Den svenska kultureliten gör det igen

Vi är rätt många sverigedemokrater som vet att vi inte har kultursverige bakom oss, tvärtom. Är det någon grupp i samhället som visat att de verkligen är våra politiska motståndare så är det vår ganska självgoda kulturelit. Som ett kvitto på det har SvD:s Tobias Brandel skrivit en artikel där han fångat upp stämningarna hos det kulturella etablissemanget. Så här står det i artikeln.

Ser du några problem med att ni protesterar mot ett parti som är valt i ett demokratiskt val?

–Självklart ser jag problem med det. De har valts in, men det är något man skäms över. Det är skamligt att delar av svenska folket röstat på dem, när man vet hur mycket människor från olika kulturer fört in i Sverige.

Jag själv skäms över vår kulturelit, som till största delen förmodligen tillhör flumvänstern. Vi har ett kulturellt etablissemang som tagit politisk ställning och ofta med statliga pengar driver sin politiska inriktning i sin yrkesverksamhet. Jag som skäms över denna elit, får vara med och försörja dem med min skattsedel. Representanter för denna elit har knappast läst SD:s politiska program eller vet vad detta program innehåller. De tror att de vet vad SD står för i.o.m. att de läst Aftonbladet. Inte heller tror jag dessa falska profeter är några historiska experter, även här kommer deras kunskapsbank från Aftonbladet. Vidare står det så här i artikeln.

Att SD inte är ett parti som alla andra tycks emellertid de flesta kulturinstitutioner överens om. Riksteatern har startat ett internt arbete för att komma fram till hur de ska förhålla sig till SD som riksdagsparti.

–Sverigedemokraterna har blivit demokratiskt valda, det måste vi som organisation acceptera. Det vi måste bestämma är hur dialogen med dem ska se ut. Vår värdegrund är allas lika värde och SD delar inte den värdegrunden, säger Riksteaterns verksamhetschef Mia Larsson.

Mia Larsson måste acceptera att SD är demokratiska valda, trots att det inte är ett parti som alla andra. Det är inte ett parti som alla andra för att de har en avvikande politiska agenda, vilket faktiskt var meningen med vår parlamentariska demokrati. Att alla partier tycker likadant i viktiga frågor är egentligen det avvikande.

Samtidigt som Larsson säger att hennes värdegrund är allas lika värde, så säger hon i nästa andetag att det gäller tyvärr inte de som är SD-medlemmar. Man kommer osökt att tänka på George Orwells "Animal farm" där grisarna var de mest jämlika djuren. Vad gäller allas lika värde så ansluter sig SD även till den principen, vilket naturligtvis inte innebär att alla har rätt till asyl. Blandar man ihop dessa begrepp skall man kanske inte delta i den samhälleliga politiska diskussionen överhuvudtaget. Det kan vara ett litet tips till Mia Larsson på Riksteatern.

Länk SvD

Pressens roll i en demokrati

Alla samhällsdebattörer är överrens om att en fri press, yttrandefrihet, åsiktsfrihet och pressfrihet är absolut nödvändiga fundamenta i en demokrati värd namnet. Samtidigt har vi fria enskilt ägda tidningar som sympatiserar med vilket parti eller ideologi de själva så önskar. Normalt så propagerar tidningarna för sin ideologiska hemvist på ledarsidan, medan nyhetsdelen och den politiska delen av tidningen skall gälla för att vara mer objektiv och av rapporterande natur. Att denna princip inte alltid gäller fullt ut är uppenbart, men så länge läsarna själva är i stånd att kritiskt granska tidningens rapportering med dess politiska hemvist upplever vi ändå inget överhängande demokratiskt problem.

Inför valrörelsen 2010 så uppstod dilemmat för de dåvarande riksdagspartierna att Sverigedemokraterna mycket väl kunde komma in i riksdagen (vilket de också gjorde på valnatten). Våra stora tidningsdrakar är ideologiskt hårt knutna till något av de sju politiskt korrekta riksdagspartierna samt den överideologi av mångkultur och en extremt generös immigrationspolitik. Följden blev att vår demokrati sattes på ett hårt prov, speciellt vad avser yttrandefriheten och pressfriheten. Klarade då vår demokrati provet? Svaret måste bli ett "nej". Press och övrig media kastade av sig fernissan av demokratisk gentlemannamässighet och framträdde som diktatoriska institutioner vilka försvarade sina egna intressen med alla tillbuds stående medel, även odemokratiska sådana.

