Pressens roll i en demokrati

Alla samhällsdebattörer är överrens om att en fri press, yttrandefrihet, åsiktsfrihet och pressfrihet är absolut nödvändiga fundamenta i en demokrati värd namnet. Samtidigt har vi fria enskilt ägda tidningar som sympatiserar med vilket parti eller ideologi de själva så önskar. Normalt så propagerar tidningarna för sin ideologiska hemvist på ledarsidan, medan nyhetsdelen och den politiska delen av tidningen skall gälla för att vara mer objektiv och av rapporterande natur. Att denna princip inte alltid gäller fullt ut är uppenbart, men så länge läsarna själva är i stånd att kritiskt granska tidningens rapportering med dess politiska hemvist upplever vi ändå inget överhängande demokratiskt problem.

Inför valrörelsen 2010 så uppstod dilemmat för de dåvarande riksdagspartierna att Sverigedemokraterna mycket väl kunde komma in i riksdagen (vilket de också gjorde på valnatten). Våra stora tidningsdrakar är ideologiskt hårt knutna till något av de sju politiskt korrekta riksdagspartierna samt den överideologi av mångkultur och en extremt generös immigrationspolitik. Följden blev att vår demokrati sattes på ett hårt prov, speciellt vad avser yttrandefriheten och pressfriheten. Klarade då vår demokrati provet? Svaret måste bli ett "nej". Press och övrig media kastade av sig fernissan av demokratisk gentlemannamässighet och framträdde som diktatoriska institutioner vilka försvarade sina egna intressen med alla tillbuds stående medel, även odemokratiska sådana.

De klaraste övertrampen gjorde Expressen och Aftonbladet. Expressen förde precis inför valet (19 september) fram sin brutalaste politiska artikel någonsin där en bild på förstasidan med en Sverigedemokratisk valsedel låg i rännstenen tillsammans med en fimp. Rubriken var att "rösta nej till hatet". Detta trots att hela Expressens egen kampanj mot SD pyrde av hat, LÄNK. Aftonbladet hade på sin förstasida en stor avvisande hand med rubriken "vi gillar olika" (19 september) LÄNK. Detta som en direkt uppmaning att inte rösta på SD. Tydligen gillade inte Aftonbladet att någon tycker olika. Att de inte själva reflekterade över denna paradox ställer stora frågetecken angående redaktionens intellektuella kapacitet. 

Att den samlade rikstäckande kvällspressen på detta sätt använder nästan hela sitt samlade politiska utrymme och kapacitet för att förmå människor från att rösta på ett fullt demokratiskt och legitimt parti måste strida mot de grundläggande fundamenta som utmärker en fungerande demokrati. När sådana här tendenser uppträder i Ryssland tvekar inte hela det politiska Sverige att resa sig upp och med stark stämma skrika "odemokratiskt", nu hände faktiskt samma sak i vårt eget land. 

Morgontidningarna DN och SvD använde inte samma grova metoder som kvällstidningarna, men även de använde oerhört mycket utrymme och kapacitet för att smutskasta (ofta med oerhört tunt faktaunderlag) ett politiskt parti, nämligen Sverigedemokraterna. Exempel på hetskampanj mot SD i valrörelsen är en debattartikel i DN (15 september) där Martin Peterson föreslog att de övriga riksdagspartierna skall sätta SD i karantän, LÄNK. Likheterna med organiserad mobbning är slående och vi kan tänka oss reaktionerna om någon skulle föreslå att sätta KD eller V i politisk karantän, partier som för omvärlden förmodligen ses som betydligt extremare partier än SD.

En opinionsartikel i SvD (15 september) undertecknad Fathi El-Abed, stiftare av föreningen Demokratiska muslimer, varnar för att debattklimatet kommer att bli lika hemskt i vårt land som han anser att det är i Danmark, ifall SD skulle komma in i riksdagen, LÄNK. SvD drar sig inte ens för att kampanja mot SD i sin näringslivsdel. I en artikel så varnar cheferna för de stora bankerna i vårt land för en instabil krona om SD kommer in i riksdagen (17 september)LÄNK. Här har vi alltså ett exempel på att rena affärsmän och bankchefer går in i valrörelsen och försöker påverka människors röstande på valdagen. Detta måste betraktas som ett historiskt demokratiskt lågvattenmärke.

Andra lågvattenmärken var det gott om när valdagen närmade sig och paniken spred sig bland våra tidningsredaktioner. DN:s kulturdel bidrag med sitt strå till stacken när de på kulturdelen publicerade en artikel där det påstods att Zlatan inte är svensk enligt SD (17 september), LÄNK. Som om SD någonsin uttalat sig om Zlatans etniska eller nationella tillhörighet, eller ens visat intresse för frågan. Har någon tidningsredaktion någon gång frågat Zlatan själv vad han anser sig höra hemma nationellt? 

Enligt grundläggande demokratiska principer så bygger varje verklig demokrati på de positiva opinionsfriheterna, där ingår bl.a. tryckfriheten och pressfriheten. De positiva opinionsfriheterna är en nödvändig del i ett demokratiskt samhälle och syftar till att främja ett fritt meningsutbyte som är nödvändig i en levande demokrati. Vi såg att inför valrörelsen 2010 så gjorde vår media och press allt som stod i sin makt för att bryta mot principerna om de positiva opinionsfriheterna. Tidningarna lade sin främsta energi på att smutskasta SD samt förmå människor från att rösta på SD, ett demokratiskt parti som dessutom uppfyller alla villkor för ett legitimt parti i vår del av världen. Att propagera för sin egen ideologi stod mycket långt ned på ledarredaktionernas prioriteringslista inför valet 2010.

Måhända har dagens politiska och mediala maktelit vänt på Evelyn Halls berömda citat som felaktigt är tillskrivet Voltaire. Den svenska elitens rättesnöre är i stället "jag delar inte dina åsikter och jag är beredd att dö för att förvägra dig rätten att framföra dem".