Det är inte Ann Gardulfs fel

Det står om Röda korset även denna dag i våra tidningar. Den ena skandalen efter den andra verkar rullas upp inom Röda korset. Ordförande för Röda korset, Bengt Westerberg håller sig numera otillgänglig för pressen. I den senaste artikeln står det om rektorn för Röda korsets högskola, Ann Gardulf som tydligen har en månadslön på 85,300 kronor. Det är lika mycket som rektorn på Stockholms universitet tjänar, det är bara det att universitetet är 100 gånger större än Röda korsets högskola.

Det måste dock sägas att detta med den höga lönen aldrig kan vara Gardulfs fel. Styrelsen för Röda korset har beviljat henne denna lön och det är extremt ovanligt att den som blivit beviljad en lön kämpar och ställer till bråk för att få en lägre lön, jag har i själva verket aldrig stött på ett sådant fall. Antingen är det styrelsens fel, den har helt enkelt beviljat en för hög lön, eller så är det så att Röda korset helt enkelt har för mycket pengar. Vad jag sett har det inte redovisats i våra tidningar hur Röda korset får in sina inkomster, vi håller tummarna för att inga statsbidrag går till denna verksamhet.

Beskeden om Gardulfs höga lön, Bengt Westerbergs höga månadslön kommer samtidigt som debatten om bankdirektörernas höga bonusar diskuteras som bäst. Det verkar vara ett mönster i samhället att den som kan plocka åt sig också gör det, oavsett om det rör sig om en banktjänst eller en verksamhet som syftar till att hjälpa människor som befinner sig i en utsatt position. Detta mönster framträder samtidigt som vi märker av tecken på ett allmänt förfall av vårt samhälle på flera olika plan. Den samhälliga samsyn som genomsyrade vårt samhälle och våra medborgare fordom finns inte mer. Förr så drog vi alla åt samma håll i samhället, vi kände att vi alla jobbade och betalade skatt för en gemensam sak, för ett projekt vi alla var delaktiga i. Denna samhällskänsla, denna gemensamma strävan finns inte mer. Solidariteten med vårt gemensamma samhällsbygge har vittrat sönder. Samtidigt har avståndet mellan våra politiker och folket ökat, förståelsen mellan den politiska makten och medborgarna har minskat eller rent av försvunnit. Det är i ljuset av denna utveckling vi skall se trenden med höga arvoden och samhällsskadliga bonusar. Var och en sig själv närmast.

Bengt Westerberg har som politiker profilerat sig som den stora humanisten och har gett ”snällismen” ett ansikte. Det var logiskt att hans fortsatta värv fortsatte inom en organisation som Röda korset efter den politiska karriären. Nu som då är det dock inte Westerberg själv som betalat ”snällismen”, det är alltid andra som betalat notan och Westerberg själv har snarast tjänat på denna ”snällism”, även i rent ekonomiska termer.

Länk DN