De klaraste övertrampen gjorde Expressen och Aftonbladet. Expressen förde precis inför valet (19 september) fram sin brutalaste politiska artikel någonsin där en bild på förstasidan med en Sverigedemokratisk valsedel låg i rännstenen tillsammans med en fimp. Rubriken var att "rösta nej till hatet". Detta trots att hela Expressens egen kampanj mot SD pyrde av hat, LÄNK. Aftonbladet hade på sin förstasida en stor avvisande hand med rubriken "vi gillar olika" (19 september) LÄNK. Detta som en direkt uppmaning att inte rösta på SD. Tydligen gillade inte Aftonbladet att någon tycker olika. Att de inte själva reflekterade över denna paradox ställer stora frågetecken angående redaktionens intellektuella kapacitet. 

Att den samlade rikstäckande kvällspressen på detta sätt använder nästan hela sitt samlade politiska utrymme och kapacitet för att förmå människor från att rösta på ett fullt demokratiskt och legitimt parti måste strida mot de grundläggande fundamenta som utmärker en fungerande demokrati. När sådana här tendenser uppträder i Ryssland tvekar inte hela det politiska Sverige att resa sig upp och med stark stämma skrika "odemokratiskt", nu hände faktiskt samma sak i vårt eget land. 

Morgontidningarna DN och SvD använde inte samma grova metoder som kvällstidningarna, men även de använde oerhört mycket utrymme och kapacitet för att smutskasta (ofta med oerhört tunt faktaunderlag) ett politiskt parti, nämligen Sverigedemokraterna. Exempel på hetskampanj mot SD i valrörelsen är en debattartikel i DN (15 september) där Martin Peterson föreslog att de övriga riksdagspartierna skall sätta SD i karantän, LÄNK. Likheterna med organiserad mobbning är slående och vi kan tänka oss reaktionerna om någon skulle föreslå att sätta KD eller V i politisk karantän, partier som för omvärlden förmodligen ses som betydligt extremare partier än SD.

En opinionsartikel i SvD (15 september) undertecknad Fathi El-Abed, stiftare av föreningen Demokratiska muslimer, varnar för att debattklimatet kommer att bli lika hemskt i vårt land som han anser att det är i Danmark, ifall SD skulle komma in i riksdagen, LÄNK. SvD drar sig inte ens för att kampanja mot SD i sin näringslivsdel. I en artikel så varnar cheferna för de stora bankerna i vårt land för en instabil krona om SD kommer in i riksdagen (17 september)LÄNK. Här har vi alltså ett exempel på att rena affärsmän och bankchefer går in i valrörelsen och försöker påverka människors röstande på valdagen. Detta måste betraktas som ett historiskt demokratiskt lågvattenmärke.

Andra lågvattenmärken var det gott om när valdagen närmade sig och paniken spred sig bland våra tidningsredaktioner. DN:s kulturdel bidrag med sitt strå till stacken när de på kulturdelen publicerade en artikel där det påstods att Zlatan inte är svensk enligt SD (17 september), LÄNK. Som om SD någonsin uttalat sig om Zlatans etniska eller nationella tillhörighet, eller ens visat intresse för frågan. Har någon tidningsredaktion någon gång frågat Zlatan själv vad han anser sig höra hemma nationellt? 

Enligt grundläggande demokratiska principer så bygger varje verklig demokrati på de positiva opinionsfriheterna, där ingår bl.a. tryckfriheten och pressfriheten. De positiva opinionsfriheterna är en nödvändig del i ett demokratiskt samhälle och syftar till att främja ett fritt meningsutbyte som är nödvändig i en levande demokrati. Vi såg att inför valrörelsen 2010 så gjorde vår media och press allt som stod i sin makt för att bryta mot principerna om de positiva opinionsfriheterna. Tidningarna lade sin främsta energi på att smutskasta SD samt förmå människor från att rösta på SD, ett demokratiskt parti som dessutom uppfyller alla villkor för ett legitimt parti i vår del av världen. Att propagera för sin egen ideologi stod mycket långt ned på ledarredaktionernas prioriteringslista inför valet 2010.

Måhända har dagens politiska och mediala maktelit vänt på Evelyn Halls berömda citat som felaktigt är tillskrivet Voltaire. Den svenska elitens rättesnöre är i stället "jag delar inte dina åsikter och jag är beredd att dö för att förvägra dig rätten att framföra dem".

