Riksdagsdebatten om terrorism (26 januari)

Med anledning av terrordådet på Drottninggatan så lade Sverigedemokraterna ett förslag om en riksdagsdebatt angående islamisk terrorism i riksdagen. Jimmie Åkesson öppnade med ett tal där han poängterade allvaret med dådet på Drottninggatan, ”hade dådet lyckats så skulle följden ha blivit katastrofal”. Åkesson tog också upp det faktum att sprängdådet innan jul inte var en isolerad händelse utan har sin grund i en radikalisering av islamiska grupper i vårt land och att denna extremism är global. I sitt första tal önskade och hoppades Åkesson att övriga ledamöter skulle kunna debattera denna fråga på ett öppet och fördomsfritt sätt.
Fortsättningsvis tog Åkesson upp det uppenbara faktum att jämförelser mellan olika former av extremism, som t.ex. den separatistiska, inte utan vidare kan jämföras och ges samma dignitet i vårt land. Åkesson tycktes bland vissa andra ledamöter ha viss framgång i sina upprepade påpekanden att den sociala bakgrundens betydelse för islamsk terrorism är starkt begränsad.

Beatrice Ask tal var av det mer svävande slaget. Ask målade upp en bild av vårt fria och öppna samhälle, och gärningsmannen på Drottninggatan som en motståndare till vårt öppna samhälle. En inte så kontroversiell ståndpunkt som de flesta av oss kan skriva under på.

Sven Erik Österberg som representerar socialdemokraterna markerade relativt kraftigt mot den islamiska terrorismen i början av sitt anförande. Österberg lovade att han och hans parti skall verka för ökad kontroll av muslimska friskolor och den undervisning som bedrivs där. Därefter tog även Österberg upp all övrig terrorism som ju påbjudet var i denna debatt.

Maria Ferm talade mest om att inte skuldbelägga grupper för enskildas handlingar. Därefter pratade Ferm om att det inte handlar om ideologi utan om socialt utanförskap. Det är ett ställningstagande som enligt erfarenheter och forskning helt enkelt inte stämmer. De unga män som utförde de fruktansvärda attentaten i Londons tunnelbana kom allesammans från en relativt välmående medelklass, bara för att nämna ett exempel. Att ideologi inte skulle ha med islamsk terrorism att göra förefaller också ytterst osannolikt.

I sitt avslutande tal kom Ferm med det fullständigt absurda påståendet att förekomsten av partier som SD kan öka det politiska våldet från extrema islamiska grupper. Sensmoralen är alltså att det parti som påvisar ett allvarligt hot mot vårt land, bär skulden till detta hot och att det kan öka i framtiden. Att det politiska Sverige redan prövat Ferms ”låtgå” linje med icke önskvärt resultat borde vara bevis nog för att Ferms linje inte håller i verkligheten.

Johan Pehrsson från Centerpartiet började sitt tal med att propagera för en förstärkning av handlingsplanen mot terrorism. Därefter tog Pehrsson upp farhågan att vi inte skall glömma övrig terrorism. Det är en farhåga som borde vara stillad med råge efter denna debattstund. Precis alla ledamöter förutom Åkesson ägnade huvuddelen av sina tal åt annan extremism än den islamiska. I andra omgången av ledamöternas tal ägnades större tid åt just den islamska extremismen.

Vänsterpartiets Lena Olsson talade mest om högerextremism, trots att debatten denna dag skulle handla om islamsk extremism. Olsson tog t.o.m. upp mordet på John Hroon, som visserligen utfördes av rasister, men Hroons banemän var knappast politiskt orienterade överhuvudtaget. Som avslutning tyckte Olsson att Åkessons polemik mest liknade en entonig gitarr med endast en sträng. Som lyssnare tyckte man att denna åsikt kom från helt fel person. Olsson själv malde nämligen ideligen på om socialt utanförskap och högerextremism.

Länk DN Åkesson
 
Länk DN Ohlsson
 
Länk SvD