyckas med att göra kloka prövningar som är anpassade till lokala förutsättningar?

Ja, de skulle de sannolikt. Inte p.g.a. bristande intellektuell kapacitet utan p.g.a. att de ger efter för påtryckningar och fagra löften, kanske t.o.m. rena mutor.

Skulle byggnadsaktiviteten öka så att Sveriges finaste stränder blir fullbyggda?

Ja, på sikt tror jag absolut det. Vi ser gång på gång att är det för mycket pengar med i bilden så bortser man från vilka andra värden som helst. I Botkyrka kommun så tvekar man inte att skövla Hågelbyområdet för löften om säsongsarbeten och lite rush i kommunen.

Skulle byggandet hota sådana växt- och djurarter som för sin överlevnad är beroende av strandmiljöer?

En normal svensk kommunalpamp vet inte ens om att det finns speciella växt och djurarter som är beroende av strandmiljöer. 

Strandskyddet infördes i en tid när det bodde färre människor i vårt land än det gör i dag. Ändå valde dåtidens politiker att införa det. Strandskyddet infördes för att bevara naturvärden till kommande generationer. Det infördes för att allmänheten skulle ha tillgång till naturen, för att kunna uppleva vårt land och för att kunna koppla av efter hårt arbete. Det är lätt att inse hur mycket stränder vi har i vårt land, vilket författarna påpekar. Men det handlar inte om dagens människor och dagens situation, det handlar om morgondagens människor. Vår förmåga att tänka långsiktigt verkar hela tiden försämras av någon underlig anledning. Det handlar också om att för framtida generationer bevara karaktären av vårt land.   

Nordöstrand

Låt mig berätta en sann anekdot. När jag var ung båtluffade jag i Stockholms skärgård, med tält och sovsäck. Det var en underbar tid på många underbara öar. Tack alla ni kloka människor som tidigare slagit vakt om allemansrätten och andra förståndiga lagar. Inför sista natten tog jag dagens sista båt ut till Husarö. Där var hela ön bebyggd med små bungalows, så att man hela tiden var inom synhåll från någon liten uthyrningsbod. Enligt allemansrätten får man då inte slå läger. Jag traskade runt i timmar för att hitta en plätt där man inte kunde skönja ett enda litet tak. Tyvärr hade de boende på ön varit så smarta så att det faktiskt inte fanns någon plats där allemansrätten gällde för uppsättande av tält.

Till slut var jag tvungen att ändå slå upp mitt tält. Jag bar på en 30 kilos ryggsäck och hade min hund i släptåg (t.o.m. han började knäa). När jag så slagit upp mitt tält kl 23 på kvällen så kom en gormade skrikande man stormandes fram mot mig. Han vevade med armarna och skrek "du är inom synhåll från min bungalow (en liten bit av taket syntes) försvinn din jävla 08:a!". Det var bara att packa ihop tältet och promenera vidare, tills morgonbåten kom.

Så efter det blev min slutsats att när privata intressen ställs mot allmänhetens intresse så förlorar allmänhetens alla dagar på året, om inte lagar gör att allmänhetens intresse skyddas. Jag kan fortfarande se bilden av den skrikande högröda mannen framför mig, det är bilden av särintressena. Jag kan fortfarande se bilden av min dödströtta hund som jag med milt våld fick tvinga vidare. Jag är säker på att vi måste ha starka lagar som skyddar allmänhetens intressen, den skrikande ilskne mannen från Husarö övertygade mig.        

Länk SvD