Hos oss är alla lika mycket värda

En ganska stor nyhet från Stockholm är att en folkpartist diskriminerat kandidaten Sepide Erfani i Haninge. Erfani stod på 2a plats i den kommunala listan för FP. Tydligen har både hon och andra räknat med en plats i kommunfullmäktiges valberedning. I vilket fall så fick Erfani ingen post av sju utdelade poster, vilket måste ses som märkligt om man står som nummer två i den kommunala listan. Det är enligt uppgifter kommunalrådet Peter Olevik Dunder som ansett att Erfani är "osvensk" samt har ett olämpligt temperament (som beskrivits som "asiatiskt").

Något sådant skulle inte kunna hända i SD Västra Södertörn. Här behandlas alla lika oavsett etnisk härkomst. Människor måste också få ha temperament och alla kan inte vara stöpta i exakt samma form. Rent spontant så förknippar jag dessutom "asiatiskt temperament" med japansk kontroll som ingen svensk kan visa upp. Vi i SD Västra Södertörn anser inte att någon varken skall ha en gräddfil eller bli diskriminerad för sitt kulturella eller geografiska ursprung. Det är, "at the end of the day" två sidor av samma mynt.

Det kan för säkerhet skull tilläggas att det ställs krav på självkontroll för offentliga personer och politiska representanter. Ett ohämmat humör kan vara en hämsko för karriären (beroende på vad man då vanligtvis häver ur sig) på helt riktiga grunder. Nu verkar det vara Peter Olevik själv som inte riktigt nått upp till kraven, i alla fall om man får tro media.

Länk SvD

Jag vill också passa på att länka en artikel i GP av socionomen och journalisten Gunnar Sandelin. Han skriver om hur våra politiker infört ett mångkulturellt samhälle utan att tillfråga den befolkning den är satt att representera, ja utan att ens debattera frågan offentligt. Journalister och politiker har i en ohelig allians mörkat alla problem och hur oansvarig vår asylpolitik varit och faktiskt fortfarande är.

Länk GP

Stäng dörren!

Återigen skriver ledarredaktionen på DN om den arbetskraftsinvandring som redaktionen tycker är så oerhört positiv för vårt land, LÄNK. I artikel efter artikel har de skrivit om hur oerhört positiv de tycker att denna invandring är. Samma argument tas om och om igen. Vi skall enligt DN:s redaktion och andra samhällsdebattörer i en snar framtid lida brist på arbetskraft i vårt land. Vi har ännu ej sett skymten av denna brist på arbetskraft. Inte sedan vi hade arbetskraftsinvandring på sextiotalet har vi i princip haft någon skriande allmän brist på arbetskraft, tvärtom problemet är hela tiden arbetslöshet.

Nu har det dock dykt upp problem med de nya generösare reglerna för arbetskraftsinvandring som regeringen infört. Så här försvarar dock ledarredaktionen denna typ av invandring.

Men lagändringen var nödvändig av flera skäl. Med flera vägar in i vårt land kan förhoppningsvis asylsystemet avlastas och fungera bättre. Om fler männi­skor kommer till vårt land för att arbeta skapas också en samhällelig dynamik som berikar vårt land. Ekonomin är inte statisk, utan utvecklas av fler i verksamhet.

Sverige behöver dessutom människor som vill komma hit för att arbeta. All statistik och alla prognoser visar att det snart kommer att bli brist på arbetskraft.

Asylsystemet krackelerar för att vi har oklara och godtyckliga regler. Asyl skall man ha om man har utsatts för förföljelse (främst politisk) av sin regering. Så var det under hela min uppväxt och då fungerade systemet någorlunda bra. Den samhälleliga dynamik som redaktionen talar om kan säkert uppstå om flera andra faktorer också ligger för handen. Dock uppstår inte denna dynamik hur som helst bara för att det flyttar människor till vårt land, vi har i alla fall inte märkt nämnvärt av denna dynamik fram till nu. Sverige halkar ned på alla möjliga områden och vår välfärd urholkas stadigt. Vad gäller allmän livskvalité så är Sverige ett av få länder där FN:s prognoskurvor pekar rakt ned, till skillnad mot i princip ALLA jämförbara västländer, LÄNK. Så mycket för den dynamiken.

Den omtalade "proppen" (40-tals generationen) har faktiskt redan gått i pension som Birger Schlaug påpekade på sin blogg, LÄNK. Upplever vi arbetskraftsbrist just nu? Slåss företagen om att få lägga vantarna på de ungdomar som gått färdigt sin utbildning? Så här står det om de som erhållit arbete med de nya reglerna.

Drygt 7.000 av dem som beviljades arbetstillstånd kom hit för att arbeta som medhjälpare i skogsbruk och trädgård, vilket i första hand innebar bärplockning.

Arbetstillstånd gavs också till bland annat 2.200 dataspecialister, 795 restauranganställda, 500 civilingenjörer, 300 städare, 135 vårdare – men bara till en enda sjuksköterska.  

Hur väl det gick med de utländska bärplockarna vet vi nu, jag tycker uppriktigt synd om alla de bärplockare som blivit lurade av de företag som utnyttjat billig arbetskraft och inte ens betalat ut lönerna till dem. Är våra egna ungdomar för fina i kanten för att tjäna en extraslant genom att plocka bär? Har vi alla curlat våra ungdomsgenerationer så de kanske är oförmögna att ägna sig åt vanligt hederligt arbete? Har vi då gjort dessa ungdomar en tjänst och varit "snälla" mot dem?

Vi har dessutom gett arbete till 2,200 utländska dataspecialister, detta trots att vi har en egen ungdomsgeneration som framlever sina liv framför datorn. Har det slagit någon att några av alla dessa ungdomar kanske borde utbilda sig och göra något nyttigt framför sin dator? Sedan har vi importerat städare och vårdare, vilket jag finner märkligt när vi har en inhemsk arbetslöshet på 8,2 procent, samt en ungdomsarbetslöshet på 25 procent, LÄNK, LÄNK.

Varför vill vi inte utnyttja den arbetskraftsreserv vi har inom landet innan vi importerar arbetskraft? Varför vill vi inte ge alla de ungdomar som står i startgroparna till att börja sina egna liv ett arbete och möjlighet att försörja sig själva? Att unga människor skall starta sin karriär med arbetslöshet är bedrövligt och kan sätta spår för resten av livet hos dem.

Under min utbildning läste jag ett långt avsnitt om Skå Edeby där problemfamiljer vårdades och återanpassades. Det fanns statistik över hur väl ungdomarna från Skå Edeby klarade sig efter att ha tillbringat lång tid där. Kurvan över antalet ungdomar som det gick bra för fluktuerade i cykler kom man fram till när man studerade statistiken. Ingen av alla de samhällsvetare som studerade statistiken kunde komma fram till varför denna kurva över antalet ungdomar som det gick bra för fluktuerade i cykler, förrän man lade dessa kurvor bredvid vanliga konjunkturkurvor. Då såg man att kurvorna över antalet ungdomar som det gick bra för följde kurvorna över antalet lediga jobb, och tvärtom. Sensmoral, det finns inget värre för ungdomar än arbetslöshet, för hela deras framtid.

Esaias Tegnér

Musiken ovan har en doft av främlingsfientlighet tänker kanske några hängivna "antirasister". Då skall ni veta att texten är direkt hämtat från en av Sveriges största litterära personer genom alla tider, nämligen Esaias Tegnér. Texten kommer från dikten "Karl XII" (1818). Det var också Tegnér som i en dikt (Språken) myntade "Ärans och hjältarnas språk". För säkerhets skull måste vi här påpeka att Tegnér utsågs till biskop. Som biskop var han säkert mycket effektivare och bättre än dagens kyrkliga representanter som ängsligt vätter pekfingret och känner vart de politiska vindarna blåser innan de agerar. 

Tegnérs främsta litterära verk var utan tvivel Frithiofs saga. Detta verk består av dikter med historiskt innehåll som blev mycket uppmärksammat när det gavs ut. Överhuvudtaget var Tegnér oerhört historiskt intresserad och han var också hängiven medlem i Götiska förbundet.

Det som imponerar mest på mig är Tegnérs förmåga att uttrycka sig kort. Att kunna uttrycka en tanke eller idé på ett kortfattat men ändå träffande och kärnfullt sätt utmärker de riktigt stora och skickliga skribenterna (eller talare). Att använda fler ord än vad som behövs är ett otyg. Det är betecknande att ju mer man arbetar med en text, ju kortare kan man få den. En hastigt tillkommen text blir ofta för lång.

Ett utmärkt exempel på Tegnérs förmåga att uttrycka sig kort är när han skrev en studentuppsats 1799 där ämnet var Kanans bröllop, vi publicerar hela Tegnérs uppsats här, oavkortat. Detta är en uppsats han dessutom fick högsta betyg för.

"Vattnet såg sin Skapare och rodnade"